Friluftsliv och förhållanden

[Ayrin]

Håller fullständigt med. Med två yrkesarbetande föräldrar och en "genusblind" uppfostran trodde jag i min naivitet att detta huvudsakligen var ett för länge sedan överstökat könsrollsproblem. Tills mina egna "jämställda" vänner började få barn och... allt återföll i de gamla onda spåren.

Både tilliten att lämna varandra frizoner för egna intressen och det långt mer allvarliga kompromissandet inför barns (och varandras) behov förutsätter IMHO en grundläggande jämbördighet i relationen för att inte sluta i ett simpelt missbruk av den enes större förmåga till empati och ansvarstagande. Den kloka Cordelia Edvardsson skrev - den gången om utsikterna till fredsförhandlingar i en gammal politisk konflikt - att en dialog bara är möjlig mellan någotsånär jämnstarka parter.

Jag håller helt med, det är jäkligt svårt att behålla ett rimligt jämställt förhållande med barn med i bilden.

 

[anjoua]

Kanske det skulle

Finnas en rubrik/ ämne som är som en datingsaijt här på Utsidan, kanske inte benämnd som "kåtaträffen" då den ger dåliga vibbar

Finns många som skulle kunna få njuta av skog &mark ihop. Själv "hittade" jag min gubbe på en annan datingsida, det jag föll för i hans annons var tältet i fjällmiljön han hade på bild.
Kan tillägga att vi varit gifta i 6 år och vi gör årligen våra längre fiske/vandringsresor ihop.

 

[totte68]

Jämka eller?

Jämka inte bort det som är viktigt för dig! Har man barn är deras bästa som gäller ... sen kommer det som är viktigt för dig och sen det som är viktigt för parrelationen. Ger man upp det man tycker om blir man bara olycklig!

 

[bazzo112]

Trodde aldrig jag skulle finna nått sådant här på utsidan men det borgar ju för intressant läsning =)

Har vell haft det goda sammanträffandet att möta en partner som är likasinnad i a f vad det gäller friluftsliv. Dock så får nog vintertur i tält med sambon vänta ett tag till om hon får säga sitt

Instämmer med kloka visdomsord som nämnts tidigare och önskar TS lycka till!


Mvh

 

[D300]

Man har tur!

Inser att jag är väldigt lyckligt lottad som har en fru som är lika friluftsglad som jag! Vi har vart ute mycket och vandrat skidat och paddlat under snart 30 år. När barnen kom fick de helt enkelt hänga med, visst får man anpassa sig men två veckors paddling med blöjbarn går att njuta av, jag lovar! Nu är vi två igen, och en jycke, och vi fortsätter som vi alltid gjort!

 

[anle]

Jag ser det som en utmärkt ursäkt när ett förhållande börjar dra ut på tiden. "Va, vill du inte följa med till Västerbottenfjällen i sommar? OK, då ses vi om en månad då... va, vill du inte vänta så länge? OK..."

Det är ju ändå de första månaderna som är roligast.

 

[veni]

Jag håller med Joanna, jag aldrig förstått det heller varför måste man göra allting ihop. Nu är jag kanske inte rätt person att svara på då vi (min man och jag) aldrig haft ett så kallat "normalt" svensonliv. Invandrat på grund av att jag träffade min man som i sin tur är invandrare från ett muslimskt land (men ikke troende). Han kom hit som gäststuderande i slutet av 70-talet och är idag sedan länge svenskt. Då jag har hela min familj i Österrike åkte jag och barnen oftast till julen och på sommaren ner medan min man valde för det mesta att stanna kvar i Sverige. Han veckopendlar och reser dessutom jättemycket i tjänsten över hela världen. Det gör att han inte har så stor lust att hänga med på diverse vandringar och helst vill vara hemma. Men ibland har jag lyckats att övertala honom och vi har gjort en del vandringar ihop. Men för det mesta har jag fått vandra ensam annnars hade jag fått stanna hemma och sura. Nu är ju barnen stora och då blir det lättare.
Frågar jag andra kvinnor i bekanskapskretsen om att följa med så säger de, nej vi ska göre det och det ihop, kan inte på grund av... De skulle aldrig komma på ideen att göra något utan sina män, trist.
Min man har fotbollen som sin stora fritidsinteresse och det händer att jag titta också på några viktiga matcher. Jag anser ett förhållande mår bra av att man inte gör allting ihop. Om man inte kan utöva sitt interesse är man ju inte glad och därmed inte lycklig i ett förhållande.
Mvh. Veni

