Hästen eller kärran?
Det hela beror naturligtvis på vad man har som utgångspunkt: Om det viktigaste är att ha lättast möjliga packning på vandring så skall man naturligtvis vara ett antal personer som delar på utrustningen. Man skall naturligtvis inte heller ha mer grejor än att man nödtorftigt håller sig vid liv.
Om utgångspunkten i stället är att ha en skön och avkopplande vandring och tycker att en lätt packning gör turen skönare och mer avkopplande så blir det en annan sak. Då blir UL ett medel och inte ett (överordnat) mål.
För min del så har UL i sig blivit dels en intellektuell stimulans, dels ett sätt att få de få vandringsveckorna under året att räcka längre. Detta genom att man funderar, planerar och gör egna prylar. Jag tror att det är samma behov av att förlänga sina uteupplevelser som leder ganska många av oss till att vrida och vända på fjällturer och prylar just i ett sådant här diskussionsforum.
Bibeln för ganska många UL-are är väl Ray Jardines bok Beyond Backpacking. Han bröt ny mark, tillsammans med sin fru. Så hela den boken är genomsyrad av att det blir lättare om man är två som delar på tarp, quilt och kokutrustning.
Det här med att gå ensam tror jag inte direkt har någon koppling till UL. Möjligen är det så att folk som är såpass passionerade (fanatiska?) när det gäller något så smalt som långturer av den sort det handlar om här, är ganska sällsynta. Så det är kanske bara att gratulera den som kommer i kontakt med en likasinnad som kan och vill vandra när man själv kan.
Får man barn med en sådan vandrarkompis så begränsar detta effektivt möjligheterna till mer avancerade gemensamma turer under ganska många år också.
Men det här med att vandra ensam är ju värt en mässa i sig.
Hälsningar
Jörgen
Det hela beror naturligtvis på vad man har som utgångspunkt: Om det viktigaste är att ha lättast möjliga packning på vandring så skall man naturligtvis vara ett antal personer som delar på utrustningen. Man skall naturligtvis inte heller ha mer grejor än att man nödtorftigt håller sig vid liv.
Om utgångspunkten i stället är att ha en skön och avkopplande vandring och tycker att en lätt packning gör turen skönare och mer avkopplande så blir det en annan sak. Då blir UL ett medel och inte ett (överordnat) mål.
För min del så har UL i sig blivit dels en intellektuell stimulans, dels ett sätt att få de få vandringsveckorna under året att räcka längre. Detta genom att man funderar, planerar och gör egna prylar. Jag tror att det är samma behov av att förlänga sina uteupplevelser som leder ganska många av oss till att vrida och vända på fjällturer och prylar just i ett sådant här diskussionsforum.
Bibeln för ganska många UL-are är väl Ray Jardines bok Beyond Backpacking. Han bröt ny mark, tillsammans med sin fru. Så hela den boken är genomsyrad av att det blir lättare om man är två som delar på tarp, quilt och kokutrustning.
Det här med att gå ensam tror jag inte direkt har någon koppling till UL. Möjligen är det så att folk som är såpass passionerade (fanatiska?) när det gäller något så smalt som långturer av den sort det handlar om här, är ganska sällsynta. Så det är kanske bara att gratulera den som kommer i kontakt med en likasinnad som kan och vill vandra när man själv kan.
Får man barn med en sådan vandrarkompis så begränsar detta effektivt möjligheterna till mer avancerade gemensamma turer under ganska många år också.
Men det här med att vandra ensam är ju värt en mässa i sig.
Hälsningar
Jörgen
