Hur snabbt ruttnar begravda djur?

[nermander]

Ja rubriken säger väl det mesta, det handlar alltså om begravda husdjur (om jag inte missuppfattat reglerna så är katter och mindre djur som hamster, marsvin, möss, råttor och sånt ok att begrava på tomten).

Jag gissar att det finns en del folk här som har grävt ner djur nån gång och som kanske har nåt hum.

Svaret är intressant för de som avverkar många djur och kanske börjar få trångt på tomten. Hur snart törs man börja återanvända en gammal "gravplats"?

Jag förstår ju att det kan variera beroende på miljö och plats, men rör det sig om ett halvår, ett år, två år, fem år, tio år, 20 år?


(För snabb återvinning av gravplatsen borde man väl egentligen inte gräva ner djuret utan låta det ligga på marken, men jag tror inte mina barn vill begrava döda husdjur på det viset tyvärr... Och det är nog inte tillåtet heller.)

 

[Tumbleweed]

I sanning ett lite småäckligt ämne.. ;-)

Jag har erfarenhet av att begrava flertalet småhundar, men har aldrig ens drömt om att se efter hur snabbt de bryts ner. All övrigt erfarenhet av just sånt kommer väl ifrån dagliga "studier" av trafikdödat vilt jag kör förbi. Där kan det ju under rätt säsong ta så lite som en vecka för fluglarverna att förvandla t.ex. en grävling till en rätt tom skinnpåse. Frågan är om jordens mikroorganismer jobbar lika snabbt? En spontan gissning är att det efter ca två år (två varma årstider) enbart finns ben och ev. pälsrester kvar av nedgrävda smådjur, förutsatt att jordmånen är gynnsam för bakterier och liknande.
/Richard

 

[thureb]

Temperatur mm

Beror som sagt på hur kroppen exponeras för insekter, maskar, larver, bakterier etc.

Att begrava relativt grunt och i förna eller matjord i stället för djupt i sten och grus borde snabba på.

Är det permafrost eller öken kan kroppen bevaras mycket länge. Minns hur man för bara några år sedan sökte och fann virus från Spanska sjukan i avlidna människor från 1919 i något polarområde.

Thure

 

[nermander]

Nu handlar det ju om svenska förhållanden i alla fall, här har vi ju inte permafrost (är det permafrost är det ju betydligt bökigare att gräva också. Visserligen skiljer det ju då lite mellan norra och södra Sverige också, men om vi drar till med en genomsnittlig villatomt i Sundsvallstrakten och ett begravningsdjup på 10 cm? Eller är det för grunt (och för stor risk att rovdjur kommer och gräver upp det?

Underlättas nedbrytningen kanske av att man lägger lite jord från komposten i botten? Då får man ju med en del nedbrytande mikroorganismer.

 

[gundj]

Kanske inte det svaret du söker, men kan du inte "rensa" lite bland tidigare begravda djur?
Smâttingarna behöver ju inte veta att hamstern eller vad det nu är har flyttat till annan viloplats.

Jag har gjort misstaget att gräva ner en katt för grunt, dagen efter var han âteruppstânden, med hjälp av en räv.

 

[Mezzner]

Nu handlar det ju om svenska förhållanden i alla fall, här har vi ju inte permafrost (är det permafrost är det ju betydligt bökigare att gräva också. Visserligen skiljer det ju då lite mellan norra och södra Sverige också, men om vi drar till med en genomsnittlig villatomt i Sundsvallstrakten och ett begravningsdjup på 10 cm? Eller är det för grunt (och för stor risk att rovdjur kommer och gräver upp det?

Underlättas nedbrytningen kanske av att man lägger lite jord från komposten i botten? Då får man ju med en del nedbrytande mikroorganismer.

Jag väljer att svara lite tekniskt på denna lätt makabra fråga...

Utöver skillnader mellan norra och södra sverige så har säkert jorden stor betydelse. Kan inte säga vad som är "bäst", men det skiljer säkert. Troligen skulle du kunna påskynda det hela genom att vattna, även om det känns som överkurs.

Att uöka arealen för begravningsplatsen låter som den själklara lösningen, men det kanske möter ungefär samma hinder som byte av jordmån.
Kompost och t o m diverse kryp från komposten borde ju inte göra att processen går långsammare i alla fall.

(Hur lång är förresten medelåldern på ett husdjur i det Nermanderska hushållet?)

