Gå på grund?

[heah]

Att undvika verkar ju smart

att undvika gå på grund verkar ju smart - men kanske inte alltid så enkelt ;-)

annars verkar det ju inte vara en så jättestort problem att gå på grund. Någon som varit med om att kajaken vält eller sprungit läck vid grundstötning?

 

[Kal-P-Dal]

Inte ens med sjökort i GPS

att undvika gå på grund verkar ju smart - men kanske inte alltid så enkelt ;-)

annars verkar det ju inte vara en så jättestort problem att gå på grund. Någon som varit med om att kajaken vält eller sprungit läck vid grundstötning?

Att undvika gå på grund är en historia för sig, särskilt i okända vatten. Man befinner sig ju ganska ofta innanför 3-meters kurvan med en kanot. Inte ens med sjökort i GPS:en är man säker. Alla stenar och grynnor finns inte med i sjökorten. I insjöar finns ofta inget sjökort alls. Man får spana och ta det lugnt om man inte vill gå på grund.
Klart trist om kanoten går läck och bra att ha med lite olika tejpsorter (vävtejp och gaffatejp kanske), så man kan repa provisoriskt. Det finns nog tillfällen när det inte är så kul att behöva kliva ur kanoten för att komma loss.

Läste i någon bok för länge sen om någon som i segelbåt, många år navigerade i Stockholms skärgård med hjälp av kartorna i telefonkatalogen och formuleringen "för det mesta är det djupt"!

thomas

 

[Erik Barkefors]

Av naturliga skäl så håller jag mig oftast längs stränderna (speciellt under båtsäsong...) och någon gång händer det att rodret slår i en sten och åker upp. Ingen fara så långt. Ett par gånger på drygt 20 år har det också hänt att jag kört upp på en sten i stil med bilden ovan. En gång har jag fått kliva ur för att ta ner kanoten utan att öka på reporna annars har det räckt med att stoppa ner händerna och trycka mot botten så har jag glidit av igen.

Första repan är hemsk och min Commander har tyvärr den efter en motljuspaddling i sundet bredvid min vanliga tur...

Vältrisken finns - för det är en sak att sitta i en kanot på gräsmattan och en annan sak att sitta i den när den balanserar bara på en punkt på mitten. Så kliv ur kontrollerat så minskar risken för skador på kanoten och man blir mindre blöt än om man tippar ;-)

 

[Teknikern]

Dom gångerna jag nästan gått på grund har varit i insjöar efter mörkrets inbrott, svart vatten, svart botten och nermörkt då kan allt hända. Jag kliver ur och bogserar för hand till djupare vatten och det är ju enkelt med en sit-on-top och påtagen torrdräkt., inte lika enkelt med en konventionell kajak i minusgrader, snöstorm och bara badbyxor.

 

[Trikåmannen]

Stenträff- många gånger Grundstötning - nästan ingen!

Brukar nästan alltid gå emot stenar när jag är ute. Småländska insjöar med mörkt vatten. Sen dras jag till stenarna, det är ju roligt att svänga runt dem.
Så träffar på sidan, man glider på stenen, glider av dem långt fram i fören, glider av dem rakt under sittbrunnen, ibland glider jag hela vägen över stenen.

Som ni har förstått är mitt skrov repigt....

Tack och lov har min kajak ett tjockt gelcoatlager på skrovet, skulle inte förmåna mig om det är ett exemplar med onormalt tjockt lager, kanske rent av det tjockaste i tillverkningsserien. Tyngre kajak men tacksamt för skyddet. Så ingen repa än så länge ner till glasfibern

Oftast funkar det att ricka sig loss. Finns det stenar i närheten brukar jag lyfta sig själv och kajaken lite åt sidan. Mycket sällan jag behöver hjälp. Som häromveckan, stannade ovanpå stenen under knäna. Platt sten, platt skrov, inget att ta tag i och jag kände att skrovet böjde sig lite inåt varje gång jag försökte ricka mig loss. Slutade med att en kompis lyfte kajaken i fören sen var jag loss.
Det hade gått att halvrolla sig loss åt sidan, det var tillräckligt djupt men tanken på glasfiberlagningen avskräckte. Att hoppa upp på akterdäck (har liten sittbrunn) och kliva ur hade jag inte vågat. De påfrestningarna hade säkerligen orsakat sprickor i skovet samtdigt som risken för att välta helt okontrollerat varit stor.

 

[jamo]

Brukar väl hända nån gång per säsong åtminstone för mig. Jobbigast när det är djupt runt stenen så man inte kan lyfta loss enkelst, samtidigt som det slår vågor från sidan. Varit nära att välta nån gång men inte hänt ännu. Rucka å tokpaddla bakåt brukar lösa saken. Eftersom jag kör fällkajak med ganska sårbart skinn är det extra otrevligt med vassa stenar strax under vattenytan. Men rockhopping å strandnära paddling är ju roligt så det är värt risken.

 

[Peifen]

I grov sjö kan detbli lite knepigt om vattnet "försvinner" under en (kan bli en liten smäll för rumpan). Det händer ju oftast vid rockhopping eller eventuellt vid surf. Det händer att det går hål eller blir riktigt fula märken. Andra lustiga saker som kan hända är om man bara har fören eller aktern på stenen. Då kan det bli en ofrivillig sväng upp och ner (bara att vänta på en ny våg och rolla upp). Vid "traditionell skandinavisk solskenspaddling" är det oftast bara att knuffa lös sig med händerna eller paddeln och värre skador uppstår sällan eller aldrig.

