GR 20

[il C]

Så är min nyfikenhet äntligen stillad. Jag har
verkligen gått hela GR20 från syd till nord.
Det är den tuffaste och mest tekniska led jag någonsin
gått, och den minst ensamma. Mycket kanvandring,
svåra steg och grepp ibland, enstaka klätterpartier,
och ofta sagolika utsikter.

Le Cirque de la Solitude blev en oförglömlig upllevelse.
Såhär ser den ut:

http://www.gr20.free.fr/Img14/Cirque 3.html

Just det avbildade partiet kräver
svettdrivande koncentration.
Annars menar jag att det jag läst här var fruktansvärt
överdrivet. Man har ingenstans svindlande utsikter;
har man vett att gå baklänges på de säkrade parterna
(alltså när man går utför) är dessa inget problem alls.
För oss som går syd-nord leder det enda klätterstället
uppför, vilket givetvis är trevligast.
Man bör bryta upp från Tighjettu ungefär 5.30,
då går man genom cirquen 7-0 och slipper möta
så många.

Jag sov i tält alla nätter utom en; dammiga och hårda
tätlplatser är ingen njutning, men överfulla
stugor är ett helvete. jag hade gas och pulverkaffe tillräckligt för att laga frukost i tältet, vill inte
köa för den saken på morgonen. Jag hade sju matransoner
vid starten, tre gick åt inom fyra dagar. jag
åt på de 3 eller 4 restauranger jag passerade,
provianterade en del (Vizzavona har bra sortiment)
och åt på de stugor som hade kvällsmat (inte så många>.
Då var mina sju ransoner precis lagon.
Säcken vägde vid starten 17.5 kg vilket
snabbt blev
15.5. I cirquen hade jag kanske 14 kg.

Det är VARMT på Koriska.

Detta var min sista stora dröm. GR20 är dock inte
toppen av allt som en del fransmän tycks mena.
Ur min synvinkel finns inget som bärcker
Pyreneerna. 8 dagar i Havsalperna bjöd också
på den ensamhet och frihet som av diverse
skä'l inte GR20 kan erbjuda.

il C.

 

[mnd]

Välkommen hem

Jag läser med interesse din reseberättelse. Vi ämnar os själv till Korsika senare i höst. Bara tidpunkten på året (oktober) tror jag håller oss nere från de högsta bergen, men vi har även med oss barn på 4 och 7 år, som begränser distans och vägval.
När du gått hela leden kanske du kan tipsa om var vi kan hitta ett par dagars fin, men enkel vandring, helst inte i skog. T.ex upp till en högt belägen sjö?
Vi har hyrbil, men kan tänka oss parkera den nånstans för att vandra in en dag och ut igen den följande.

 

[il C]

Re: Välkommen hem

jag började skriva på ett svar, men så försvann hela texten för mig så det får bli följande korta förslag
på endagstur:

E Capanelle - Lac Bastani och åter,
Col de Verghio- Lac de Nino och åter.
MÖJLIGEN (reservation för barnen!)
Col de Verghio-Manganu, stuga, åter nästa dag.
Asco Stagnu - Altorestugan (nedbrunnen, tältplatserna
syns). Asco och E Capanelle är inte så
vackra i sig själva (skidstationer, den enda nedlagd),
låt inte det avskräcka.

Ideer till dagsutflykter finns också i
en liten behändig guidebok utgiven av Rother-Verlag,

http://www.rother.de/Rother.htm

eller

http://www.cordee.co.uk/

il C.

 

[mnd]

Tack

Lac de Nino har jag själv läst om och drömt om. Det låter ju barnvänligt . Vi satser då troligen på Col de Verghio som utgångspunkt för nånting, när du har hela två förslag i de trakterna.

 

[KLAGER]

Vilken är den bästa tiden att besöka korika/sardinien om man inte vill ha det så varmt?

 

[il C]

bästa tiden.

Juli, augusti är månaderna att undvika, mycket folk,
köer till toa, dusch, spis,
hett, åska. Många tycker september är bäst,
trots kortare dagar. Dock börjar det regna
igen denna månad.
Kan dock tänka mig att vissa vattenkällor är uttorkade så sent.

Jag gick 17/6 till 2/7. Inledningen råkade sammanfalla med en värmebölja, 37 grader vid kusten, vilket tillsammans med låg höjd gjorde turen het. I slutet
var det kring 25 grader vid kusten vilket gjorde
värmen behaglig på högre höjd.

