Haute Route eller andra alptips
- Trådstartare pevi
- Start datum
Sanitära skäl
Skälen varierar. Nere i dalarna är marken privat och man har ingen allemansrätt. Dessutom förlorar campingplatserna gäster och pengar. Bortsett från att folk äger marken, och betraktar tältare som inkräktare på deras egensom, är de främsta skälen sanitära.
För att tala klartext, folk pissar och skiter dagligen, och det krävs anordningar för att ta hand om träcket. Här är naturligtvis trycket avgörande. En ensam tältare eller två producerar inte mer träck än att naturen kan ta det som en bra sak, som lite extra gödsel, är det däremot många som tältar på samma plats och det bildas inofficiella tältplatser så blir det ett sanitärt problem. Träcket samlas, med toapapper, och det finns risk för smittor o vattentäkter etc.
Jag har följt utvecklingen i dolomiterna. I Sellapasset fanns i slutet på åttiotalet en informell tältplats, med några enstaka tält, och ingen hade några större invändingar, några år senare efter murens fall var det totaltförbjudet med höga bötesstraff. Belastningen hade helt enkelt blivit för hög. Å andra sidan på många ställen kan man gå undan ordentligt och lägga sig så man inte syns brukar det inte vara några problem.
Vi har aldrig haft några problem i Schweiz. Men notera, att då har vi tältat högt (över 2500 m) eller ödsligt.
Per
Trötter; sa:
Skälen varierar. Nere i dalarna är marken privat och man har ingen allemansrätt. Dessutom förlorar campingplatserna gäster och pengar. Bortsett från att folk äger marken, och betraktar tältare som inkräktare på deras egensom, är de främsta skälen sanitära.
För att tala klartext, folk pissar och skiter dagligen, och det krävs anordningar för att ta hand om träcket. Här är naturligtvis trycket avgörande. En ensam tältare eller två producerar inte mer träck än att naturen kan ta det som en bra sak, som lite extra gödsel, är det däremot många som tältar på samma plats och det bildas inofficiella tältplatser så blir det ett sanitärt problem. Träcket samlas, med toapapper, och det finns risk för smittor o vattentäkter etc.
Jag har följt utvecklingen i dolomiterna. I Sellapasset fanns i slutet på åttiotalet en informell tältplats, med några enstaka tält, och ingen hade några större invändingar, några år senare efter murens fall var det totaltförbjudet med höga bötesstraff. Belastningen hade helt enkelt blivit för hög. Å andra sidan på många ställen kan man gå undan ordentligt och lägga sig så man inte syns brukar det inte vara några problem.
Vi har aldrig haft några problem i Schweiz. Men notera, att då har vi tältat högt (över 2500 m) eller ödsligt.
Per
Re: tältning förbjuden??
Per Löwdin ger en del av svaren. Men man ska ha klart
för sig att det inte finns några som helst allmänna
nationella förbud och att det emellanåt är rätt förvirrat. Frågar man folk kan man få
väldigt motstridiga svar, bland annat beroende på missförstånd.
Säger någon att han minsann sett en skylt om "Camping sauvage interdit" e.d., kan det mycket väl
bara betyda att det
finns en campingplats i närheten. Stugvärdar
ska man inte fråga. Säger en stugvärd i Mercantour
att man får sätta upp tältet först efter solnedgången så ljuger han, ty det är på intet vis en hemlighet
att det får sättas upp efter 19. Säger en stugvärd
i le Queyras samma sak så ljuger han frenetiskt
ty där finns inga tidsregler alls; däremot ska
man hålla behörigt avstånd till byarna.
I övrigt är det skyddsgraden, skyddsbehovet och
frekvensen som dikterar bestämmelserna. I la
Vanoise, till skillnad från diverse andra franska nationalparker, får man BARA tälta vid vissa stugor,
och man använder då givetvis stugans hygieniska
anordningar. På Korsika, vars GR 20 troligen är Frankrikes mest överbefolkade led, gäller samma, och
där tillkommer brandfaran. På andra håll
kan det vara *förbjudet* att tälta nära
stugor!
