Vid resa till länder där det finns mycket lösspringande hundar kan det vara en god ide att snacka med lokalbefolkningen om hur man hanterar otäcka situationer. Kasta sten är effektivt i vissa delar av världen.
Jag bodde i Malawi (sydöstra Afrika) under 6 månader (2009/2010) och där fanns det en hel del lösspringande hundar. Jag var stationerad i Lilongwe (huvudstaden) och jag bodde i "Area 12" (ett bostadsområde). Alla bostadshus var omringade med en hög mur och en stor "skjutplåtport". Varje hus hade i regel tjänstefolk i form av en hushållerska, en gardener och en nightguard. (Dessa stackare fick för övrigt bara 300 SEK i månadslön). De flesta hade också en tamhund eller två som levde i trädgården. Det hela låter ju lyxigt men husen och byggnaderna är inte på långa vägar av samma kvalitet/ byggnadsteknik som i västvärlden.
Hur som helst, murarna höll hundar och andra obehöriga utanför egendomen. På dagen går det fint att vistas utanför murarna till fots (men självklart är du en udda person, den enda vita). På natten/ efter mörkrets inbrott (kl 18) gick man inte till fots utanför murarna (finns självklart ingen gatubelysning) utan i så fall tog man bilen och blev in/utsläppt av nightguarden. Det var ett jäkla ylande om nätterna och ett ljud som man reagerade på i början (men som blev 100% vardag efter ett tag) var alla fighter mellan olika hundflockar och man kunde tydligt höra att hundar blev ihjälbitna och ibland såg man också döda hundar på dagen.
Jag är en person som uppskattar frihet och gärna själv göra mina riskbedömningar vilket på sikt resulterade i att de enda begränsningarna jag gav mig själv var att inte gå ut ensam om natten och att aldrig köra bil mellan olika städer efter mörkrets inbrott.
Var det ljust så gjorde jag precis som jag ville. Utforskade hela staden inkl. utkanterna i form av olika löpträningspass eller träning på cykel (en västerländsk cykel, Merida mountainbike som jag importerade från SydAfrika). Det var en smula besvärande att vara så utstickande men det sket jag i och de allra flesta människor var vänliga även om de på olika sätt tiggde eller ville "visa vägen" och sen tigga pengar. Det var ofta man rörde sig i ropet av alla barn som alla skrek "Asungu, Asungu, Asungu" vilket betyder typ "Vit människa". På helgen blev det ofta någon aktivitet ihop med min tyska vän som hade lärt sig en del Chichewa (det lokala språket), vi hade båda bil och det blev ofta resor ut i landet för att gå någon enkel topptur eller liknande.
Vi stötte ofta på hundar i olika situationer och det lokala sättet att hantera detta på var att kasta sten på hundarna. Ofta räckte det med att utföra gesten, alltså sätta sig på huk och låtsas ta upp en sten för att hunden skulle avbryta och avvika, det gällde bara att hela tiden vara uppmärksam eventuella hundar och upptäcka dem i tid. Men på natten kan jag tänka mig att det skulle vara svårare att avbryta en attack... Sen tycker jag det var stor skillnad på hund och hund, en del såg ut som riktiga monster och hade säkert levt länge på gatan/landsbygden som lösspringande hund medan andra hundar troligtvis var gamla övergivna/förrymda vakthundar. Nu var det tack och lov inte stora problem med rabies den tiden jag var i landet men i tidningen kunde man ofta läsa om folk som blivit attackerade och ibland till och med dödade. Det var ett problem i det samhället och de utförde säkert olika "insatser" ibland.
Att kasta sten var den viktigaste kunskapen för att "hantera hundsituationer" i Malawi i alla fall...
Jag tvärnitar och vrålar från djupet av mörkaste helvetet. Det är inget jag behöver fejka eftersom jag är så satans less på dem. Då verkar de komma av sig och springer iväg och skäller på avstånd eller ger upp helt. Att stå still och prata med lugn röst har jag också provat och det verkar fungera ok det med, men det kan ta en stund och mitt intryck är att om hunden vaktar något kommer den inte tröttna. Då är det bara att sakta försöka gå vidare.
