Varje vandring genomgår jag en process, som följer samma mönster varje gång. Själva vetskapen om att den pågår är för mig ett bevis på att jag behöver minst en vandringsvecka per år för att ladda batterierna.
Processen pågår i min hjärna. Första dagen ägnar den sig åt att fundera över hur otroligt jobbigt det känns - tunga ben, tung packning, svettigt, kallt när man rastar, det går alldeles för långsamt, etc. Usch, det här blir jobbigt!!!
Andra dagen har de tankarna helt försvunnit, ersatta av diverse vardagsrelaterade problem: jobb, göra om hemma, utvärdering av diverse relationer till nära och kära, mm, mm. Eventuellt kan dessa tankar blandas upp med aktuella händelser i Stockholm, Sverige och världen.
Efter nån dag kommer musiken. "Värst vad här var tyst" säger hjärnan och sen är den igång. Ibland har man tur, ibland otur. Ett år rullade bara, enbart, endast och uteslutande truddelutten "Bara sport" med Galenskaparna. Om och om igen. Nästa år tog jag för säkerhets skull med texten, men då var det nåt annat som rullade. Har jag tur så byts låtarna lite grann från dag till dag och har jag ännu mer tur så kommer det nån låt som jag faktiskt tycker om.
Men efter sisådär 5 dagar tonar bruset ner där uppe i skallen. Det kan plötsligt ha gått flera timmar utan att man kan minnas att man har tänkt på nåt särskilt alls. Jo, tankar som "Nämen, snön ser ju nästan röd ut på toppen där borta", eller "Kanske man ska föreslå en fika när vi kommer till nästa kulle", eller kanske ett stilla konstaterande av passerade blomster: "Smörboll, Fjällgentiania, Purpurbräcka, Svarthö, Fjällbinka, osv".
Det är när man har nått dit som man vet varför man blivit beroende av vandring.
Nåt ni känner igen?
Processen pågår i min hjärna. Första dagen ägnar den sig åt att fundera över hur otroligt jobbigt det känns - tunga ben, tung packning, svettigt, kallt när man rastar, det går alldeles för långsamt, etc. Usch, det här blir jobbigt!!!
Andra dagen har de tankarna helt försvunnit, ersatta av diverse vardagsrelaterade problem: jobb, göra om hemma, utvärdering av diverse relationer till nära och kära, mm, mm. Eventuellt kan dessa tankar blandas upp med aktuella händelser i Stockholm, Sverige och världen.
Efter nån dag kommer musiken. "Värst vad här var tyst" säger hjärnan och sen är den igång. Ibland har man tur, ibland otur. Ett år rullade bara, enbart, endast och uteslutande truddelutten "Bara sport" med Galenskaparna. Om och om igen. Nästa år tog jag för säkerhets skull med texten, men då var det nåt annat som rullade. Har jag tur så byts låtarna lite grann från dag till dag och har jag ännu mer tur så kommer det nån låt som jag faktiskt tycker om.
Men efter sisådär 5 dagar tonar bruset ner där uppe i skallen. Det kan plötsligt ha gått flera timmar utan att man kan minnas att man har tänkt på nåt särskilt alls. Jo, tankar som "Nämen, snön ser ju nästan röd ut på toppen där borta", eller "Kanske man ska föreslå en fika när vi kommer till nästa kulle", eller kanske ett stilla konstaterande av passerade blomster: "Smörboll, Fjällgentiania, Purpurbräcka, Svarthö, Fjällbinka, osv".
Det är när man har nått dit som man vet varför man blivit beroende av vandring.
Nåt ni känner igen?