Val av material är en smaksak. jag gillar rockhopping och surf men paddlar väldigt ofta glasfiber. Efersom glasfiber är lite känsligare så har jag låtit förstärka min kajak med extra mattor både i skrov och däck plus keelstrip längs kölen. Med dessa förstärkningar så blir även en fiberbåt otroligt stark och tålig...även om den blir lite ful med tiden...

 

[lortopalt]

På tal om ovanstående som navigerade efter telfonkatalogen. Jag o kompisen har kört bil i usa efter minnet av hur det ser ut på en jordglob, nä , det gick inte så bra. Men vi hade jävligt kul.

 

[rija]

Att gilla turpaddling innebär ju att man gärna söker sig till vatten som är svårnavigerade för andra båtar. Att snirkla fram mellan kobbar, skär och grynnor i en tät ytterskärgård är ju precis det som ÄR själva bilden av turpaddling för många. Så självklart, du kommer gå på grund, alla som paddlar så här kommer gå på grund. Inget att oroa sig för.

Sen kan man ju som Peifen beskriver gå på grund på olika sätt. När man går på grund i samband med Rockhopping kan det ju vara mer våldsamt men då är man också mer förberedd på det och förhoppningsvis mer "skolad" paddlare också. Själv föredrar jag glasfiberkajak till all typ av turpaddling, har gått på grund många gånger såklart men inget värre än repor som då och då hålls efter med lite gelcoatspackel.

När det gäller rockhopping och även surf där jag bor (Sthlm = Torö Stenstrand) så föredrar jag plast. Bara att sjösätta på Stenstrand innebär ju ofta att man börjar paddlingen "på grund". D.v.s. man sätter sig i kajaken uppe på land, drar på kapellet och hasar sen ner över stenarna, ner i vattnet. Skulle inte alls kännas kul i min glasfiberkajak.

Men, som sagt, att gå på grund i samband med vanlig turpaddling, normalt sett inget att oroa sig för. Sånt som händer helt enkelt och sällan några andra konsekvenser än lite repor.

 

[hassex]

Paddlar man fors gäller det mest att undvika dom rejälaste stenarna. Dom små räknas inte

http://www.youtube.com/user/kajakhasse?feature=mhee#p/u/7/bKihuSnDcX8

Vid 1.45 dunsar det på ganska rejält. Ett välbyggt handlaminerat glasfiberskrov är oerhört starkt. Även om man tycker att det dunsar till ganska rejält blir det oftast inga synliga märken.

Paddlar man tur ser man oftast stenarna även dom som ligger en liten bit undre vattnet speciellt om det går lite vågor. Jag har aldrig gått på så hårt att jag fastnat på grundet. Skulle jag göra det är det väl bara att stöta bort sig med paddeln. Har man en bra kvalitets paddel är detta inga problem


Hans Friedel

 

[Tomppa]

Visst händer det att man går på grund ibland. För det mesta blir det bara lite smårepor i gelcoaten trots att det kan låta hemskt när kajaken glider över grundet. Aldrig har jag behövt hjälp för att komma loss från en grundstötning.
En gång har jag faktiskt fått läckage i kajaken pga en grunstötning. Det var när jag och två kompisar paddlade finska kusten. Vi kom paddlandes med god fart och verkligt tungt lastade kajaker ( ca 50 kilo last + 100 kg paddlare) i tilltagande skymning strax utanför Vasa när det small till ordentligt.
Jag körde på en vass sten som låg som en svärdsegg några centimeter under ytan, tvärs över min färdriktning. Fören på kajaken studsade upp och landade igen på stenen på värsta tänkbara ställe, dvs 2 cm framför främre skottet där bottnen ju inte kunde svikta. Kajaken gled av farten över grundet med ett ohyggligt skrapljud och lämmnade ett moln av vita gelcoatflingor efter sig i vattnet.
En snabb kontroll vid landstigningen samma kväll avslöjade bara en repa i gelcoaten.
Nästa dag upptäckte jag vid lunchpausen att jag hade fått in litet vatten i främre lastrummet. En närmare kontroll visade att laminatet hade krossats strax före främre skottet och vatten sipprade in trots att det inte var något öppet hål i bottnen. Det blev att plocka fram glasfiberspackel och laga hålet ordentligt innan vi fortsatte.

 

[Rune E]

Hur kajaken uppför sig vid grundkänning beror förstås på skrovformen. Min Thomasson Hunter med nästan plan botten brukar ställa sig stabilt på grundet och jag kan lyfta av den med händernas hjälp. En rundbottnad kajak gör naturligt nog grundkänningar till balansnummer.

Jag upphör inte att förvånas över hur stryktåligt ett stripbygge kan vara. Jag har gått på otaliga gånger i Göteborgs steniga skärgård men skadorna har begränsats till repor och mindre slagmärken. Två lager 160-gramsväv i epoxin och tvåkomponents polyuretanlack ger en otrolig slitstyrka.

Jobbade ett tag med att bättra på småskador men har på senare tid lärt mig att nya repor syns mindre om man blundar för de gamla ;-)