Mitt kustfiske efter havsöring bedrivs i Östersjön (Roslagen, Åland och Gotland) och till 90 % över långgrunda bottnar och i vattendjup från några decimeter till kanske två meter och antingen från land eller utvadad i vattnet. Min teknik och utrustning är anpassade till detta. Fisket kan bedrivas året om (beroende på hur sträng vintern är) men det är så här års det börjar bli som mest intressant. När dagarnas längd ökar och solen värmer är det plötsligt skönt att vara ute och fiska och i det avseendet är havsöringen rätt lik oss. Också den uppskattar att det plötsligt blir litet varmare. Det klassiska (och säkraste) tipset är att söka öringen en fin vårvinterdag med sydlig vind och att göra det i en långgrund, sydvänd, vik med sk leopardbotten. Lyckas man kombinera dessa förutsättningar kan man få ett fint fiske.
Eftersom de bottnar jag fiskar över vanligen är bemängda med vegetation och stenar är kustwobblers mitt förstahandsval när det handlar om beten. Favoriterna är
Vicke, Gladsax och Sandgrävling och de färger jag använder mest är tobis- eller strömmingsliknande och röd med svart rygg eller gul med röd rygg. Standardvikten är 20 gram men om det blåser hård motvind går jag upp till 27-30 gram. Jag byter ut trekroken mot en enkelkrok som jag monterar så att krokspetsen pekar uppåt, ett arrangemang som effektivt minskar risken för bottennapp samtidigt som det ger mycket säkra krokningar.
Den typ av bete som kallas havsöringdrag, tillverkade av plast eller epoxy, är också effektiva och kan tas hem även i långsam takt över grunda bottnar. Genomlöpare har på senare år vunnit många anhängare och är det inte alltför grunt använder jag ofta sådana och, i så fall, alltid med enkelkrok. De gamla beprövade favoriterna som Toby,
Salar, Gnosjö och Snaps fungerar lika bra som de alltid har gjort och det gör även det gamla knepet att snabbt byta till en liten, gärna svart, spinnare om man råkar ut för sk följare (öringar som simmar efter ens drag utan att hugga).
Upphängare använder jag sällan eftersom de innebär mer tid som får ägnas åt att plocka bort tång och annat från krokar vilket minskar den tid krokarna fiskar i vattnet. Den minskade effektiva fisketiden är en nackdel som överväger de eventuella fördelar en upphängare ger.
För det mesta använder jag monofil nylonlina i dimensioner från 0,25 till 0,30 mm. Jag anser att nylonlinans tålighet mot nötning och dess elasticitet är egenskaper som överväger PE-linornas högre känslighet. Flätade PE-linor går helt bort för den del av mitt fiske som bedrivs vintertid eftersom problemen med isbildning då blir för besvärande med sådan lina. Nylonlinan ger säkrare knutar och är mindre trasselbenägen. När jag använder PE-lina skarvar jag på en cirka två spölängder lång tafs/slaglina av nylon närmast draget.
Nio fot är den spölängd jag oftast använder. Den ger goda kastlängder samtidigt som spöt fortfarande är lätt och smidigt att hantera. Jag undviker spön som är överdrivet styva/snabba/toppiga i aktionen. Sådana spön må kasta långt och vara känsliga nappindikatorer men en klinga med progressiv 3/4-aktion är bättre när man väl har en skaplig fisk på kroken.
Under spöt sitter en haspelrulle i storlek 3000-4000. Jag har stora labbar och för en fullvuxen karl normal finmotorik. Ofta är det kallt och ibland har jag handskar. Under sådana förhållanden ser jag inga fördelar med att använda minsta möjliga rulle (vilket tycks vara vad de flesta eftersträvar). En överdrivet liten rulle är också alldeles för lätt för att balansera ett tvåhandsspö och en dåligt balanserad utrustning är mer tröttsam att fiska med även om den skulle vara lättare. Kustfiske efter havsöring kallas ofta för de tusen kastens fiske eftersom det ofta är långt mellan huggen. Långa fiskepass med många kast innebär att det är viktigt att ha en utrustning som är vilsam att hantera.
Så om du inte ännu provat på detta fiske och bor vid eller nära ostkusten så kanske det är dags nu? Rätt som det är kommer det en helg med kanonväder och då är det guld att vara ute på stranden vare sig det nappar eller inte, glöm bara inte matsäcken som ju är den kanske viktigaste ingrediensen i en lyckad utflykt vare sig den har med fiske att göra eller inte.
Om du har vadare: Börja inte fisket med att plumsa ut i vattnet! De allra flesta hugg jag fått har kommit inom 15 meter från land där vattendjupet understigit en halv meter. Står det fisk där så är det en god idé att ge den chansen att hugga snarare än att skrämma bort den.
Hemtagningen av draget bör, som regel, vara långsammare i kallt och snabbare i varmt vatten men alltid göras med korta avbrott, sk spinnstopp, på någon sekund under vilka betet (beroende på vilket drag man använder) får sväva i vattnet eller singla ned mot bottnen. Ofta(s)t kommer hugget just då.
Var uppmärksam på om linan plötsligt slackar! Det är ofta en havsöring som stöter på draget med sin nos.
