Den här diskussionen känns lite akademisk. Nu sitter jag på jobbet och kanske inte kan skriva så förskräckligt mycket, men med risk för att det blir lite osammanhängande om pga av ideliga avbrott ska jag försöka ge min bild.
En viktig poäng har redan framkommit: Om man knyter in sig med pålstek får man inte säkra i reploopen som bildas vid inknytningen, den som Nigel Shepherd benämner "the central tie-in loop" i sina böcker om Rope Techniques. Pålsteken tål inte den typen av belastning.
Att man alls började säkra i inknytningsloopen berodde på att en gång i tiden - innan CE-normeringarnas tid - så tillverkades det selar (tro det eller ej!) som hade en "belay loop" som inte hade full styrka. Dvs den var designad för firning, men inte att säkra i. Numera torde inte detta vara ett problem eftersom CEN har sett till att alla selars belay-loopar har full styrka. Den ska man alltså kunna säkra i utan att oroa sig.
Sedan kan det finnas skäl till att man inte vill koppla allt i belay-loopen. Exempelvis att man inte vill virka in sig så mycket att t.ex. kamraträddningsmanövrer försvåras. Jag uppfattar det som att alla auktoriteter på området är tämligen överens om att man kan säkra i inknytningsöglan om inknytningen gjorts med en åttaknut. Visst är det korrekt att en åttaknut kan, om man drar de utåtgående repändarna åt olika håll (som t.ex. är fallet om den görs med repändarna åt samma håll vid hopknytning av firningsrep), "kullerbytta" över sig själv och på så vis gå upp. Men ordentligt åtdragen och med någon form av backup eller stoppknut tycks ingen av de kunniga på området ha något problem med att säkra i inknytningsöglan.
Nigel Shepherd visar den metoden i sina böcker, tror att även Handbook of Climbing gör det. British Mountaineering Council gör det defintivt, bl.a. i sin broschyr "Climbing Outside", som kan laddas ner som PDF från http://www.thebmc.co.uk/safety/train/climbing_outside.pdf
Det är väl med det här som med standplatsbyggen, att bara man uppnår det övergripande syftet - säkerhet - så kan man lösa uppgiften på flera olika, och i många avseenden likvärdiga, sätt.
En viktig poäng har redan framkommit: Om man knyter in sig med pålstek får man inte säkra i reploopen som bildas vid inknytningen, den som Nigel Shepherd benämner "the central tie-in loop" i sina böcker om Rope Techniques. Pålsteken tål inte den typen av belastning.
Att man alls började säkra i inknytningsloopen berodde på att en gång i tiden - innan CE-normeringarnas tid - så tillverkades det selar (tro det eller ej!) som hade en "belay loop" som inte hade full styrka. Dvs den var designad för firning, men inte att säkra i. Numera torde inte detta vara ett problem eftersom CEN har sett till att alla selars belay-loopar har full styrka. Den ska man alltså kunna säkra i utan att oroa sig.
Sedan kan det finnas skäl till att man inte vill koppla allt i belay-loopen. Exempelvis att man inte vill virka in sig så mycket att t.ex. kamraträddningsmanövrer försvåras. Jag uppfattar det som att alla auktoriteter på området är tämligen överens om att man kan säkra i inknytningsöglan om inknytningen gjorts med en åttaknut. Visst är det korrekt att en åttaknut kan, om man drar de utåtgående repändarna åt olika håll (som t.ex. är fallet om den görs med repändarna åt samma håll vid hopknytning av firningsrep), "kullerbytta" över sig själv och på så vis gå upp. Men ordentligt åtdragen och med någon form av backup eller stoppknut tycks ingen av de kunniga på området ha något problem med att säkra i inknytningsöglan.
Nigel Shepherd visar den metoden i sina böcker, tror att även Handbook of Climbing gör det. British Mountaineering Council gör det defintivt, bl.a. i sin broschyr "Climbing Outside", som kan laddas ner som PDF från http://www.thebmc.co.uk/safety/train/climbing_outside.pdf
Det är väl med det här som med standplatsbyggen, att bara man uppnår det övergripande syftet - säkerhet - så kan man lösa uppgiften på flera olika, och i många avseenden likvärdiga, sätt.
