Hej!
Jag är en relativt nybliven kajakägare som igår var med om en riktigt omskakande upplevelse och är glad att jag idag lever.
Jag vet att jag på många sätt uppträdde felaktigt, bl a utrustnings- och uppträdandemässigt.
Ge mig gärna kritik och skäll, men även tips för att detta inte ska ske igen.
Igår efter lunch bestämde jag mig att ta en tur med min kajak.
Visst blåste den en del redan hemmavid, men det var inget jag tänkte på som ett problem.
Tidigare har jag mest använd min kajak i en sjö, men nu tänkte jag korsa en närliggande havsvik.
Jag uppskattade sträckan till 1 km enkel väg och när jag nu mätt i efterhand visar det sig att den är 1,5 km.
Kajaken köpte jag i våras och tidigare har jag gått på enstaka kurser och även hyrt kajak ett par gånger.
Jag tog på mig flytväst (ej räddningsväst), badbyxor under lättorkande shorts, funktions-t-shirt och funktionsjacka.
Jag hade inte något sällskap, ingen extra paddel, ingen svamp, ingen länspump, ingen flottör. Jag hade en mobil i Biltemas vattentäta fordral hängande runt halsen.
Jag hoppade i kajaken, satte på kapellet ordentligt och gav mig ut. Nästan direkt märkte jag att vinden och sjön var tuffare än jag väntat mig. Jag hade vind och vågor snett bakifrån så det gick ändå förhållandevis bra och snabbt. Tanken på att det skulle bli tuffare hem slog mig...jag såg även att jag glömt stänga mina packningsluckor.
När jag till slut kom till vikens andra sida kom jag i lä och kunde pusta ut lite. Jag hoppade ur kajaken och stängde packningsluckorna.
Tanken slog mig även att jag kanske skulle ringa hem för att bli hämtad med bil...men bilen hade jag tagit till badplatsen där jag startade så det var bara att kämpa tänkte jag.
Givetvis hade min fru kunnat cykla kilometern till bilen och sedan kört några mil för att hämta mig, men det var väl bara att kämpa tänkte jag.
Det var tufft i början, jag paddlade mer eller mindra rakt mot vågorna och vinden var ganska hård. Jag kämpade och svor högt i motvinden och ibland när vind och vågor lugnade sig lite tog jag i extra mycket för att komma hem snabbare.
När jag uppskattningsvis hade ca 1/3 kvar av hemvägen, kanske 4-500 meter, var det lite lugnare tror jag, jag tror också att jag ville börja gå lite mer rakt mot mitt mål och därmed få vågorna mer från sidan....helt plötsligt tappade jag all balans och kajaken vändes upp och ner.
Jag låg bredvid kajaken, fick grepp i en fåra på kajakens undersida och lyckades vända på den.
Jag började titta mig omkring, inga båtar ute även om jag såg några båtklubbar inte långt bort.
Jag började fippla med min telefon, ringde hem...inget svar, tror inte heller att jag kunde pratat genom fordralet.
Jag kände mig inte så kall, kändes ok...men vad skulle hända nu?
Jag kunde inte komma i kajaken, kändes ändå tryggt att hålla i den eftersom den är röd och borde synas bra.
Jag var lite rätt för att den skulle sjunka, tänkte att det var tur att jag stängde packluckorna så att det inte kommit i vatten även där.
Men inget händer, inga båtar syns till...vinden och vågor går åt fel håll. Jag skriker så högt jag kan mot båtklubben, men vinden gör nog att det är tröstlöst.
Efter kanske 5 minuter ser jag en liten båt kanske bara 200 meter bort...jag försöker vifta och skrika. Men den kör runt mig i en stor båge och verkar inte
se mig, eller iaf inte förstå att jag är i nöd.
Efter det händer inget igen...det är så lugnt, men ändå inte...jag börjar misströsta och faktiskt tänka på mina barn...att jag kanske inte kommer att klara detta, inget händer ju.
Jag vågar inte lämna kajaken och börja simma, visste inte om jag skulle klara det.
