Undertecknad har sent i livet och särskilt under det senaste året gjort stora upptäckter inom skridskokonstens underbara värld. Kankse jag är trögtänkt. Men genom kontakter med hastighetsåkare har jag insett att konsten att åka skridsko är just - en konst. Men det är också en färdighet. Det handlar om att man gör en förlängning av fotsulan medelst en känga som avslutas i en dubbelleggad, skarpslipad kniv. Denna kniv skall sedan genom ben- och fotrörelser, sättas ned i ett hårt till halvmjukt medium, trivialt kallat "is", med precision i förhållande till det stödjande benet och kroppen. Sedan skall det sättas tryck på den dubbeleggade kniven, så att den skär i mediet, först den ena eggen, sedan den andra-. Genom trycket drivs ekipaget framåt på den andra dubbeleggade kniven, ungefär som vinden driver en segelbåt framåt genom trycket på seglet. Avgörande faktorer i denna process är alltså isättningen, tyngdpunkten och trycket.
Fyra knivseggar alltså som skall växelvis appliceras exakt och ges rätt tryck så att kroppen framdrivs maximalt.
Jag ska sluta här - kurvtagning är liksom ett annat kapitel, och inte så aktuellt för långfärdsåkare. Men nu till frågan: Varför finns inte mera åkteknikträning i långfärdskulturen? Den verkar mest syssla med 1. utrustning 2. israpporter och 3. säkerhetsbekymmer. Några enkla råd till nästan vem som helst kan förlänga turen med två mil en vacker men kort februarilördag!
Fyra knivseggar alltså som skall växelvis appliceras exakt och ges rätt tryck så att kroppen framdrivs maximalt.
Jag ska sluta här - kurvtagning är liksom ett annat kapitel, och inte så aktuellt för långfärdsåkare. Men nu till frågan: Varför finns inte mera åkteknikträning i långfärdskulturen? Den verkar mest syssla med 1. utrustning 2. israpporter och 3. säkerhetsbekymmer. Några enkla råd till nästan vem som helst kan förlänga turen med två mil en vacker men kort februarilördag!