Jag tror faktiskt
juni är bäst, mesta snön borta (iår fanns egentligen ingen snö alls), inte SÅ hett, inte SÅ mycket folk
(men fulla stugor) utom där flera leder möts.
man kan ofta gå GR20 redan i maj, men då kan det finnas
besvärande snöfält kvar.

Jag hade säkert tur med vädret. Två droppar regn,
dimma en eftermiddag, men då var jag redan framme.
I början av turen mötte jag folk som varit med om ovädren
kring den 7/6 och suttit fast i stugan kanske två dygn i sträck. En tysk turist omkom genom utmattning
och nedkylning när helvetet plötsligt brakade lös,
storm, hagel, snö som stod vågrätt genom luften.

Sådant händer, och det gäller att vara rustad, snabbt få på sig varma kläder, resa tält - man kan lätt bli handlingsförlamad. Mycket sällsynt, förstås.

il C.

 

[il C]

dagsutflykter

Jag har tittat lite bätre på kartor och inser att
jag kanske varit lättsinnig med tips. Det
är tydligen lite längre från Vergio till Nino än
jag trodde; i alla händelser väldigt långt
för barn. Här är (möjligen) mer realistiska
utflykter:

Haut-Asco söderut mot Cirque de la Solitude så långt
man gitter och orkar, vackert bara man kommer
förbi liftanläggningarna.

Bonifatu till Carozzu

Vergio och ett stycke upp i Golodalen

Col de Verde till Pratistugan eller Ghiangale/I Pozzi.

Tyvärr innebär nästan varje intressant utflykt
från väg en hel del stigning. vad en sjuåring klarar
vet jag inte, en fyraåring måste nog bäras!

Ledsen att inte komma på bättre,

il C.

 

[vortex]

Jag snubblade in på den här tråden och tog del av pseudonymen il C:s reseberättelse från GR20. Jag och min flickvän gick GR20 från norr till söder mellan den 17 och den 28 juni 2002. I vissa avseenden instämmer jag med il C men i andra avseenden har jag helt andra erfarenheter. Vill därför passa på att komplettera il C:s reseberättelse enligt följande.

När första etappen (enligt den indelning som finns i Lonely Planets guidebok över Korsika) var fullgjord och kvällsbestyren avklarade ställde vi klockan på 07.00 och försökte sedan somna på vår kraftigt sluttande tältplats. När vi morgonen efter steg ur tältet var det endast vi, stugvärden och två kor som var kvar av de uppskattningsvis 70 vandrare (och två kor) som funnits där när vi kröp i sovsäckarna kvällen innan. Slutsatsen som vi drog härav var att fransmännen (ungefär 90% av vandrarna på GR20 är fransmän) är mycket morgonpigga.

För att inte ge svenska vandrare dålig rykte valde vi morgonen efter att gå upp kl 06.30. Det hjälpte dock föga eftersom scenariot från föregående morgon (korna undantagna) upprepade sig. Då både 07.00 eller 06.30 var minst en timme senare än vad fransmännen gick upp valde vi att skippa prestigen och därefter gå upp kl 07.00. Detta leder in på il C:s rekommendation vad gäller avfärd mot Cirque de la Solitude. Helt i linje med de morgonpigga franska vandrarna har il C i sitt inlägg rekommenderat vandrare att bryta upp från Tighjettu kl 05.30 för att undvika köbildningen i Cirque de la Solitude. Som ett alternativ till det ”nattskift” som il C förespråkar får jag istället rekommendera följande. Inför Cirque de la Solitude valde vi att ta lite sovmorgon och påbörjade inte vandringen från Asco (eftersom vi gick GR20 i nord-sydlig riktning startade vår vandring mot Cirque de la Solitude från Asco istället för Tighjettu) förrän kl 08.45. Vid kl. 11.15 nådde vi Col Perdu (insteget till Cirque de la Solitude). När vi såg att det var en del människor på väg uppför ”vår” sida, dvs. den norra, valde vi att laga mat i avvaktan på att de skulle passera. Mätta och belåtna tog vi oss sedan an nedfärden (här vill jag bara inflika att om det skulle komma 1,5-2 meter snö på Korsika så skulle norra sidan av Cirque de la Solitude vara ett riktigt bra åk – fullt jämförbart med Chamonixklassiker som Envers du Plan eller Pas de Chevre). Vid denna tidpunkt på dagen hade vi, sånär som på fyra personer, Cirque de la Solitude för oss själva.

