Men du skrev också om "i förväg, när man planerar sin tur", och om att kontakta markägaren, hur nu det går ihop med den spontanitet som jag ännu vid min höga ålder förknippar med riktigt friluftsliv. Förra sommaren gjorde jag, för första gången på åtskilliga år, två låglandsturer i Sverige, Gränna-Tranås (Holavedsleden) och Valje (Sölvesborg)-Min poiäng är inte att stora grupper bör fråga, min poäng är att även ensamtältare KAN fråga även om det inte krävs enligt allemansrätten. Har man gettt sig till känna ökar chansen till att få tillåtelse då man ju "pantsätter" sin identitet - lätt att spåra tillbaka om platsen inte lämnas i gott skick. Detta borde lugna en markägare.
/Patrik
Simontorp (SL 1) och vid ett enda tillfälle kontaktade jag någon i förväg; det gällde det första lägret på den första turen. Jag var osäker på vattnet -- tillgång och kvalitet (ingen sjö eller å i närheten) -- och ringde Smålandsgården i Örserum för upplysningar. (Jag hade kanske hoppats på läger i närheten av sjön Ören). Och fick därvid tips om en sjö 1-2 km norr om leden. Vid nästa stopp, Botilstorp, fann jag platsen föga lockande och gick vidare till den närbelägna vidsträckta ängen. Och vid det tredje stoppet hittade jag ett överlägset ställe före det officiella lägret. Och, nej, jag ringde ingen markägare, hur nu det skulle gått till.
Men jag är förstås glad att många, kanske flertalet, nöjer sig med vindskydden så jag får ha läckerbitarna för mig själv. Samma sak på den andra turen, där jag vid Grundsjön skippade den officiella lägerplaten till förmån för det naturliga läget (där min profilbild är tagen).