Genom åren har det blivit några liftåk. Efter nåt smärre missöde i den absoluta början, har det känts nästan omöjligt att misslyckas själv, även om varje skidresa brukar bjuda på några händelser i stil med att folk sätter sig när de fått ankaret under rumpan, eller folk som trär ankaret genom jackan när de kommit till ändstationen. Hur gör de, tänker man?
Nåja, med barn så ökar ju möjligheterna till äventyrlig liftåkning, men det funkade också i många år tills jag skulle åka sexstolslift med min son och en något äldre grabb. Minns inte, men min son kan ha varit 9 eller nåt.
Vid embarkeringen så hann han inte sätta sig som vanligt, utan kom lite snett och halkade av med rumpan. Jag fick fatt i honom på nåt avigt sätt, men i ena handen höll jag honom i nån ospecificerad del av jackan. Det var precis när stolen börjat ta rejäl fart och också skulle ta höjd. Jag kan inte redogöra för hur mycket jag tappade eller släppte honom (han föll mindre än två meter ned i snön).
Men i efterhand var det ju bra det som hände, hade jag hållit i honom nån sekund längre hade fallet blivit mycket högt och jag satt dåligt, höll honom i en position väl nedanför sätet, och hade alltså en till grabb bredvid mig. Och ännu ingen bygel nedfälld förstås. Mina chanser att hålla honom hela vägen upp hade varit små, och ett stopp på vägen upp hade inte hjälpt efter att vi nått farlig höjd.
Konstaterade att det var lite läskigt att inse vad som kunde ha hänt. De finns inget nödstopp och den här lifter var lång och hade nästan hela vägen riktigt rejäl fallhöjd.
Liftskötaren missade allt p g a det snöade eller p g a av han gjorde nåt annat än att just kolla att ingen trillade av i starten... Allt slutade väl, men det vär en sån där grej som alltid kommer att kännas som om det hade kunnat gå fullkomligt åt fanders med mindre tur.