Enligt den gode il C finns det ingenstans längs GR20 svindlande utsikt. Jag vet inte vilka referensramar som il C har men jag själv, som endast har begränsad erfarenhet av annat än svenska/norska fjäll och franska alper, förundrades och imponerades av de spektakulära vyerna. Några exempel:

Etapp 2 (alltjämt enligt den indelning som finns i Lonely Planets guidebok över Korsika): Col de Piccaia, 1 950 m.ö.h. Leden slingrar sig uppför ena sidan av en bäckravin som är täckt av sly och vars botten består av stenblock i varierad storlek. När vi når passet möts vi av ett näst intill lodrätt stup ner i nästa dalgång som helt saknar växtlighet och är överfylld av spiror och toppar som i det närmaste ser ut som resultatet av en frustrerad jättes försök att med yxa skulptera fram Coca-Colaflaskor i granit. Jag har alltid tyckt att den amerikanska uttrycket ”breathtaking” har känts överdrivet men jag har svårt att hitta någon annan term som närmare kan beskriva känslan av utsikten på den här platsen.

Etapp 7: Brèche de Capitellu, 2 225 m.ö.h. dvs. GR20:s högsta punkt, leden går över en sylvass kam och fortsätter sedan att slingra sig längs den branta bergssidan som stupar svindelframkallande brant ned mot sjön Lac de Capitellu och den lägre belägna sjön Lac de Melu. Fantastiskt och hisnande. När vi efter någon timmes vandring tittar tillbaka mot passet är det närmast omöjligt att föreställa sig att det går en vandringsled i det här området.

Även om dessa båda exempel är väldigt spektakulära så måste jag säga att enligt min uppfattning finns GR20:s vackraste plats på etapp 6. När vi kommer upp till Col de Reta, 1 883 m.ö.h, står vi mitt i ett månlandskap täckt av sten utan tillstymmelse till växtlighet. Efter några minuters ytterligare vandring tittar vi ned i nästa dalgång vars botten utgör en gigantisk plan grön matta som omger sjön Lac de Nino, 1 760 m.ö.h, och dess meandrande tillflöden. På gräset galopperar hästar fritt med en fläckvis snötäckt bergssida som kuliss. FANTASTISKT !

Vi sov i tält alla nätter och bar vid starten med oss mat för en vecka. Enligt Lonely Planet (och även Il C) har butiken i Vizzavona bra sortiment. Vår avsikt var därför att köpa på oss mat för den resterande delen av GR20 i Vizzavona. Vi avstod därför från att handla på andra ställen längs leden. Tyvärr så motsvarade Vizzavona inte alls våra förväntningar. Byn består i princip endast av en järnvägsstationsbyggnad som inhyser, förutom själva järnvägsstationen, en restaurang, en dusch och en affär. Affären hade hyllvis med konserver men dessvärre ingen frystorkad mat. Vi var inte speciellt intresserade av att bära mer än nödvändigt, varför vi valde bort konserver och fick nöja oss med kort bandspaghetti (det var den enda sorts pasta som butiken hade) och pulvertomatsås. Det är absolut inget fel på pasta med tomatsås men att äta det till lunch och middag fem dagar i rad får betraktas som en överdos. Slutsats: Spara inte era inköp till Vizzavona, både Asco och Bergerie de Tolla har bättre sortiment, vilket bl.a. inkluderar frystorkad mat.

Min ryggsäck vägde vid starten 17,2 kg och min flickväns ryggsäck vägde 15,8 kg (dessa vikter är inkl. 2 l vatten per person). Värmen på Korsika gör att det är viktigt att dricka ordentligt. Därför införskaffade vi innan avresan vätskesystemslangar till de fina Platypus-flaskorna som vi fått av Utsidan.se (tack!). Det var helt suveränt att kunna dricka under vandring - antalet stopp blir färre och dessutom är det lättare att upprätthålla vätskebalansen om man dricker kontinuerligt.

Sammanfattningsvis är GR20 en fantastisk upplevelse som jag varmt rekommenderar. Den södra delen, dvs. efter Vizzavona, är inte lika spektakulär som den Norra. För den som vill ta del av Korsikas vilda natur utan att gå hela GR20 kan jag därför som ett alternativ föreslå att enbart vandra den norra delen, dvs. från Calenzana till Vizzavona. Från Vizzavona går den smalspåriga dieseldrivna rälsbussen till Ajacchio alternativt till Bastia eller Calvi, via Ponte Leccia. Rälsbuss på Korsika är ett RIKTIGT äventyr…

/Jonas

 

[il C]

vi gick alltså samtidigt!

