Stigar uppstår där det finns ett behov. Oftast är det där det är lättast att ta sig fram, och runt naturliga hinder, i sjökanten t ex, eller upp mot toppen av en utsikt. För 100 år sedan fanns det förstås en stig mellan torpen, och till ängar och åkrar. Om det inte är anlagda stigar med grus, spänger och liknande så beror det på slitage. Olika mark olika lätt, och olika bestående.
Klövdjur gör egna viltstigar, människor med skor, och hjul.
Det behövs inte mer än hundra passager på ett år, men det kan också gå på en timme om alla kommer på en gång. sedan växer det mesta igen på ett år om det inte finns fler som går där.
Som orienterare vet jag att det går ganska fort att en stig ändrar förlopp, det kan räcka med ett vindfälld träd tvärs över stigen.
Andra stigar är hundratals år där det är den bästa vägen mellan två platser av intresse.
En vanlig anledning till nya stigar är dessutom diverse fritidsaktiviteter såsom MTB och reflexbanor för löpning. T.ex. mellan Hellasgården och Hammabybacken i Stockholm är det så mycket nya stigar av cyklar att det verkar vara helt nya varje år. Och runt om i skogarna sitter det reflexer på träden för att man ska ha obanad löpträning med pannlampa, men det blir snabbt en stig förstås.
Även större "vägar", som t ex en banvall från nedlagd järnväg växer igen på några decennier.
Se t ex.
https://klart.blogg.se/2010/october/25-manna-och-markslitage.html
http://www.svenskorientering.se/Arrangera/markfragor/Vetenskapligastudier/Studiervegetation