 

[luktafotogen]

Dating på Utsidan har diskuterats. Konstateranden har också gjorts att det kommer fler på träffarna om de inte sker under datingflagg. Vi arrangerade singelträff på Söderåsen men det dök inte upp så många...

 

[avslutad210712]

Finns många som anser att på semestern skall man helst göra något utan sin partner för det är så berikande för förhållandet.

Själv förstår jag inte varför man skall göra något utan sin partner på semestern när man verkligen har tid att göra saker tillsammans.

Så olika vi människor kan vara.

 

[nermander]

Jag tycker faktiskt det är rätt bra att göra både och, alltså både nåt på egen hand och nåt med sin partner (eller hela familjen då). Har man ungar så kan det även vara kul att bara sticka iväg ensam med ett av barnen på nåt.

 

[Kebabnekajse]

Jag håller med Joanna, jag aldrig förstått det heller varför måste man göra allting ihop. Nu är jag kanske inte rätt person att svara på då vi (min man och jag) aldrig haft ett så kallat "normalt" svensonliv. Invandrat på grund av att jag träffade min man som i sin tur är invandrare från ett muslimskt land (men ikke troende). Han kom hit som gäststuderande i slutet av 70-talet och är idag sedan länge svenskt. Då jag har hela min familj i Österrike åkte jag och barnen oftast till julen och på sommaren ner medan min man valde för det mesta att stanna kvar i Sverige. Han veckopendlar och reser dessutom jättemycket i tjänsten över hela världen. Det gör att han inte har så stor lust att hänga med på diverse vandringar och helst vill vara hemma. Men ibland har jag lyckats att övertala honom och vi har gjort en del vandringar ihop. Men för det mesta har jag fått vandra ensam annnars hade jag fått stanna hemma och sura. Nu är ju barnen stora och då blir det lättare.
Frågar jag andra kvinnor i bekanskapskretsen om att följa med så säger de, nej vi ska göre det och det ihop, kan inte på grund av... De skulle aldrig komma på ideen att göra något utan sina män, trist.
Min man har fotbollen som sin stora fritidsinteresse och det händer att jag titta också på några viktiga matcher. Jag anser ett förhållande mår bra av att man inte gör allting ihop. Om man inte kan utöva sitt interesse är man ju inte glad och därmed inte lycklig i ett förhållande.
Mvh. Veni

Jag håller med Veni. Om man inte får utöva sitt intresse så tror jag att det bara är destruktivt för förhållandet. Därför är det kanske idé att inte inleda något med en partner som absolut avskyr att vara ute i skog och mark. Men även om man får utöva sitt intresse, men detta inte delas alls av ens partner så tycker jag personligen att det är lite trist..

 

[Raud]

Är det bara jag som inte får mitt friluftsliv o förhållande att gå ihop? fick höra att jag var en ensamvarg och skulle bo under en sten nå stans...

Ja, det är bara du

Skämt åsido, men för undertecknad så var bestigningen av Kebnekaise en av de viktigaste upplevelserna i vårt förhållande. Att hjälpa och stötta varandra, kämpa och lida ihop är en fantastiskt bra "svets" för förhållanden överlag (tror jag?).
Jag har upplevt många gånger fler "problem" under lågintesiva semestrar o.dyl. typ bilsemestrar och "avkoppligshelger"... Det är upplevelsen av gemenskapen "här och nu" när man gör en krävande strapats som för en närmare varandra. Lägg till detta magiska naturupplevelser och romantiken är gjord!

Jag tror att om man har problem med sin partner i vildmarken så är det inte bara just i den miljön man har problemet. Man måste nog kolla upp om det är lite mer generellt i så fall...