När jag skrev att utsikterna ingenstans är svindlande
syftade jag enbart på Cirque de la Solitude. Överväldigande är
platsen dock och en sådan sträcka finns inte maken till
i några andra berg jag vandrat. Ska också sägas att
denna sträcka helt säkert är lättast söderifrån, eftersom
det enda klätterstället då är uppför.

Den etapp du kallar nr 2 är nog den där de tekniska svårigheterna
för den hårdaste kampen med skönheten; från mitt håll tog dessa
8 kilometer 6 timmar. Utsikterna är det inget fel på
och man får nog beräkna sina steg på ett par ställen.
Många berg på litet utrymme!
Annars undrar jag om inte kamvarianten mellan l'Onda och Pietra Piana har ett par av de allra svåraste passagerna, där man måste
beräkna grepp för både fötter och händer.

Etapp 3, mellan Carozzu och Asco, är aningen akrobatisk,
men där samspelar skönhet och ansträngning. Samma kan sägas
om etappen förbi Capitello och Melo. På ett ställe
fick jag ta av mig säcken och försiktigt sänka den
1.5 meter framför mig (lättare från andra hållet).

Här finns också ett
klätterställe, kanske 20 höjdmeter, men med utmärkta grepp:

http://www.gr20.free.fr (jour 9)

Beträffande maten har jag redovisat allt jag minns i min
berättelse,

http://www.mai.liu.se/~pehac/corse.html

(tyvärr inga bilder, har ingen dia-scanner tillgänglig).
har jag mints något fel, så påpeka. Även ifråga om mathållningen
var det en klar fördel att gå söderifrån.

Beträffande den södra delen var min enda miss att inte välja
kamvarianten mellan Col de Verde och E Capanelle. Det var
lite väl skogigt. Jag kompenserade med en vilodag och utflykt
till Monte Renoso och Lac Bastani. Asinau-Usioulu är
en lång och laddad etapp som har det mesta, en topp,
fina ängar och en kamvandring.

Bortsett från första dagen (som var ohyggligt het) gick jag,
som de flesta, upp klockan fem varje morgon (det gör jag
i Norge också), och ut klockan sex, undantag den tidiga
morgonen i Tighjettu. Vid midsommar är det fortfarande
mörkt, ungefär till 5.20-5.30. Flera dagar kom jag fram
vid tolv-ettiden, och nöjde mig med det; sen är det
för hett att vandra.

En fantastisk och mycket annorlunda vandring; men
Pyreneerna är fortfarande nr. 1.

il C.

 

[mnd]

Nu har jag också varit där

Tack för tips om dagsutflykter på Korsika med barn. Nu har vi kommit hem och jag förstår verkligen att Korsikas berg er branta ock teknsik svåra. Vad som i guideboken låter som en trevlig familiepromenad, där jag tänkte att vi som är vana kan nog klara lite ekstra, innebar näst intill klättring. Så vi nöjde oss med de populära dagsturer: Upp till Lac de Melu i Restonica-dalen vid Corte och en bit på GR 20 från landsvägen nära Verghio till Bergeries och Cascades de Radules.
På vägen upp til Lac de Melu är det så brant att det finns steger och kabler monterade på en bit. Inte helt enkelt att klara med en 4-åring och en 7-åring, men det går och ungarna älskar utmaningen. Om 10 år blir det säkert dom som drar sina gamla föräldrar upp för bergen!
Dessa två utflykter är oerhörd populära och man går inte ensam ens i oktober, men man kan glädja sig över att se på stängda glasskiosker att man har undgått värsta rusningen. I augusti är jag inte säker på att jag skulle valt Lac de Melu, men tagit en mindre frekventerad stig upp längs sidan av Restonica-dalen.
Tidpunkten på året:
Oktober på Korsika är absolut lågsäsong med många stängda campingplatser, men det går fortfarande att bada i havet och det finns inte snö ens på dem högsta bergen. På vandringslederna i kustbergen är det fortfarande varmt och härligt att gå og Gites d'Etapes är öppna. (Vi gick vid Ota och ner mot Girolata, fiskeläget utan vägförbindelse)
Så kom till Korsika när säsongen i fjällen är över.