Höjd issues

[atua]

Hej, Jag har nyss börjat klättra både inom och utomhus och det är verkligen sk_tkul. Men problemet är att när det blir lite höjd tänker jag mer på det än att det är skoj, även fast jag bara kör på topprep än så länge.
Häromdan klättrade jag på en 5a ca 60 m. första replängden gick hur bra som helst, men sen!!! Visst jag tog mig upp men kan ledigt erkänna att jag inte direkt njöt av det. När jag hade kommit ner kände jag mig mycket nöjd och jag vill ut igen så fort som möjligt, jag blir inte avskräckt men det vore så mycket roligare om jag inte tänkte på höjden.
Är det någon som känner igen sig??
Förhoppningvis vänjer jag mig med tiden men kanske någon har bra tips?? (hur nu dem ska se ut)

Tack på förhand.

 

[markus82]

Jag känner igen det där väldigt mycket. För min del är det kanske inte lika förknippat med bara höjden på samma sätt, utan mer med brantheten och höjden tillsammans, men det är samma känsla. Jag får ständigt kämpa för att fokusera mig på själva klättrandet och låta bli att tänka på säkerhet/rädsla/worst case scenario osv. , när det är brant och högt. Och jag tror att det är det viktigaste: en bra klättrare kan skjuta undan rädsla när det behövs. Jag kan också ledigt erkänna att jag inte är särskillt bra på det alla gånger.

En sak jag brukar göra när jag är psykad är att jag, när jag lägger en säkring, eller gör standplats, tittar på den en liten stund och föreställer mig att jag står på marken, eller någon meter ovanför. Jag ställer mig frågan: skulle jag lita på det här om jag stod på marken? Svaret är oftast ja, och jag kan fortsätta lite lugnare. Tills jag tappar taget om den tanken och jag psykar igen (vanligtvis efter ungefär 2 dm).

Annars är det nog bara erfarenhet som gäller, tror jag tyvär. När man har tagit ett par fall börjar man förstå att säkerna faktiskt håller.

keep fighting!

Mac

 

[Mille_Lille]

Rädsla

Hej,

Anledningen till att jag från början började klättra var för att övervinna min höjdrädsla, sen upptäckte jag hur kul det var att klättra och är nu inbiten klättrare. Att vänja sig vid höjden när jag klättrade topprep var inte så svårt, efter ett tag vänjer man sig vid att inte så mycket händer om man ramlar. Jag försöker också att alltid titta ner ofta för att vänja mig vid höjden.

Däremot har nästa steg, att ledklättra, både på kil och på bult varit svårare att ta. Då befinner man sig plötsligt över sina säkringar med ibland ganska många meters fall som konsekvens om man ramlar. Vissa dagar funkar det rätt bra, och andra dagar drabbas jag av total panik och kan bara tänka på vad som händer om jag ramlar och har man börjat få panik är det svårt att stävja den och tänka rationellt och jag blir en sämre klättrare. Så om någon har ett bra tips på hur man ska förbättra sitt ledpsyke så vill jag gärna ta del av det.

/Camilla

 

[Puttri]

Ta mycket fall! Man märker ganska fort att det inte är nån fara (och att det tom är ganska skönt). Men här är det viktigt att man har en bra säkrare och att man är uppmärksam på att man inte hamnar med fötterna innanför repet! Gå in på 8a.nu o leta i artiklar för säkerhetstips och säkringsteknik.

 

[carvingkimbo]

Ta mycket fall! Man märker ganska fort att det inte är nån fara (och att det tom är ganska skönt). Men här är det viktigt att man har en bra säkrare och att man är uppmärksam på att man inte hamnar med fötterna innanför repet! Gå in på 8a.nu o leta i artiklar för säkerhetstips och säkringsteknik.

Du kanske skulle förtydliga att du menar bult/sportklättring...
För inte rekommenderar du väl en nybörjare att ta mycket fall i traditionell klippklättring?

/K

 

[Puttri]

Sportklättring, helt rätt. Är så insnöad så jag tänke inte ens på det =)

 

[Erik af Essingen]

När jag började klättra för något år sedan brukade jag ibland få lite lätt panik och svindel på topprep. Det löste jag genom att ta ett djupt andetag, tänka på att allt var bomsäkert riggat och att alla knutar och selen var ok. Registrera känslan och sedan släppa den.