Jag skriker mer...
Nu tänker jag att jag måste chansa nu, måste ta ut telefonen ut fordralet och ringa 112.
Jag vet inte hur kallt det är i vattnet, ligger i en havsvik på Sveriges östkust...men jag har nog legat i en kvart och tycker att jag börjar bli lite stel i armarna.
När jag börjar ta fram telefonen ser jag en motorbåt komma mot mig, dom kommer närmare och närmare och jag viftar, jag visar tummen upp.
Dom kommer till mig...lyfter upp kajaken medan jag håller i tamp från båten.
Dom ber mig simma runt till en stege, men jag säger att jag inte vågar släppa tampen, då drar dom upp mig.
Det första jag gör att att ge en av männen en kram...han är nog inte så bekväm med det, men jag känner att jag måste.
Dom berättar att dom suttit i sin båt i den närliggande båtklubben och sett något konstigt där ute. Det var inte lätt att se, men något hade dom sett
och begett sig ut. Den röda färgen hjälpte till sa dom.
Detta hände alltså igår och förutom mina räddare vet bara min fru om det, jag vill inte skrämma min barn med den här historien...iaf inte ännu.
Kanske borde jag gå och prata med någon om detta för när jag skriver detta kommer det nästan tårar.
Givetvis är det en dum årstid att ge sig ut, inte så mkt båtar ute och ganska kallt i vattnet.
Jag har ingen kajakkompis och vill kunna bege mig ut själv. Men då måste jag vara bättre utrustad och ta mer hänsyn till var jag paddlar och väder.
Kan man i sådan sjö ta sig upp själv med rätt utrustning?
Hade jag klarat att släppa kajen och simmat 4-500 meter?
Vad ska man ha med sig? Nödraket? Ska jag paddla i våtdräkt som jag haft på triathlon?
Behöver nytt vattentätt telefonfordral där man kan prata i telefonen utan att ta ur den...finns det?
Vad mer?
Hur ska jag tacka dom som räddade mig?
Det går inte att tacka tillräckligt....
Jag är en relativt nybliven kajakägare som igår var med om en riktigt omskakande upplevelse och är glad att jag idag lever.
Jag vet att jag på många sätt uppträdde felaktigt, bl a utrustnings- och uppträdandemässigt.
Ge mig gärna kritik och skäll, men även tips för att detta inte ska ske igen.
Igår efter lunch bestämde jag mig att ta en tur med min kajak.
Visst blåste den en del redan hemmavid, men det var inget jag tänkte på som ett problem.
Tidigare har jag mest använd min kajak i en sjö, men nu tänkte jag korsa en närliggande havsvik.
Jag uppskattade sträckan till 1 km enkel väg och när jag nu mätt i efterhand visar det sig att den är 1,5 km.
Kajaken köpte jag i våras och tidigare har jag gått på enstaka kurser och även hyrt kajak ett par gånger.
Jag tog på mig flytväst (ej räddningsväst), badbyxor under lättorkande shorts, funktions-t-shirt och funktionsjacka.
Jag hade inte något sällskap, ingen extra paddel, ingen svamp, ingen länspump, ingen flottör. Jag hade en mobil i Biltemas vattentäta fordral hängande runt halsen.
Jag hoppade i kajaken, satte på kapellet ordentligt och gav mig ut. Nästan direkt märkte jag att vinden och sjön var tuffare än jag väntat mig. Jag hade vind och vågor snett bakifrån så det gick ändå förhållandevis bra och snabbt. Tanken på att det skulle bli tuffare hem slog mig...jag såg även att jag glömt stänga mina packningsluckor.
När jag till slut kom till vikens andra sida kom jag i lä och kunde pusta ut lite. Jag hoppade ur kajaken och stängde packningsluckorna.
Tanken slog mig även att jag kanske skulle ringa hem för att bli hämtad med bil...men bilen hade jag tagit till badplatsen där jag startade så det var bara att kämpa tänkte jag.
Givetvis hade min fru kunnat cykla kilometern till bilen och sedan kört några mil för att hämta mig, men det var väl bara att kämpa tänkte jag.
