Jag kan nu till er allas glädje meddela att jag definitivt övergett ”telepassvängen” (se tidigare inlägg "Är jag ett geni eller...") och övergått till totalt fristil i min telemarksåkning.
Som ni som läst mitt tidigar inlägg var telepassvängen en variant för att åstadkomma en rent skärande telemarkssväng i pisten. Det fungerar utmärkt men ser suspekt ut (som en nybörjare som inte fattat vilken fot han skall ”skjuta” fram) och försämrar balansen vid mer krävande åkning (pucklar och branter mm.). Därför har jag nu övergått till vad Hans Schneider & Co började praktisera för länge, länge sedan. Parallellsvängen. Faktum är att det ÄR betydligt enklare att få till en perfekt skärande sväng med parallella skidor.
Min strategi i vinter är därför att utan någonsomhelst respekt för telemarkstradtionen blanda parallell och telemarkssväng. I en hård isig pist kör jag parallellt. I lössnön kör jag telemarkssväng. I den perfekt pistade ”carvingbacken” blandar jag hej vilt. I puckeln ... tjaa. När mjölksyran stiger... parallell. När knäna börjar värka... parallell. När jag vill imponera... full fart parallellt som sedan övergår till telemark på lämpligt ställe... ;-) På fjället... blandat beroende på underlag.
Visst är det ändå så att telemarksåkning i en hård pist är ungefär lika effektivt som att försöka springa med kravet att alltid ha en fot i backen (gång). Den verkligt sköna känslan och fördelen med telmarkssvängen uppträder först när underlaget mjuknar... (Den självklara fördelen med telemarksutrustning är ju att kunna kombinera den lösa hälens fördelar vid förflyttning uppför och på platten samtidigt som man kan njuta av utförsåkning...)
MVH/
MM
Som ni som läst mitt tidigar inlägg var telepassvängen en variant för att åstadkomma en rent skärande telemarkssväng i pisten. Det fungerar utmärkt men ser suspekt ut (som en nybörjare som inte fattat vilken fot han skall ”skjuta” fram) och försämrar balansen vid mer krävande åkning (pucklar och branter mm.). Därför har jag nu övergått till vad Hans Schneider & Co började praktisera för länge, länge sedan. Parallellsvängen. Faktum är att det ÄR betydligt enklare att få till en perfekt skärande sväng med parallella skidor.
Min strategi i vinter är därför att utan någonsomhelst respekt för telemarkstradtionen blanda parallell och telemarkssväng. I en hård isig pist kör jag parallellt. I lössnön kör jag telemarkssväng. I den perfekt pistade ”carvingbacken” blandar jag hej vilt. I puckeln ... tjaa. När mjölksyran stiger... parallell. När knäna börjar värka... parallell. När jag vill imponera... full fart parallellt som sedan övergår till telemark på lämpligt ställe... ;-) På fjället... blandat beroende på underlag.
Visst är det ändå så att telemarksåkning i en hård pist är ungefär lika effektivt som att försöka springa med kravet att alltid ha en fot i backen (gång). Den verkligt sköna känslan och fördelen med telmarkssvängen uppträder först när underlaget mjuknar... (Den självklara fördelen med telemarksutrustning är ju att kunna kombinera den lösa hälens fördelar vid förflyttning uppför och på platten samtidigt som man kan njuta av utförsåkning...)
MVH/
MM