Samma sak fungerar för att leda på bult. Förutsatt att leden är bra säkrad och att man ligger lite under sin grad, tycker jag. Däremot är jag nybörjare på att leda på kil och det är något av det absolut läskigaste jag gjort i hela mitt liv. Ledpsyket är det inget fel på, men mitt kilpsyke är det värre med. Antar att det är en vanesak innan man fullt ut kan anförtro sitt liv till ens små friends... Brr. Får gåshud bara jag tänker på det.

 

[Mille_Lille]

Psyket är en konstig sak. Jag har mest lett på kil och inte på bult, därför att jag tycker det är mindre läskigt och därför att nästan alla bultade leder är minst i svårighetsgrad 6 och uppåt. När man klättrar på kil kan man välja 4 or och 5 or. Mitt problem är också oftast att det är så långt mellan bultarna, ibland 3-4 meter, vilket jag tycker känns obehagligt medans jag när jag klättrar på kil om leden är välsäkrad kan välja att sätta säkringarna lite tätare vid eventuella crux. Ett annat problem som jag upplever är att jag är kort och ofta är bultarna satta efter långa personer. Det innebär att en lång person kanske kan klippa bulten från en bra position, medans jag måste kliva upp betydligt högre för att nå och då ofta klippa från en sämre position.

Men jag vet ju, rent logiskt att det är mer risker med att klättra på kil, men psyket är tyvärr inte logiskt...

 

[atua]

Tack för era tankar och, Kommer förhoppningsvis ut på onsdag. Ska testa att hänga lite och kika MKT neråt.
Vi kör mycket mental träning i skolan kanske ska prova det=)
Jag återkommer efter nya höjder..

 

[markus82]

Ta mycket fall! Man märker ganska fort att det inte är nån fara (och att det tom är ganska skönt).

Att fallträna är en bra sak. Dra till en klippa med ett rep, lite skrot och en grigri. Fixa repet, klättra upp en bit och hoppa med olika mycket slack.
Jag brukar göra det ensam för att jag mer ska lära mig att lita på mitt eget omdöme om vad som håller och vad som inte gör det. Detta brukar jag börja säsongerna med, för att lägga mig på en bra nivå. (Kom ihåg att låta repet vila mellan fallen, annars slits det). Brukar också prova lite pendelfall och sånt.

Men som någon sa så är ju inte psyket logiskt. När man är psykad handlar det ofta, tycker jag, egentligen inte om vad som håller (jag är t.ex. väldigt bra på att psyka ur på bra bultade sportturer). Det är snarare fråga om något subjektivt skumt som liksom gnager sig fram. Mot detta tycker jag den bästa medicinen är att INTE falla. Ge sig f@n på att komma upp, kämpa till sista blodsdroppen och på så sätt lära sig att man faktiskt kan klättra utan att falla. Min erfarenhet av "riktiga fall" är att de ofta inträffar när jag intalar mig själv att jag inte kan klara klättringen. Vid flera tillfällen när jag har fallit har jag klättrat leden igen på topprep efteråt och klarat den galant. Och jag har då alltså inte fallit på led för att jag var rädd att säkringarna inte skulle hålla, utan för att jag intalade mig själv att jag inte kunde klara klättringen. (hoppas någon förstår vad jag menar...)

För att ha ett bra psyka alltså, tror jag man måste ha två saker: förtroende i utrustningen (och sin partner), och man måste ha en gå-på-nerv. Man måste kunna intala sig själv att man kan klättra leden.

Jag är kass på detta, men ibland lyser det igenom, jag kör på och klättrar då ofta bättre än någonsin.

Mac

 

[lillajag]

1) Höjdrädsla vid topprep och andreman: Klättra mycket och ofta. Klättra även ofta på grader som är långt under din kapacitet om dessa leder har 'bra utsikt'.

2) Fallrädsla när man leder: Träna på att klättra nedåt vid svåra passager. Lär dig att känna igen 'vilopunkter' och säkringsmöjligheter nedifrån. 'Hängtesta' dina kilplaceringar (med en eller två extra säkringar nån dm nedanför).