Det finns ingen bok om Sjangeligruvan än. Det är nog lite det som gör det då märkligt. Ändå är det nog en av fjällens mest kända platser. Som med alla gruvplatser i fjällen så besöks den inte av folk direkt frivilligt. Platsen har ett rykte om sig att alltid ha dåligt väder, vara ful, spöklik och lite allmänt trist. Sånna här gruvhål ‘rimmar’ dessutom dåligt med den kontext moderna fjällvandrare vill ha ut om sin vistelse i fjällen. De flesta vill ha bländande dramatiska toppar, strapatser eller nått äventyrligt. inga gruvhål. Gruvor associeras ofta till tristess, exploatering, svältande arbetare och umbäranden. Och arbete vill ingen ha att göra med på sin vandring. Var och en har nog med sitt eget lidande och pinande under sin moderna vandring.
Men. En som i alla fall tänkt lite på detta ämne, är ju vår allas Tore Abrahamsson. Men märk, Att kunna förnya fjällitteraturen och skriva då om en väldigt viktig historisk del om vårt lands gruvdrift i fjällen är det just han den rätte till. Antagligen behövs det väl åtskilliga år av både kunskap och erfarenhet innan man ger sig i kast med det ämnet. Så får jag igen göra reklam för hans bok: ‘Drömmar av Silver’ Läs den och planera, lite utav kanske, om fjällens lite mer okända och spännande platser.
Det finns många gruvor att besöka som sagt. Sjangeli är ju bara en av dessa.
En kul och nämnvärd berättelse såhär rakt av är:’ Erik G. Lundqvist och Sjangeli kopparmalmsfält’ som står att läsa i Svenska Fjällklubbens Årsbok - Till Fjälls’ för år:1992-93 författad av Ragnar Dahl, därpå den följande texten: ‘Morfar och jag’. Den är väldigt fin.
Sjangeli som idag är helt nyrenoverat ligger bra till för besök då den ligger vid en led och inte så långt ifrån Abisko heller.
Utan att närmare gå in på detta ämne nu så kan jag ge dig en karta över hur jag i sommar gick under ett par dagar.
- Det är väldigt knyckigt här. Upp och ner ideligen. Tröttande för fötter och monotont.
- Det finns otroliga tältplatser i området. Man får verkligen vara för sig själv. Upplevelsen av att vara nära väl upptrampade leder och ändå vara väldigt nära besökta leder är väldigt fin. Är det bra väder, vilket jag hade är utsikterna enorma. Är det halvtaskigt väder.. Välj då ett helt annat område. Det är inte värt att gå här ens då.
- Man vadar jokkar ideligen. Det är ett av- och på-klädande. Gillar man lätta och lite spännande vad är det här området man ska gå i. Ingenstans balanserar man på så mycket skojiga stenar och ingenstans får man rasta så mycket.
-Området är inget för sträckgående.
- Och som alltid: skaffa Vegetationskarta och Geologisk karta. Vandringarna blir intressantare då. Hitta Dolomit, Serpentin och andra roliga stenar på ovanliga ställen är alltid kul och Gulldraba kan få vilket hårdnackat fjällhjärta som helst att smälta. Därför måste etapperna bli korta. Max: 6/7kilometrar om dagen, med tid för att slappa käka, bada och sova.!
Jag hade fyra dagar här ifrån Stuor Kärpel till Alesjaure. Jag hade toppenväder hela vandringen. Som med så många andra områden här längs Kebnekaisefjällen så bör man ha tid. Tid att sova. Tid att titta och tid att gå. Välj själv din en lilla färd och den kommer bli den du gillar.
Området är som du säkert vet helt okänt.