För långsamt utför.

[camoscio]

Jag fyllde 70 på min senaste tur (14 dagar i Pyreneerna) så jag är rimligen i slutet av mitt korta vandrarliv (25 år hittills, drygt 750 vandringsdagar). Jag är fortfarande rätt stark i ben och buk och hyfsat rask uppför - yngre går om mig, men jag har nästan alltid mindre packning än de, eftersom jag tältar så mycket det går.

Men, utför!

På branta vandringsleder finns ofta hur mycket som helst att halka eller snava på.
De är ofta bemängda med småsten och grus som lätt kommer i rörelse under foten. Emellanåt kämpar jag frenetiskt med mina stavar för att motverka detta, det bromsar nedstigningen som ibland går outhärdligt långsamt.

Det har inte alltid varit så. Jag minns när jag på allvar började gå med två stavar (inte bara en) 1991, hur de gick som trumpinnar och jag fick upp riktigt bra fart på utförslöporna. Jag ser ju också på andra, med eller tuan stavar, ofta med lika lätta skor som jag, hur de skuttar och springer på de utförslöpor. Nåt är fel i tekniken, hållningen eller bara min allmänna rörlighet, kanske även balans.

Nån som upplevt liknande problem eller har idéer, om någon form av övning?
Ett par år till borde jag kunna spatsera i bergen, ty uthållighet och styrka har jag så det räcker, åtm. med min relativt lätta packning (om jag nu kan lösa transportproblemen, nu när CNL drar in Köpenhamnslinjerna).

 

[thureb]

Balansen

kanske kan förbättras med bättre stavar och glasögon? Träna bål och armstyrka för att kunna utnyttja stavarna bättre?

Thure

 

[camoscio]

Stavarna är BLack Diamond som är de bästa som finns. Nu är de ju främst till för fotfästet, snarare än balansen (som jag med ringa framgång försökt träna upp). Glasögon? Kanske. Jag har aldrig glasögon när jag vandrar eller springer - det blir ofta imma och i regn är de totalt värdelösa
(jag har däremot ett förstoringskort med för att lättare läsa kartan).

(Om balans: om jag ställer mig på stenar i en bäck och skopar vatten med mössan, har jag påtagliga problem när jag för mössan till munnen, eftersom jag är alldeles för beroende av ögonen för min balans).

Tränar gör jag ju , kanske min PT kan hjälpa mig att hitta mer specialiserade övningar. Jag har hyfsat starka ben och omvittnat stark buk; ryggen kunde bli bättre och armarna är verkligen min svaga punkt, speciellt sedan jag kvaddade höger axel i en olycka för tre år sen (jag kan med nöd pressa 5 kg rakt upp med den armen).

 

[arjemma]

Det här kanske låter konstigt och galet men har du provat utan stavar?
För mig är stavar ivägen utför och gör att det går långsammare. När man har stavar så måste hjärnan undermedvetet tänka på ett till moment, och utan dem så behöver hjärnan bara tänka på balans och nästa steg. Men jag har fått höra att jag är galen som går utan stavar så kanske inte är nåt du borde lyssna på hehe. Dock så säger min 55åriga pappa likadant, han hatar stavar.

 

[camoscio]

Med tanke på alla halktillbud skulle jag inte klara mig utan. Ingen tvekan heller om att stavar
underlättar långa stigningar (ofta kring 1000 höjdmeter) speciellt på sliriga stigar. Uppför kan jag nog hålla genomsnittlig fart, eller t o m högre, även om det gick raskare i 45-50-årsåldern
(hm, ser att jag skrev fel i urinlägget; jag har förstås större packning än flertalet, som mest kanske 14 kg på min senaste tur).

När jag började med dagsutflykter i Schweiz 1988 hade jag till en början inga hjälpmedel. Men jag fick rätt ont i knäna efteråt, och snavade en gång på en rot och föll som en fura, så jag började göra stavar av nedfallna trädgrenar e.d. 1989 skaffade jag min första teleskopstav och 1991 gick jag över till att använda två - och då gick det verkligen undan utför.

Jag kan tänka mig att att jag skulle halka mindre om jag tog längre och snabbare steg som då,
jag har väl tappat en del i rörlighet. Alltså, som sagt, jag ser folk småspringa utför, på ställen som jag finner halkiga. Men de är förstås aldrig 70 år.

 

[arjemma]

När jag blir 70 år så hoppas jag verkligen att jag är lika pigg som du är!

Stavar kan vara bra för balansen ja, och att trycka sig uppför men jag har ingen aning om var jag ska göra av stavarna i brant blockterräng, eller steinur som norrmännen säger. Den fastnar ju hela tiden?

Men annars när det gäller hastighet så kanske du kan försöka bromsa mindre men jag vetitusan. Jag tycker du verkar riktigt bra för din ålder och att det går lite långsammare än vanligt borde du kanske inte lägga så stor vikt på. Men ja när jag blir äldre så vill jag vara som dig!

 

[nermander]

Min erfarenhet av att gå nerför säger att det är när man försöker bromsa som man halkar, eftersom då sätter man mest tryck på stenarna.

