Höjdkurvor lanmäteriets karta

[Ulltand2]

Hej vet någon hur mycket höjdkurvorna representerar på lantmäteriets topografiska karta eller terängkartan?

 

[Struntprat]

Jag tror att det står angivet, men jag testar gärna att skjuta från höften då jag vill minnas att det är 5 meter mellan kurvorna på det vanliga grönsaksbladet, dvs terrängkartan.

 

[Avslutat Medlemskap 201709]

Googlade från höften...😄

Ekvidistansen anger höjdskillnaden mellan två höjdkurvor på en karta. På orienteringskartor är det vanligast med en ekvidistans på 5 meter, men även 4 och 2,5 meter förekommer. På fjällkartor är ekvidistansen 10 eller 20 meter beroende på skala. På kartor för sprintorientering som oftast genomförs i parker och bland bebyggelse är ekvidistansen 2 meter.

(Står angivet på kartan)

 

[Ulltand2]

Tack för uppslagen. Jag avser den digitala kartan om där hittar jag tyvärr ingen specifikation. Inte heller genom sökning på deras webbplats. Någonstans i intervallet 3-5 meter verkar troligt men skulle behöva lite bättre precision

 

[Ulltand2]

Hittat! 5 meter är det mellan kurvorna. Om man högerklickar i kartan får man lat/long och höjd.

 

[smux]

Ekvidistansen på fjällkartorna i skala 1:100 000 (vanligast) är normalt 20m.

 

[thureb]

Lite lurigt. Skulle kunna vara olika i olika skalor på vektoriserade digitala kartor. Men fjällkartan på webben är pixelkarta.

Det kan vara olika ekvidistans på norska och svenska områden på svenska tryckta fjällkartan har jag sett.

Thurd

 

[fafner]

Digitala fjällkartan

På den vektoriserade fjällkartan är det 20m ekvidistans, den är baserad på vägkartan 1:100 000 med tillägsinformation (GSD-Fjällinformation)

 

[skrinnare]

För att spinna vidare på detta med ekvidistans: Lantmäteriets kartor, liksom kommunala kartor och liknande använder "sann" ekvidistans. Dvs höjdkurvan placeras exakt på den linje som bildas om landskapet skulle sågas i skivor med en ekvidistans tjocklek. Det gör att väldigt tydliga saker som är något mindre än ekvidistansen kan försvinna mellan två höjdkurvor. De flesta som fjällvandrat bredvid lederna har nog någon gång upplevt att den jämna, fina sluttningen man tänkte gå i i själva verket är ett gytter av tiotalet meter höga åsar och i stället för lite lätt utför hela eftermiddagen så blir det en ganska jobbig vandring med upp och ner hela tiden.

På en orienteringskarta så är höjdkurvorna manuellt bearbetade för att visa tydliga höjddetaljer i terrängen. Enligt norm får en kurva flyttas upp till 20% i höjdled, men i praktiken händer det att kurvor flyttas mer än så. I ås-exemplet ovan så hade man alltså försökt framhäva åsarna, trots att de egentligen till största delen ligger mellan de "sanna" höjdkurvorna.

Hur blir då en höjdkurva till? På äldre kartor, fram till för sådär 5-10 år sedan, så skapades höjdkurvor ur flygfoton med en metod som kallas stereobearbetning, där två flygfoton över samma landskap, tagna ur olika vinklar, bearbetas i ett optiskt instrument där landskapets konturer framkommer. Det gjorde naturligtvis att resultatet blev mycket bättre i öppen terräng än i skogen. I exempelvis kustnära skogar så har ju dessutom träden en förmåga att på grund av vinden alltid ha sina toppar på samma höjd. Det är alltså högre träd i svackorna och lägre på höjderna. Det gör att det på kartor med mindre ekvidistans kan saknas (på marken) ganska tydliga höjder då de helt enkelt inte syns i flygbilderna.

Sedan något tiotal år tillbaka så skapas höjdkurvor genom att terrängen scannas med laserscanner från flygplan eller helikopter. Det ger en mycket bra upplösning och man kan också skilja på träffar bland träden och träffar på marken. Vi kan alltså vänta oss betydligt bättre höjdkurvor på terrängkartan framöver.

 

[starkmjoelk]

För att spinna vidare på detta med ekvidistans: Lantmäteriets kartor, liksom kommunala kartor och liknande använder "sann" ekvidistans. Dvs höjdkurvan placeras exakt på den linje som bildas om landskapet skulle sågas i skivor med en ekvidistans tjocklek. Det gör att väldigt tydliga saker som är något mindre än ekvidistansen kan försvinna mellan två höjdkurvor. De flesta som fjällvandrat bredvid lederna har nog någon gång upplevt att den jämna, fina sluttningen man tänkte gå i i själva verket är ett gytter av tiotalet meter höga åsar och i stället för lite lätt utför hela eftermiddagen så blir det en ganska jobbig vandring med upp och ner hela tiden.

På en orienteringskarta så är höjdkurvorna manuellt bearbetade för att visa tydliga höjddetaljer i terrängen. Enligt norm får en kurva flyttas upp till 20% i höjdled, men i praktiken händer det att kurvor flyttas mer än så. I ås-exemplet ovan så hade man alltså försökt framhäva åsarna, trots att de egentligen till största delen ligger mellan de "sanna" höjdkurvorna.

Jag har tänkt mig att det nog finns en sån motsättning mellan två ideal. Tack för redogörelsen. Vet du hur det är med kartor som utgetts av de kommersiella kartförlagen, ex Norstedts och särskilt Calazo som ju berömmer sig med att ha en betydande egen kartdatabas. Gör de sådana manuella (eller kanske i någon mån automatiserade) bearbetningar eller trycker de alltid den sanna ekvidistansen?

 

[thureb]

Fotogrammetri är en hel vetenskap. För några år sedan lades intressanta artiklar om kartframställning in på Utsidan. www.utsidan.se/cldoc/om-kartor-och-data-fran-lantmateriet_917.htm behandlar bl a fotogrammetri.

Thure