Så fort det handlar om privat mark brukar man
kunna komma överens. Jag tältade en gång vägg i vägg med en fäbod som jag trodde var övergiven.
När herden kom hem med sina tusen får urskuldade
jag mig och han svarade att "det var väl ingenting"
och övergick därpå till att ge diverse tips och råd inför nästa dagsetapp.
I Italien är man hyfsat fri utanför de officiella
skyddszonerna, Parchi Naturali, t ex, därför
att fri tältning är så ovanligt, något för knäppskallar
endast. Vandrare är överhuvudtaget knäppskallar,
och för det mesta utlänningar (måhända samma sak).
Och i Havsalpernas Naturpark är det tillåtet
enligt regeln en plats, en natt.
I Schweiz (där jag aldrig tältat vilt)
är hållningen, enligt Reynolds' bok, icke
uppmuntrande, och här tycks då
gälla ungefär samma som i
Italien. Dock vet jag att det finns områden
där tältning är strängt och dyrt förbjudet
t ex Verzascadalen, men den är ju på intet vis alpin.
Apropå vattentäkter låg jag en gång ett stycke
från Gardettastugan i Piemonte, invid en "bäck"
vars "källa" var en driva upp mot passet.
Jag insåg att stugan tog vatten på andra vägar,
från högre ställen (inte alls ovanligt).
På natten frös drivan och "bäcken" torkade.
Annars håller jag mig långt från stugor
och nära vatten, därför att jag gillar ljudet
och inte vill ha långt att gå när jag fyller
på. Toan brukar jag jag förlägga åtskilliga
hundra meter från tältet.
Valet av lägerplatser är mycket viktigt och utesluter extrema höjder utan vegetation att
tala om. Kan inte minnas att jag tältat över 2300
meter i Alperna.
Trötter; sa:
Per Löwdin ger en del av svaren. Men man ska ha klart
för sig att det inte finns några som helst allmänna
nationella förbud och att det emellanåt är rätt förvirrat. Frågar man folk kan man få
väldigt motstridiga svar, bland annat beroende på missförstånd.
Säger någon att han minsann sett en skylt om "Camping sauvage interdit" e.d., kan det mycket väl
bara betyda att det
finns en campingplats i närheten. Stugvärdar
ska man inte fråga. Säger en stugvärd i Mercantour
att man får sätta upp tältet först efter solnedgången så ljuger han, ty det är på intet vis en hemlighet
att det får sättas upp efter 19. Säger en stugvärd
i le Queyras samma sak så ljuger han frenetiskt
ty där finns inga tidsregler alls; däremot ska
man hålla behörigt avstånd till byarna.
I övrigt är det skyddsgraden, skyddsbehovet och
frekvensen som dikterar bestämmelserna. I la
Vanoise, till skillnad från diverse andra franska nationalparker, får man BARA tälta vid vissa stugor,
och man använder då givetvis stugans hygieniska
anordningar. På Korsika, vars GR 20 troligen är Frankrikes mest överbefolkade led, gäller samma, och
där tillkommer brandfaran. På andra håll
kan det vara *förbjudet* att tälta nära
stugor!
Så fort det handlar om privat mark brukar man
kunna komma överens. Jag tältade en gång vägg i vägg med en fäbod som jag trodde var övergiven.
När herden kom hem med sina tusen får urskuldade
jag mig och han svarade att "det var väl ingenting"
och övergick därpå till att ge diverse tips och råd inför nästa dagsetapp.
I Italien är man hyfsat fri utanför de officiella
skyddszonerna, Parchi Naturali, t ex, därför
att fri tältning är så ovanligt, något för knäppskallar
endast. Vandrare är överhuvudtaget knäppskallar,
och för det mesta utlänningar (måhända samma sak).
