Vad jag kritiserar är vätskeintag utan övre tak , utan koppling till törst : den stora feta rutan med Drick ! Drick ! Drick ! Kalla det spekulation ,men det är den sortens uppfattningar som jag ser framför mig som förklaring till dödsfallet i Colorado , eller norskan som flögs ned till Kathmandu medvetslös - utan förbättring.
Vätskeintag i länkarna innan : Himalyan Resue Association rekommenderar kring tre liter om dagen , och varnar för både under ( AMS-liknande symptom ) och övervätskning ( elektrolytstörningar , dvs. hyponatremi ) Dom evidensbaserade riktlinjerna från WMS-gruppen gör samma sak , utan att ange vätskevolymer.
Varför Medexförfattarna gör ett andra val än t.ex. Himalyan Rescue Association kan man bara gissa , eftersom dom inte anger några källor . Det kan vara del av en brittisk tradition . National Health Services har sedan mannaminne haft som råd minimum 4-6 liter per dag (!) utan nån koppling till vilken sorts aktivitet. Förra året så backade dom till plenty of fluids , återigen utan några källor. ( Och ja, det här är också en historisk trend : Hackett t.ex. publicerade en bok mellan det att han jobbade på kliniken i Pheriche och Everestbestigningen där han förordade högt vätskeintag. Nu är han en väldigt stark kritiker av dom som upprepar vad han sa förra århundradet. )
Att normal trekking innebär att man lägga ner mycket energi på att planera sitt intag håller jag inte med om . Första gången över femtusen meter ( Thorung La , 1979 ) hade jag med mig en en liters vattenflaska och vanliga Trangian ,
och det fungerade okej . T-sprit på närmare femtusen meters höjd kräver väldigt , väldigt mycket tålamod dock , jag skiftade över till Trangia Arctic innan min första vintervistelse i Ladakh.
Jag har förskjutit mina resor mer och mer mot eftermonsunen/mot vintern , med lägre vattenstånd , hyfsat kalla nattläger när jag trekkar , lågt vattenstånd - två flaskor nu. Dessutom skönt med den klassiska värmeflaskan i sängen - det var precis över noll i mitt rum i Lithang ( 4100 m.ö.h. ) innan jag påbörjade hemresan i vintras.
Om man tror att man måste beräkna sina egna förluster och inte lita på kroppens signaler ( jag tror inte på det , läs Valtins artikel igen ) så kommer man få det svårt . Först normalförluster , som kommer att hänga på hur många kalorier man förbrukar , och sen höghöjdsförluster. Dom flesta kommer att underskatta urinförluster första dagarna - med eller utan Diamox så vet jag att jag måste ut ur sovsäcken två-tre gånger första natten kring tretusen meter på snabba stigningar. Den andra biten är hur förlusterna sjunker när man vandrar genom flera klimatbälten och stiger i höjd . Jag drack t.ex. många gånger mer nere i Burma på mina två senaste resor innan jag kom upp i min trivselhöjd i Ladakh och Kham . Varmt och fuktigt betyder mera förluster än kallt och torrt - det teoretiska argumentet om förluster på hög höjd sätts sällan in ett samnhang och storleksordning.
Njursvikt hos trekkers som har tillgång till vätska och dricker när dom är törstiga har jag svårt att tro på , och jag kan inte heller se det nämnas i någonstans som en möjlighet bland dom läkare som varit i kontakt med tusentals trekkers och klättrare. Hackett var en av skaparna av HRA kliniken i Pheriche på sjuttiotalet , det passerar tiotusen trekkers per månad nu under högsäsong : inte nämnt på HRA:s hemsida. Inte heller på CIWEC , som är första handsvalet för utlänningar i nöd i Kathmandu. WMS expertpanel innehåller bl.a. Ken Zafren , som är medicinsk chef för fjällräddningen på,Mt McKinley/Denali ( 6194 m.ö.h. ) och akutvården i Alaska sedan många år : samma klena resultat där.
