För hundra år sen, när T9-systemet för att auto-skriva på mobiltelefoner höll på att slå igenom, gick jag min första fjälltur med brorsan, då kanske 15 bast. Det blev förstås busväder, snö och tjocka, när vi skulle passera det sista passet. Det blev en rätt obehaglig, om än häftig och lärorik, vandring. När vi slog läger nedom trädgränsen och allt var frid och fröjd, och brorsan däckat alldeles utmattad, fick jag snilleidén att SMSa morsan att allt var OK. Jag antog att de sett snön driva in på TV-vädret och undrade hur det var med oss.
Så, jag tog min brors mobil, och försökte skriva "hej, ingen fara, vi mår bra, är framme" eller nåt sånt. Mottagningen tillät inte att ringa, men ett SMS brukar gå att klämma iväg eftersom telefonen söker nätet gång på gång. Det såg förjävligt ut. "Hej" gick ju inte att få fram, så jag försökte med "Tjena". Även det åt helvete. Frustration i några minuter. Ju mer jag tryckte på knapparna desto värre blev det. Eftersom jag inte ville väcka brorsan, som såg rätt ömklig ut, SMSade jag det som jag hade fått fram när jag skulle skriva "Tjena". Det blev "Ulf". Min morsa fick alltså SMSet "Ulf", när vi varit en vecka i fjällen. Hon undrade mycket när jag nästa morgon kunde ringa och förklara...