 

[Malindo]

Min snälla lillebror hade under en tid under barndomen stort intresse i denna frâga, och gjorder ofta experiment för att undersöka hur ett nedgrävt djurlik sâg ut efter ett àrs vistelse i sommarstugans trädgârd. Ofta markerades graven med ett kors gjort av glasspinnar.

Vad jag kan minnas var de emellertid vid exhumeringen inte sällan helt försvunna (kanske nâgon trist vuxen följt Gunnars teori att förflytta fràn en gravplats till en annan?).

Vad jag fortfarande tydligt minns är hur en död orm sàg ut efter ett àrs vistelese i ett tvâ-liters-glass-paket av plast.
[Ändrat av Malindo 2006-10-11 kl 09:14]

 

[nermander]

Frågan är ställd med utgångspunkt fråm tamråttor, de lever ungefär 2 år. Men sen beror det ju på hur många man har och hur spridda de är i ålder. Men även hamstrar, möss och marsvin är ju relativt kortlivade.

Vi har fyra råttor och förhoppningsvis kommer ingen av dem dö förrän tidigast om ett år (de äldsta två är 13 måander).

Men frågan är inte bara ställd för min egen del utan det var nån på ett råttforum som skrev att deras begravningsplats började bli full. Och då började jag fundera på hur länge man behöver vänta innan man återanvänder gravplatserna.

Vill man slippa begravningsbekymmer kan man ju alltid slänga dem i soporna. Kremering kostar en del och enskild kremering (om man vill ha askan) kostar ännu mer. Normalt så kremerar de alltså "hela veckans skörd" samtidigt. Men råttfolk tenderar att bli väldigt fästa vid sina djur (eftersom de är så sociala) och vill oftast begrava dem.

 

[Mezzner]

Ok, de gnagare som äter av den speciella råttmat jag förser dem med, istället för hönsmaten, brukar jag slutförvara i ett dike, i den mån jag återfinner dem.

Mössen är förvisso söta, men jag har inte ännu upplevt någon social relation oss emellan.

Katten är nog mer förjtust i dem, men har relativt korta relationer med möss.

 

[nermander]

Nu är det en relativt stor skillnad mellan tamråttor och vildråttor, precis som det är mellan varg och hund ungefär Tamråttor stammar visserligen från vilda råttor, men de har avlats hundratals generationer för att nå rätt temperament.

Beteendemässigt så brukar en del säga att tamråtta är som en blandning mellan en katt och en hund.

Och råttor är inte samma sak som möss.

Här finns en 25 minuter lång film om tamråttor från Australien, deras utställningar är inte riktigt som våra svenska men det är en väldigt intressant film.
http://video.google.com/videoplay?docid=523465931200177024

[Ändrat av nermander 2006-10-11 kl 11:23]

 

[wima]

Jag har gjort misstaget att gräva ner en katt för grunt, dagen efter var han âteruppstânden, med hjälp av en räv.

Intresannt ämne !

En bekant till mig som jobbat som kyrkogårdsvaktmästare berättade att gravar i lerjord mycket väl kan behöva längre tid än 20 år.

Ett antal hönor och kanniner har blivit nergrävda i skogsdelen av vår tomt. Ofta har det varit ett hål och tomt några dagar efteråt. Jag misstänker skarp min granne Mikael Fuchs . Jag brukar numera lägga på några stenplattor. Men på en vanlig trädgårdstomt är det problemet kanse inte lika stort. Skogsdelen räcker för de återstående 5 kanninerna så jag har inte behövt tänka på gravplasrecykling ännu.

Men som sagts ovan, rätt temperautur, jord och fuktighet påskyndar förmultningsprocessen. Fär att snabba upp den lägger jag kompost runt kadavret.

 

[nermander]

En vanlig grav grävs ju väldigt djupt, nån meter ner i marken så finns det ju väldigt lite mikroorganismer och sånt som bryter ner saker och ting. Det är ju därför det säga att det är bättre att slänga matrester i några buskar än att gräva ner dem. Och människor som begravs är väl också balsamerade?

Men en grund grav med en stenplatta på kanske är vettigt, eller rentav lägga nåt galler över så det blir luftigare... Och kombinerat med att återfylla med kompostjord.

Söderläge kanske också är bra? Varmare där.

Jag får väl helt enkelt göra så att sen när våra råttor gått bort så får jag provgräva på årsdagen av deras död några år framåt och se hur det ser ut...