Och i Havsalpernas Naturpark är det tillåtet
enligt regeln en plats, en natt.
I Schweiz (där jag aldrig tältat vilt)
är hållningen, enligt Reynolds' bok, icke
uppmuntrande, och här tycks då
gälla ungefär samma som i
Italien. Dock vet jag att det finns områden
där tältning är strängt och dyrt förbjudet
t ex Verzascadalen, men den är ju på intet vis alpin.
Apropå vattentäkter låg jag en gång ett stycke
från Gardettastugan i Piemonte, invid en "bäck"
vars "källa" var en driva upp mot passet.
Jag insåg att stugan tog vatten på andra vägar,
från högre ställen (inte alls ovanligt).
På natten frös drivan och "bäcken" torkade.
Annars håller jag mig långt från stugor
och nära vatten, därför att jag gillar ljudet
och inte vill ha långt att gå när jag fyller
på. Toan brukar jag jag förlägga åtskilliga
hundra meter från tältet.
Valet av lägerplatser är mycket viktigt och utesluter extrema höjder utan vegetation att
tala om. Kan inte minnas att jag tältat över 2300
meter i Alperna.
marmotta; sa:
Här skiljer sig våra erfarenheter. I Schweiz har vi nästan alltid tältat på över 2300 meter, när vi inte legat på officiella tältplatser nere i dalarna. Som högst har vi i Europa tältat på 3800 vid Aiguille d´Midi (iofs i Frankrike) http://www.lowdin.nu/Treks/Wallis90/Film0829.jpg och 3500 vid Jungfraujoch http://www.lowdin.nu/Treks/Wallis92/Climbsin920003.jpg. I dolomiterna tältade vi lägre, men fortfarande runt 2300 eller över. Jag skulle knappast tänka mig att tälta lägre, utanför campingplatser, eftersom man då hamnar bland folk och fä och det är knappast något som uppmuntras.
Vi lägger oss gärna på snö. Det är mjukt, och dessutom kan man få fast pinnarna bra (om man har ett par snöpinnar med), det värsta som finns är stenig mark som man inte får ner pinnar i.
Går man Haute route kommer man sannolikt att tälta på ca 2500m de flesta nätter om man tältar. Minns att vi tältade på Haute route ovanför Schönbielhütte på en rognon, urvackert, var lite grönt, glaciär runt om, o utsikt mot Matterhorn och Dent Blanche. http://www.lowdin.nu/Treks/Wallis90/Film0817.jpg
Det jag skulle bekymra mig mest för vore att få med tillräckligt med mat. I Sverige och Nordamerika har vi en tradition av att ha lätt dehydrerad mat, så man kan bära flera veckors mat med sig, något motsvarande finns inte i alperna. Det är svårare än hemma att få ihop bra vandringsmat som räcker länge. Mycket p g a att det i alperna finns hotell och restauranger överallt, folk bär lätt och äter på restaurangerna.
Per
läger och mat i Alperna
Det är givet att olika typer av expeditioner leder
till olika lägervanor och anspråk.
Jag vandrar inte högalpint,
och ytterst sällan är passen högre än 2700 meter.
Jag är gammal (61 år) och bekväm av mig.
Nu tältade jag på mina båda senaste alpvandringar (18 resp. 21 etapper) fritt
ungefär 25 nätter, knappast nånsin
bland folk, men desto
oftare bland fä. Lagom kul när tältet råkar ligga
mitt i kornas stråk!
F ö också ett par gånger under
trädgränsen; jag har väl övat upp känslan för var man ska
gå och hur man ska välja sitt läger för att få vara
ensam. Det är lite värre med det i Pyreneerna; hittar man
en bra lägerplats får man inte bli förvånad om man ser
flera tältgrupper i närheten på morgonen.
