Här är min topplista på vad jag skulle göra annorlunda (skrivet utan någon längre eftertanke):
1. Jag älskar min glasfiberkajak (en KajakSport Marlin Activ). Men nästa gång skulle jag absolut ta en plastkajak som jag inte behöver vara rädd om. Efter 5 mils paddling vill man bara upp på land snabbt o enkelt, en plastkajak är bara att dra upp utan eftertanke. Det finns flera plastkajaker som är lika lättpaddlade som glasfiber i den lugna takt man håller (ca 3 knop). Toppfarten är ointressant.
2. Jag skulle köpa en FM radio som faktiskt fungerar långt ute till havs. Min MP3 hade fruktansvärt dålig mottagning, och när man paddlar ensam blir det ofta...ensamt, så en radio hjälper mycket.
3. Jag gick alltid iland och lagade icke-frystorkad lunch. Det höjer förstås kvaliten på turen. Men efter 35 dagar är det inte lika kul att leta upp något bra ställe att gå iland. Jag skulle ta med mig termos o frystorkat så jag kan sitta kvar i kajaken och äta ordentligt. Jag åt för övrigt som en häst, stor frukost (4dl havregryn, äter normalt 1 dl hemma), två luncher o kvällsmat (där varje motsvarade ca 3 dl pasta och en stor konserv köttfärssås). Och då är jag ändå en liten människa (172 cm o 68 kg).
4. Jag skulle köpa en helt vattentät liten lätt digitalkamera, förmodligen en olympus, och ha den hängande runt halsen hela tiden. Jag tog alldeles för lite bilder, framförallt på alla människor jag träffade på. Gång på gång kom jag på i efterhand, när jag redan paddlat iväg någon km, att tusan också, det hade varit kul med en bild på henne...
5. Jag skulle lämna skorna hemma, de blir bara blöta och tar plats i kajaken. Barfota eller sandaler funkar bäst i alla väder om man inte är alltför frusen av sig.
Bästa prylarna på turen:
1. Kudden (thermarests stora) och dubbla liggunderlag. Gött.
2. GPS:en, din bästa kompis i dimma och vid långa överfarter där man knappt ser vilken ö man ska sikta på.
3. Fikaluckan framför sittbrunnen, otroligt smidigt. Hur kan man konstruera en kajak med fikaluckan bakom ryggen? Hopplöst opraktiskt och akrobatiskt när det blåser lite.
4. MP3-spelare enbart laddad med glad musik (tänk Britney, Ted Gärdestad, September o Sugababes
. Jag trodde man skulle tappa kontakten med naturen när man lyssnar på musik, men det funkar förvånansvärt bra, man hör fortfarande plasket från paddeln och måsarnas skränande.
5. Sporttejp, cykelhandskar och ipren. Mycket blåsor i händerna blev det de första veckorna, trots att jag tränat väldigt mycket innan turen. Och inflammationer med smärta i handlederna.
6. Kolfiberpaddeln. Lätt o smidig!
Och så några reflektioner som jag skrev ner i min egen debriefing direkt efter turen förra året
Det står några väldigt bra saker på blå bandets officiella hemsida. Innan man ger sig iväg ska man nog läsa igenom dessa några gånger och fundera igenom vad de verkligen betyder.
”se inte alltför romantiskt på den kommande färden”
Under en normal paddling brukar distansen för mig vara ca 2-3 mil i gott sällskap, med sovmorgon, lång lunchpaus med god mat, många stopp för pratstunder och drickapauser. Lägret slås upp tidigt, brasan tänds, korven grillas, ölen öppnas och historierna från föregående paddlingar kryddas mer o mer. Det finns inte många likheter mellan det och att paddla hela sveriges kust. Under paddlingen har jag oftast gått upp kl 5 (tidigaste morgonen var 03.30), rivit tältet, lagat frukost och kommit iväg strax innan kl 7. Sedan sitter man i kajaken och plaskar till kl 19, 20 eller 21 beroende på dagsformen, 5 mil per dag i genomsnitt. Korta matstopp. Helt ensam de flesta dagarna. Och längs en ofta enormt tråkig och stenig kust, med långa överfarter över öppet vatten. Visst är långa sträckor av kusten vacker (Bohuslän, Österlen, skärgården från Oskarshamn och upp förbi Stockholm, Höga Kusten). Men långa sträckor är sten, stenbumlingar, sprängsten, sten.
”sträckan är lång och paddlingen kan tära på både psyke och fysik”
Jag var mycket väl förberedd rent fysiskt inför paddlingen, jag hade tränat spinning hela hösten o vintern, och sedan cykling ute varvat med paddling varannan dag hela våren. Så rent fysiskt har det gått väldigt bra. Visst har jag varit sliten vissa dagar med tung motvind, men inte så mycket som jag trodde innan. Man vänjer sig vid att paddla 5 mil om dagen, det är inte så farligt jobbigt.
För mig var den mentala biten mycket svårare. Att ensam paddla långa överfarter i timme efter timme, och att följa skånes kust dag efter dag var mycket tyngre än jag hade väntat mig. Nästa gång ska jag jobba hårdare för att få med mig sällskap på turen.
”det finns passager som kan fordra mycket av en paddlare”
Faktum är att det varje dag under resan finns minst ett ställe där du kommer dö när du passerar. I alla fall om man lyssnar till lokalbefolkningen. Sanningen är att vinden är helt avgörande. Om det blåser kan samtliga delar av kusten bli farliga. Om det inte blåser är samtliga delar av kusten helt ofarliga. Det är omdöme som gäller.
Därmed inte sagt att jag ångrar turen. Inte alls, tvärtom! Känslan i magen när man får målet i sikte måste upplevas.
Det absolut bästa med turen: möten med gästfria människor, framförallt med båtfolk i gästhamnar och stugägare långt ute i skärgården. Och att se reaktionen i följande standardkonversation:
- Hur långt har du paddlat?
- Tjaa...idag blev det nog 52 km.
- Jaha, och hur länge har du varit ute?
- Det är dag 37 idag.
- Jaha, och var startade du?
- I Svinesund.
- Jaha, och var ska du?
- Till Haparanda.
två sekunders fördröjning, följd av en lätt oförstående blick...
mvh
/Håkan
.........är ju just den här.
Vilka erfarenheter, tips och kunskaper som de som paddlat HBB har och kan, om de vill vidarebefordra till de/ oss som ännu inte kommit iväg.
Vad saknade ni/ du i er planering av HBB?
Vad skulle ni/ du ändra på i ert genomförande om du skulle göra om turen med den erfarenheten du nu har?
Någonting i utrustningen som kräver särskild omtanke?
osv.
