Hjärnspöken i fjällen

[Jörgen Fjaderlatt.se]

Tvärt-om-spöke

Jo, jag går också ofta och tradirallar, fast inte så inrotat att det känns som om någon utstående tvingar på mig en låt. Men för några år sedan råkade jag ut för något som nästan känns som motsatsen.

När jag satte mig på bussen i Nikkaluokta efter en höstvecka till fjälls är det först alldeles tyst. Vi väntar på att bussen skall starta och köra. Sedan sätter chauffören på radion. Det är enmusikkanal.

Då säger plötsligt någon del av min hjärna förvånat till resten av mig: Javisst, det finns musik också!

Det var väl någon tiondels sekund som detta glapp i medvetandet varade, sedan skrattade jag åt det absurda i det hela. Det gör jag fortfarande.

Jag försöker övertyga mig själv om att det var ett symptom på att jag verkligen kopplat av och inte något annat...

Jörgen

 

[Nanobell]

Gitarrsolon

För mig är det också så här (förutom det dagliga musikspöket). Varje natt när jag ska försöka somna i tältet hör jag musik från jokken utanför. Olika jokkar har olika musikstilar. En del spelar hårdrock. Somliga spelar blouse. Även instrumenteringen kan vara olika. Vissa jokkar har mest basgångar att komma med. Andra ger ifrån ylande gitarrsolon.

Denna musik upplever jag dock inte som påträngande. Snarare tycker jag den är riktigt njutbar.

/Nisse

 

[Punkarn]

Dragspelsterror

Magnus Linds (Perssons Pack) dragspelsslinga i låten "Vägen till Los" fäster som ett hubba-bubba på hjärnbarken, och när man förnöjsamt går där och puffar på sin havanna brukar den duka upp. Otäckt hurtfriskt och opunkigt, men den funkar när stegen börjar bli tunga.