Det var tufft i början, jag paddlade mer eller mindra rakt mot vågorna och vinden var ganska hård. Jag kämpade och svor högt i motvinden och ibland när vind och vågor lugnade sig lite tog jag i extra mycket för att komma hem snabbare.
När jag uppskattningsvis hade ca 1/3 kvar av hemvägen, kanske 4-500 meter, var det lite lugnare tror jag, jag tror också att jag ville börja gå lite mer rakt mot mitt mål och därmed få vågorna mer från sidan....helt plötsligt tappade jag all balans och kajaken vändes upp och ner.
Jag låg bredvid kajaken, fick grepp i en fåra på kajakens undersida och lyckades vända på den.
Jag började titta mig omkring, inga båtar ute även om jag såg några båtklubbar inte långt bort.
Jag började fippla med min telefon, ringde hem...inget svar, tror inte heller att jag kunde pratat genom fordralet.
Jag kände mig inte så kall, kändes ok...men vad skulle hända nu?
Jag kunde inte komma i kajaken, kändes ändå tryggt att hålla i den eftersom den är röd och borde synas bra.
Jag var lite rätt för att den skulle sjunka, tänkte att det var tur att jag stängde packluckorna så att det inte kommit i vatten även där.
Men inget händer, inga båtar syns till...vinden och vågor går åt fel håll. Jag skriker så högt jag kan mot båtklubben, men vinden gör nog att det är tröstlöst.
Efter kanske 5 minuter ser jag en liten båt kanske bara 200 meter bort...jag försöker vifta och skrika. Men den kör runt mig i en stor båge och verkar inte
se mig, eller iaf inte förstå att jag är i nöd.
Efter det händer inget igen...det är så lugnt, men ändå inte...jag börjar misströsta och faktiskt tänka på mina barn...att jag kanske inte kommer att klara detta, inget händer ju.
Jag vågar inte lämna kajaken och börja simma, visste inte om jag skulle klara det.
Jag skriker mer...
Nu tänker jag att jag måste chansa nu, måste ta ut telefonen ut fordralet och ringa 112.
Jag vet inte hur kallt det är i vattnet, ligger i en havsvik på Sveriges östkust...men jag har nog legat i en kvart och tycker att jag börjar bli lite stel i armarna.
När jag börjar ta fram telefonen ser jag en motorbåt komma mot mig, dom kommer närmare och närmare och jag viftar, jag visar tummen upp.
Dom kommer till mig...lyfter upp kajaken medan jag håller i tamp från båten.
Dom ber mig simma runt till en stege, men jag säger att jag inte vågar släppa tampen, då drar dom upp mig.
Det första jag gör att att ge en av männen en kram...han är nog inte så bekväm med det, men jag känner att jag måste.
Dom berättar att dom suttit i sin båt i den närliggande båtklubben och sett något konstigt där ute. Det var inte lätt att se, men något hade dom sett
och begett sig ut. Den röda färgen hjälpte till sa dom.
Detta hände alltså igår och förutom mina räddare vet bara min fru om det, jag vill inte skrämma min barn med den här historien...iaf inte ännu.
Kanske borde jag gå och prata med någon om detta för när jag skriver detta kommer det nästan tårar.
Givetvis är det en dum årstid att ge sig ut, inte så mkt båtar ute och ganska kallt i vattnet.
Jag har ingen kajakkompis och vill kunna bege mig ut själv. Men då måste jag vara bättre utrustad och ta mer hänsyn till var jag paddlar och väder.
Kan man i sådan sjö ta sig upp själv med rätt utrustning?
Hade jag klarat att släppa kajen och simmat 4-500 meter?
Vad ska man ha med sig? Nödraket? Ska jag paddla i våtdräkt som jag haft på triathlon?
Behöver nytt vattentätt telefonfordral där man kan prata i telefonen utan att ta ur den...finns det?
Vad mer?
Hur ska jag tacka dom som räddade mig?
Det går inte att tacka tillräckligt....
