Den här sommaren har det hänt två gånger att jag gått upp på ett pass, men inte kommit vidare, eftersom jag inte sett säker väg ned. I själva verket kunde jag inte ens hitta någon säker utsiktspunkt. Det var leder som fanns inritade på kartan. Det första tillfället var i Spanien, i Aigües Tortes; på väg ned igen mötte jag en unga spnajor på väg upp och funderade om jag skulle upplysa honom - svårt att veta. Senare på dagen mötte jag honom i Saboredodalen och berättade att jag inte lyckats hitta väg ned från passet. Han svarade "Yo tampoco", "inte jag heller", men verkade inte klandra mig.
På min sensommartur i Alperna hade jag nio fina dagar i början, i Schweiz och Valle d'Aosta. Sedan, i Piemonte, följde fyra dagar med flera timmars regn den första, nysnö den tredje och dimma andra hälften av den fjärde. Den etapp som skulle bli den 14:e var värst. Jag blev fördröjd av att inte hitta en viss stig fast jag stod vid dess början enligt kartan (gå stiglöst på skrå i sluttande terräng är inte behagligt). Jag lyckades hitta en ingång på lägre höjd; jag skulle strax följa en banad, men omarkerad, stig utmed en ås, men lyckades tappa bort mig två gånger. På 2500 meters höjd skulle jag ansluta till en led som på markeringarna kallades S 2000 (S=sentiero). Den var välmarkerad men ytterst trasslig, med jättelika block i början. På ett ställe tog markeringarna tvärt slut - det fanns egentligen bara en logisk, kompassriktig, fortsättning, men ingen egentlig stig. När jag efter avsevärt virrande satsade på den vägen hittade jag nya markeringar efter 500 meter!
Under tiden hade det börjat regna, regna, regna och blåsa. Jag var kraftigt försenad och hade inget egentligt mål, skulle bara gå till lagom höjd med terräng och vatten för ett tältläger. Jag passerade en övergiven men öppen fäbod där det fanns vägvisare - de stämde bra med kartan ... Men strax skulle jag korsa flera vattendrag i starkt sluttande terräng. Regnandet hade lösgjort jordmassor från terrängen om kring - vattnet var SVART! Den första älven kunde jag trippa över på stenar, den andra kunde jag hoppa över, men den tredje såg livsfarlig ut. Jag kunde gå ut till mitten, när jag på prov doppade stavarna i vattnet drogs de med. Det var knädjupt. Hade jag dragits med hade jag slagit ihjäl mig. Älven var stor av regnet förstås. Det är första gången jag i Alperna stött på ett sådant hinder! Då mindes jag fäboden jag passerat och vände tillbaka dit och
det blev mitt övernattningsställe.
Jag har bestämt att det inte ska bli såhär i fortsättningen. Jag fyllde 68 i Valle d'Aosta; jag har problem med ett senfäste och med ett knä och lyckades också väcka gamla ischiasbesvär till liv. Så det blir nästa år att följa mer välkända leder, som Alte Vie 1&2 i Valle d'Aosta (vilket jag gjorde i början), GTA och öht leder som är väl dokumenterade i litteraturen. Dit räknar jag alla de pass i Schweiz som beskrivs i Kümmerly+Freys böcker, jag har ett dussin. Vid min ålder måte man vara snäll mot sin kropp - det här äventyret slet alldeles för hårt.
Nu en övning till den uppmärksamme läsaren. Fäboden var övergiven. Det fanns ingen bäck i närheten och brunnen var stängd (slangarna dit vägledde mig f ö). Hur klarade jag min matlagning?
På min sensommartur i Alperna hade jag nio fina dagar i början, i Schweiz och Valle d'Aosta. Sedan, i Piemonte, följde fyra dagar med flera timmars regn den första, nysnö den tredje och dimma andra hälften av den fjärde. Den etapp som skulle bli den 14:e var värst. Jag blev fördröjd av att inte hitta en viss stig fast jag stod vid dess början enligt kartan (gå stiglöst på skrå i sluttande terräng är inte behagligt). Jag lyckades hitta en ingång på lägre höjd; jag skulle strax följa en banad, men omarkerad, stig utmed en ås, men lyckades tappa bort mig två gånger. På 2500 meters höjd skulle jag ansluta till en led som på markeringarna kallades S 2000 (S=sentiero). Den var välmarkerad men ytterst trasslig, med jättelika block i början. På ett ställe tog markeringarna tvärt slut - det fanns egentligen bara en logisk, kompassriktig, fortsättning, men ingen egentlig stig. När jag efter avsevärt virrande satsade på den vägen hittade jag nya markeringar efter 500 meter!
Under tiden hade det börjat regna, regna, regna och blåsa. Jag var kraftigt försenad och hade inget egentligt mål, skulle bara gå till lagom höjd med terräng och vatten för ett tältläger. Jag passerade en övergiven men öppen fäbod där det fanns vägvisare - de stämde bra med kartan ... Men strax skulle jag korsa flera vattendrag i starkt sluttande terräng. Regnandet hade lösgjort jordmassor från terrängen om kring - vattnet var SVART! Den första älven kunde jag trippa över på stenar, den andra kunde jag hoppa över, men den tredje såg livsfarlig ut. Jag kunde gå ut till mitten, när jag på prov doppade stavarna i vattnet drogs de med. Det var knädjupt. Hade jag dragits med hade jag slagit ihjäl mig. Älven var stor av regnet förstås. Det är första gången jag i Alperna stött på ett sådant hinder! Då mindes jag fäboden jag passerat och vände tillbaka dit och
det blev mitt övernattningsställe.
Jag har bestämt att det inte ska bli såhär i fortsättningen. Jag fyllde 68 i Valle d'Aosta; jag har problem med ett senfäste och med ett knä och lyckades också väcka gamla ischiasbesvär till liv. Så det blir nästa år att följa mer välkända leder, som Alte Vie 1&2 i Valle d'Aosta (vilket jag gjorde i början), GTA och öht leder som är väl dokumenterade i litteraturen. Dit räknar jag alla de pass i Schweiz som beskrivs i Kümmerly+Freys böcker, jag har ett dussin. Vid min ålder måte man vara snäll mot sin kropp - det här äventyret slet alldeles för hårt.
Nu en övning till den uppmärksamme läsaren. Fäboden var övergiven. Det fanns ingen bäck i närheten och brunnen var stängd (slangarna dit vägledde mig f ö). Hur klarade jag min matlagning?
