Hut vanligt är vandring utanför leder på låglandet?

[Still Alive]

Vad menar du med låglandet ? Nedanför kalfjäll är det enda kravet ? I sådana fall varje gång. Bland skog och myrar känner jag mig hemma.

Mvh / Johannes

Områden med fjällbjörkskog tänker jag som tillhörande fjällen. Men jag har ingen exakt definition av "lågland".

 

[TROY GARNER]

Jag har kört mycket så och inte kört längs leder med vindskydd.

Rätt kul så men kan vara ganska krävande.
Som tidigare nämts..mossar,tjärnar,kallhyggen,bäckar,episka branta stup - det enda man möjligtvis har är viltstigar.
Rätt häftigt och kliva av några meter från en såndär 30 cm bred vilstig och hitta en gräsplätt på 10kvm mitt inne i ingemansland och sätta upp tältet.
Massa djur där som lever rövare på nätterna.

Man får ägna sig rätt mycket åt färdplanering för och undvika hamna i besvärlig terräng och undvika bebyggelse m.m.
Extra kul är ju att köra med bara kompass - kan bli extremt långsamma snittfarter.
Bra träning är det iaf.

Helt annorlunda känsla än och knalla omkring på en led i ett reservat.

 

[thureb]

Hur framkomligt

det är utanför stigar varierar massor över landet. Förutom bottenlösa kärr som förstås kan finnas på många ställen i landet så är min erfarenhet att det är mest besvärligt i Hallands kusttrakter där det är så mycket revor av nyponrosor och klängväxter att man fastnar när man försöker ta sig fram i skogarna utanför stigar och betade områden.

Ett annat problem är att man blir väldigt blöt om benen och kroppen när det regnar och man tränger sig fram i undervegetation utanför stigar.

Thure

 

[nermander]

Fast det kan gälla även på markerade leder... om gräset inte är klippt. Råkade ut för det på grabbens "6-årsvandring med pappa", gick Upplandsleden från Marma in mot Gävle och när man passerade landskapsgränsen och alltså gick sista biten på Gästrikeleden (tror jag det är) så var det inte röjt alls... På vissa ställen hade man velat ha en machete för att ta sig fram mellan meterhöga brännässlor.

 

[tomhylsan]

Såsom skåning är jag bortskämd med ett överflöd av leder och vandringsbeskrivningar. Skåneleden går kors och tvärs över landskapet. Bokserien Rundvandringar innehåller totalt över hundra turer. Sen har vi lokala leder, skogsvägar etc. Finns inte så stor anledning att vandra fritt.

 

[thureb]

Att välja

sitt eget spår som man gör t ex vid kajakpaddling eller långfärdsskridsko har för mig en hel del mervärde. Men det är lättare och lämpligare att göra det t ex åå skärgårdsöar pch i fjällen än i tät slyskog.

Thure

 

[Still Alive]

Jag har kört mycket så och inte kört längs leder med vindskydd.

Rätt kul så men kan vara ganska krävande.
Som tidigare nämts..mossar,tjärnar,kallhyggen,bäckar,episka branta stup - det enda man möjligtvis har är viltstigar.
Rätt häftigt och kliva av några meter från en såndär 30 cm bred vilstig och hitta en gräsplätt på 10kvm mitt inne i ingemansland och sätta upp tältet.
Massa djur där som lever rövare på nätterna.

Man får ägna sig rätt mycket åt färdplanering för och undvika hamna i besvärlig terräng och undvika bebyggelse m.m.
Extra kul är ju att köra med bara kompass - kan bli extremt långsamma snittfarter.
Bra träning är det iaf.

Helt annorlunda känsla än och knalla omkring på en led i ett reservat.

Ja, visst är det krävande många ggr att gå oledat. Jag gillar att granska kartan samt terrängen framför mig och sedan försöker avgöra vilken väg som är den lättaste/snabbaste. Särskilt kul är att vandra i brandområdet i Tyresta nationalpark och naturreservat ( där det brann 1999 ). Mängder med omkullfallna träd att krypa under eller klättra över.