När det gäller mat bär jag inte med lika mycket som i fjällen. Är det 10-11 ransoner i Norge är det kanske
8 söderut - jag bär mycket fler kartor då, därtill
också stegjärn -vilka jag använt exakt två gånger!
Jag har satt en gräns vid 16 kg på ryggen.
på min senaste kontintentala vandring
(i Pyreneerna förvisso)
övernattade jag fritt 18 nätter så det är alldeles
klart att jag lyckades köpa på mig 10 (snarare 11)
dagsransoner torr mat. Jag köper så ofta
jag kan, utom mot slutet.
Visst, utbudet i speceributiker på små orter kan
se ut lite hur som helst, men jag lyckas oftast
få ihop: 1) mueslistavar till frukost; 2)påssoppa
(ofta bättre än dem man får i Sverige!)
och snabbkokta nudlar till middag; 3) choklad, kex,
nötter, russin till mellanmål. Gas och kaffe
tar jag i regel med för hela turen. På en riktigt lång
tur (31 dagar senast) får jag grubbla
en stund om jag ska
ta färre burkar och en adapter för punkteringsburkar.
Genomgående har det varit lättare i Frankrike än i Italien. Det skulle inte förvåna om epicerierna
i större orter
i Rhonedalens sidodalar var lika välförsedda,
hur man nu tar reda på en sån sak i förväg.
Vare sig man går den "riktiga" Haute Route
eller "vandrarens Hatue Route" (eller vad den nu
ska heta) borde man klara sig med en (1) påfyllnad av
provianten.
[Ändrat av marmotta 2006-02-09 kl 10:05]
Det är givet att olika typer av expeditioner leder
till olika lägervanor och anspråk.
Jag vandrar inte högalpint,
och ytterst sällan är passen högre än 2700 meter.
Jag är gammal (61 år) och bekväm av mig.
Nu tältade jag på mina båda senaste alpvandringar (18 resp. 21 etapper) fritt
ungefär 25 nätter, knappast nånsin
bland folk, men desto
oftare bland fä. Lagom kul när tältet råkar ligga
mitt i kornas stråk!
F ö också ett par gånger under
trädgränsen; jag har väl övat upp känslan för var man ska
gå och hur man ska välja sitt läger för att få vara
ensam. Det är lite värre med det i Pyreneerna; hittar man
en bra lägerplats får man inte bli förvånad om man ser
flera tältgrupper i närheten på morgonen.
När det gäller mat bär jag inte med lika mycket som i fjällen. Är det 10-11 ransoner i Norge är det kanske
8 söderut - jag bär mycket fler kartor då, därtill
också stegjärn -vilka jag använt exakt två gånger!
Jag har satt en gräns vid 16 kg på ryggen.
på min senaste kontintentala vandring
(i Pyreneerna förvisso)
övernattade jag fritt 18 nätter så det är alldeles
klart att jag lyckades köpa på mig 10 (snarare 11)
dagsransoner torr mat. Jag köper så ofta
jag kan, utom mot slutet.
Visst, utbudet i speceributiker på små orter kan
se ut lite hur som helst, men jag lyckas oftast
få ihop: 1) mueslistavar till frukost; 2)påssoppa
(ofta bättre än dem man får i Sverige!)
och snabbkokta nudlar till middag; 3) choklad, kex,
nötter, russin till mellanmål. Gas och kaffe
tar jag i regel med för hela turen. På en riktigt lång
tur (31 dagar senast) får jag grubbla
en stund om jag ska
ta färre burkar och en adapter för punkteringsburkar.
Genomgående har det varit lättare i Frankrike än i Italien. Det skulle inte förvåna om epicerierna
i större orter
i Rhonedalens sidodalar var lika välförsedda,
hur man nu tar reda på en sån sak i förväg.
Vare sig man går den "riktiga" Haute Route
eller "vandrarens Hatue Route" (eller vad den nu
ska heta) borde man klara sig med en (1) påfyllnad av
provianten.
