Det gläder mig att höra att någon drar det kortaste strået, vid val av plats, var man hamnar med sitt ansikte vid en riktig vurpa. Jag hoppas du hade med dig en tub Stomatol i bakfickan!
jag vill passa på att berätta om när jag och mina kompisar var på väg tillbaka till Hemavan efter en cykeltur utefter kungsleden. Vi nådde kulmen av centrumbacken och bestämde oss för att avsluta turen på ett riktigt "manligt" vis. Siste man ner var en vekling, och skulle även få äran att tvätta cyklarna ( som visade sig att inte bli en rolig uppgift! ).
Jag, Jan Columbus och Michael Lundgren ( numera en Åre-själ ) började vansinnesfärden ned med glimten i ögat och modet högt. Halvvägs ner låg jag till synes, bra till för att bli den, som skulle få tvätta cyklar och det var något som jag inte kunde acceptera. Jag kopplade därför bort självbevarelsedriften och trampade med vansinnetakt ned utför backen, i tron om att jag skulle klara mig oskadd. Först tog jag mig om Micke med ett leende och sen Janne, en euforisk känsla spred sig i kroppen och adrenalinet låg på topp. Jag närmade mig slutet och kände lyckan, däremot ej för en längre stund. Jag hade i hysterin siktat in mig på en svacka med ett otroligt djup av dy! Det ända jag hann med, var att utbrista ett, Neeeeeeeeej!!!!!!!!
Cykeln försvann helt, ner i den djävulska dyn ock jag fortsatte i en luftfärd i gigantisk fart. En eon senare ( det kändes så i alla fall ) landade jag med frontpartiet rakt ner i den äckliga dyn och sjönk förmodligen ner ända till midjan, för det var inte ett lätt jobb att ta sig ur skiten. Väl uppe i friska luften gled pojkarna förbi mig i sakta mak och flinade åt mig, på ett sådant där vis som man inte tycker om, och tog sig lugnt ner till mål. Jag visste nu vad som väntade mig och det var bara att bita ihop och erkänna sig besegrad, ta fram vattnet och tvätta på.
Det var nu ett tag sedan detta hände och kände att det var på tiden att jag delade med mig en av mina upplevelser.
M.v.h Peter.
jag vill passa på att berätta om när jag och mina kompisar var på väg tillbaka till Hemavan efter en cykeltur utefter kungsleden. Vi nådde kulmen av centrumbacken och bestämde oss för att avsluta turen på ett riktigt "manligt" vis. Siste man ner var en vekling, och skulle även få äran att tvätta cyklarna ( som visade sig att inte bli en rolig uppgift! ).
Jag, Jan Columbus och Michael Lundgren ( numera en Åre-själ ) började vansinnesfärden ned med glimten i ögat och modet högt. Halvvägs ner låg jag till synes, bra till för att bli den, som skulle få tvätta cyklar och det var något som jag inte kunde acceptera. Jag kopplade därför bort självbevarelsedriften och trampade med vansinnetakt ned utför backen, i tron om att jag skulle klara mig oskadd. Först tog jag mig om Micke med ett leende och sen Janne, en euforisk känsla spred sig i kroppen och adrenalinet låg på topp. Jag närmade mig slutet och kände lyckan, däremot ej för en längre stund. Jag hade i hysterin siktat in mig på en svacka med ett otroligt djup av dy! Det ända jag hann med, var att utbrista ett, Neeeeeeeeej!!!!!!!!
Cykeln försvann helt, ner i den djävulska dyn ock jag fortsatte i en luftfärd i gigantisk fart. En eon senare ( det kändes så i alla fall ) landade jag med frontpartiet rakt ner i den äckliga dyn och sjönk förmodligen ner ända till midjan, för det var inte ett lätt jobb att ta sig ur skiten. Väl uppe i friska luften gled pojkarna förbi mig i sakta mak och flinade åt mig, på ett sådant där vis som man inte tycker om, och tog sig lugnt ner till mål. Jag visste nu vad som väntade mig och det var bara att bita ihop och erkänna sig besegrad, ta fram vattnet och tvätta på.
Det var nu ett tag sedan detta hände och kände att det var på tiden att jag delade med mig en av mina upplevelser.
M.v.h Peter.