 

[Kallebalik]

Som hundägare är jag ute i skogen i princip varje dag, det blir mest dagsturer och det kan bli ganska långa sådana, jag går nästan alltid oledat, gillar att vara ute i spenaten så att säga, osäkerhetsmomentet tycker jag är den del av charmen och jag gillar att få lite vildmarkskänsla. Man får uppleva så mycket mer, exempelvis i form av djurliv när man rör sig ute i terrängen, kontra att hålla sig på leder. Människor möter jag ytterst sällan när jag rör mig ute i skogen, så att vandra utanför leder verkar enligt min erfarenhet vara extremt ovanligt.

 

[seobserver]

Till och med härnere i Skåne är vägen mellan stigarna den spännande för mig, speciellt nu när jag slipper gå i metkrok. Visst blir det stig och ledgång men ack så mycket terräng det finns däremellan.
Spår av bruk och bo, ofta men olika epoker.
go tur

 

[deppe]

hej vandrare

Jag brukar börja med att att gå lederna i det området som jag vill utforska när det är klart så är det off track som som gäller ,kryssa mellan djur stigar är ganska spännande man vet aldrig vad man kan möta använder både kompass och gps . Då kan man vara i samma område många gånger.Det är tufft att gå utanför stig när man har gått 10-15km då är man ganska mör men lycklig.

 

[camoscio]

Det har överhuvudtaget blivit ganska lite låglandsvandring för min del. Ett par gånger har det handlat om testturer på våren; det gäller t ex Bergslagsleden (Ramundeboda-Ånnaboda) 2009
och Östgöta+Sörmlandsleden (Åby-Katrineholm) 2008; den sörmländska turen var speciellt viktig för att se om min kropp hängde med tre månader efter en trafikolycka. Den gången var vädret på min sida och turen blev mycket lyckad. På Bergslagsturen lyckades jag halka på en planka fem meter före lägret och ådra mig en fraktur på höger radius. Jag har gått 720 etapper i bergsterräng, i nio länder, med ett par olyckstillbud, menutan att skada mig!

Det stora problemet med lågland är ju lägerplatser och vatten. Därför har jag följt leder och mest strävat efter att tälta nära vindskydd belägna vid sjöar. I regel brukar det finnas plan, röjd mark intill. Jag tror det är tre gånger jag tältat utan närhet till vindskydd, vid Svensbo i Linköping (där det fanns en källa en kilometer norrut), vid Lilla Älgsjön i Kolmården (en badsjö, men det var inte säsong ännu) och på en äng nära Malexander. Svensbo ligger inte vid en sjö; inte heller mitt första läger på Bergslagsleden låg vid en sjö, men det fanns en källa och fin meandrande bäck.
Jag renar vatten med tabletter.

Måste erkänna att lederna kan vara kämpiga nog! Speciellt minns jag en vidrig sträcka mellan Rimforsa och Pinnarp i Kinda 2012, mycket dåligt underhållen, delvis över hyggen och en sträcka genom ett hav av brännässlor. Jag skulle fortsatt bortom Kisa, men gick bara dit, på landsvägen, dessutom! 2013 gick jag från Boxholm till Kisa och nära Malexander hittade jag inte leden, inget som ens liknade en led, så där blev det ett stycke på landsvägen innan jag hittade rätt igen.

Och utanför stigarna kan det vara så kämpigt att jag inte inser nöjet.

 

[Still Alive]

Jag brukar börja med att att gå lederna i det området som jag vill utforska när det är klart så är det off track som som gäller ,kryssa mellan djur stigar är ganska spännande man vet aldrig vad man kan möta använder både kompass och gps . Då kan man vara i samma område många gånger.Det är tufft att gå utanför stig när man har gått 10-15km då är man ganska mör men lycklig.

Så gör jag också. Första leder i ett område - sedan oledat.