[Ändrat av marmotta 2006-02-09 kl 10:05]
Chamonix - Zermatt
Vi vandrade Chamonix - Zermatt 1999. Den sträckning vi valde var den som finns beskriven i Kev Reynolds Chamonix to Zermatt "The Walkers Haute Route" (Cicerone Press). Ingen alpin utrustning behövs. Vandringen erbjuder stora höjdskillnader i stort sett varje etapp men också fantastiska vyer över högalpina områden. Glaciervandringen över Grand Dèsert var inte något större problem för oss eftersom vi hade bra väder men mot slutet av passagen över glacieren var snön mjuk så vi plumsa i lössnön.
Kolla noga med närmast föregående hytta (Cab du Mont Fort om de aktuella förhållanden).
En höjdare under senre delen av vandringen (då man kommit till Matterthal, dalgången som leder fram till Zermatt) var att hålla utkik efter Mattterhorn.
Bengt och Sara
Vi vandrade Chamonix - Zermatt 1999. Den sträckning vi valde var den som finns beskriven i Kev Reynolds Chamonix to Zermatt "The Walkers Haute Route" (Cicerone Press). Ingen alpin utrustning behövs. Vandringen erbjuder stora höjdskillnader i stort sett varje etapp men också fantastiska vyer över högalpina områden. Glaciervandringen över Grand Dèsert var inte något större problem för oss eftersom vi hade bra väder men mot slutet av passagen över glacieren var snön mjuk så vi plumsa i lössnön.
Kolla noga med närmast föregående hytta (Cab du Mont Fort om de aktuella förhållanden).
En höjdare under senre delen av vandringen (då man kommit till Matterthal, dalgången som leder fram till Zermatt) var att hålla utkik efter Mattterhorn.
Bengt och Sara
Re: Chamonix - Zermatt
Reynolds beskriver en passage där man klättrar brant
på en stege, så nära inpå berget att man står med
tårna på pinnarna. Undras hur det kan vara.
Men ni kanske undvek den varianten?
Det vore säkert intressant att veta vilken tid
ni vandrade.
Reynolds beskriver en passage där man klättrar brant
på en stege, så nära inpå berget att man står med
tårna på pinnarna. Undras hur det kan vara.
Men ni kanske undvek den varianten?
Det vore säkert intressant att veta vilken tid
ni vandrade.
Re: Re: Chamonix - Zermatt
Vi undvek den passagen (variant 7 A i Reynolds guidebok)som var "luftig" och innebar en längre klättring på stege. Den väg vi tog var den ordinarie från Cabane de Prafleuri till Arolla.
Vår vandring gjorde vi från mitten av juli. Snöförhållanden brukar ju inte var besvärliga då.
Reynolds skriver i sin bok att det är möjligt att gå över glacieren på 10 min. efter kompass. Som vi upplevde det var det mycket snö före och efter glacieren och att vi vandrade ett par timmar innan vi kom till snöfritt område.
Bengt och Sara
marmotta; sa:
Vi undvek den passagen (variant 7 A i Reynolds guidebok)som var "luftig" och innebar en längre klättring på stege. Den väg vi tog var den ordinarie från Cabane de Prafleuri till Arolla.
Vår vandring gjorde vi från mitten av juli. Snöförhållanden brukar ju inte var besvärliga då.
Reynolds skriver i sin bok att det är möjligt att gå över glacieren på 10 min. efter kompass. Som vi upplevde det var det mycket snö före och efter glacieren och att vi vandrade ett par timmar innan vi kom till snöfritt område.
Bengt och Sara
Liknande trådar
Liknande trådar
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
Hjälp mig skära i packlistan eller gå upp 24 kg i vikt på 30 dagar
- Börjat av BeatriceK
- Svar: 25
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
Njutvandringar att längta till
Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.
Få Utsidans nyhetsbrev
- Redaktionens lästips
- Populära trådar
- Aktuella pristävlingar
- Direkt i din inkorg