Men även om man inte bromsar maximalt så kan man ju halka, eller är i alla fall rädd för att halka. Det är där jag tror man kan träna in tekniken: Belasta inte främre/nedre foten utan att ha tillräckligt med stöd från den bakre/övre foten för att klara att den främre/nedre halkar.

Det är kanske lättare sagt är gjort, men vad jag förstått är det en liknande teknik som både smygande indianer och blinda använder.

Jag tror att vi moderna människor är för vana vid att gå i stadig terräng, vi "faller" i varje steg och räknar med att det vi kliver på klarar hela lasten. Så funkar det ju i trappor och på preparerade vägar.

Ett alternativ annars är ju att försöka ha så pass bra balans att man helt enkelt kan "surfa" nerför trots att det rullar (tänk: Legolas i Sagan om ringen-filmerna).

 

[arjemma]

Min erfarenhet av att gå nerför säger att det är när man försöker bromsa som man halkar, eftersom då sätter man mest tryck på stenarna.

Men även om man inte bromsar maximalt så kan man ju halka, eller är i alla fall rädd för att halka. Det är där jag tror man kan träna in tekniken: Belasta inte främre/nedre foten utan att ha tillräckligt med stöd från den bakre/övre foten för att klara att den främre/nedre halkar.

Det är kanske lättare sagt är gjort, men vad jag förstått är det en liknande teknik som både smygande indianer och blinda använder.

Jag tror att vi moderna människor är för vana vid att gå i stadig terräng, vi "faller" i varje steg och räknar med att det vi kliver på klarar hela lasten. Så funkar det ju i trappor och på preparerade vägar.

Ett alternativ annars är ju att försöka ha så pass bra balans att man helt enkelt kan "surfa" nerför trots att det rullar (tänk: Legolas i Sagan om ringen-filmerna).

Det här stämmer! Det är stabilare om man har fart nedför, hur konstigt det än kan låta.
Det är också bra med fart om man råkar trampa på en sten som rör sig. Hade man gått långsamt hade det varit stor risk att ramla, men om man har fart så är man oftast över till nästa sten innan den stenen som rör sig hinner vika på sig.

 

[thureb]

Bra skor

för just dina fötter är säkert viktigt för balans och komfort Peter. Du har ju stor erfarenhet hur resonerar du när du väljer skor för din typ av vandring?

Thure

 

[camoscio]

Skorna ska ju uppträda i många funktioner, många typer av terräng, på resan, på lägret och vid vadning. År 2002 slutade jag ha med extra skor till lägret. 2005 var sista gången jag tog med stegjärn - de behövdes en gång på en 31 dagar lång tur och jag har sedan dess försökt planera bort behovet.

2007 började jag med riktigt lätta kängor, vikt 1,1 kg ungefär. När ett sådant par tog slut i Splügen 2011 försökte jag köpa nya i en butik, men de hade bara rätt tunga kängor så jag testade att köra med låga skor, vikt c:a 9 hg. Det har jag gjort sedan dess, drygt 100 vandringsdagar, och vill inte sluta med. För det s k vriststödet torde skaften vara betydelselösa, det handlar om sulan, att den är tillräckligt styv, och har hyfsat grepp på underlaget.

De här halktillbuden beror ju nästan aldrig på att skon glider mot underlaget - det är underlaget som ger sig iväg. Mina skor ger tillräckligt grepp utom på hård snö, eller regnvåta hällar - men samma gäller alla av miga kända kängor.

Jag går med stavar, av redan nämnda skäl. Det händer också att terränghinder får mig ur balans och att jag kvickt som attan kan parera med stavarna, men mest är de till för fotfästet och för att skydda knäna.

Den bästa dagen på turen gick jag över Collado de Eriste i Spanien, 2800 m ö h, och det var en lång nedstigning till Viados, 1780 möh. Nånstans under trädgränsen halkade jag på ett lerigt ställe och slog i fallet till utsidan på min vänstra fot. Jag gick 10 dagar till med den skadan. Hemkommen har jag fått hjälp av sjukgymnast att rehaba - däri ingår en del balans, som jag redan ändå är dålig på (alltid varit). När foten är bra ska jag försöka hitta sätt att träna att gå relativt fort i utförslöpor (tyvärr är det ont om backar i Linköping). Det är nog så som flera säger, att jag blivit offer för min egen försiktighet.

 

[thureb]

Skiljer mycket i greppet mellan olika sulor speciellt när det är blött. Jag köpte i veckan ett par https://m.globetrotter.de/globetrotter-portal/shop/hanwag-chamdo-132543/?orderNo=132543
med väldigt greppiga Vibramsulor. Inte upplevt så bra grepp med vandringsskor tidigare.

Thure

 

[petmeu]

Lite OT. På 80-talet stötte jag ett par gånger på herdar som gick utför i de Italienska alperna. Dom hade en speciell teknik där dom halvsprang utför med kraftigt böjda ben - liksom halvsittande. Såg rätt märkligt ut, men det gick fort och dom liksom flöt fram över stock och sten. Om jag minns rätt hade dom en (herde)stav som dom satte i marken med ganska långa "kliv".

Jag har provat och det funkar, men känns bra i låren (men inte i knäna).