Jag är nu precis tillbaka från ett till 80% regnigt och närmast 100% blött men som vanligt också otroligt vackert Sarek, där jag fastpackat mig fram under fem dagars tid med en (från början) packning på strax under tio kilo. Här kommer några intryck, med fokus på snabbvandringsaspekterna.
Att snabbvandra i Sarek var som väntat betydligt mera strävsamt än ‘vanlig’ fastpack längs en markerad och upptrampad led. Det var ju tydligt redan från tidigare, mera traditionella, Sarekvandringar. Trots det måste jag erkänna att omfattningen av hur mycket svårare det var att ta sig fram med något som liknade hastighet längs den rutt jag kom att välja förvånade mig. Jag gissar att en del av detta kan förklaras med att min tidigare sträckning (längs Rapadalen och Ruothesvagge) är förhållandevis lättrampad då den innehåller en relativt stor andel sträckor där kombinationen av renar och mången vandrare skapat tydliga stigar längs dalarna. Nu valde jag mindre välbesökta områden och avslutade runt det ganska svårtrampade Pårtemassivet. Dessutom misstänker jag att min vandringstakt redan vid förra resan låg ganska nära den kombination av rimligt bekväm och säker långsiktig framfart min ‘inre mätare’ stämt av, och att jag vid denna, trots en klart mycket lättare packning, inte rörde mig så enormt mycket fortare. Det var helt enkelt för mycket buskar och stenterräng och andra hala eller riskabla underlag med begränsad framfart för att min gångtakt skulle öka drastiskt.
Nå, hur det än var med den saken så slutade det med att jag när resan var klar hade snittat ganska precis tre mil om dagen, och då är också en tur till en 2000-meterstopp inberäknat i detta. Så i relation till min målsättning, som låg mellan 3-4 mil per dag, får det väl anses godkänt. Jag lyckades åtminstone chocka de få medvandrare jag mötte vid Sareks randområden (väl inne i Sarek mötte jag en (1) person på hela tiden) med hur liten packning jag hade, vilket ju också var ett slags delmål: “men du kan väl inte vandra i Sarek med den där säcken?” Vad gäller framfartsmetod så var det nästan uteslutande gång som gällde, med undantag för färdvägarna in och ut ur Sarek, då det var spårat och då jag sprang en hel del vid ankomst. Jag försökte till en början springa en del vid de lättvandrade hedportionerna inne i dalarna, men det var som att min kropp hela tiden gav signaler om att det inte var det mest energioptimala sättet att ta sig fram i terrängen, och jag återgick snart till gång (om än snabb-) igen.
Intagsmässigt så slutade det med att jag tog med mig torrmat för tre måltider om dagen, och därutöver min egen kombination av jägarsnus - med 80% nötter och 20% nonstop för viktminimeringens skull. (Bixitkex letade jag förgäves efter tyvärr, jag vet inte var de tagit vägen.) Jag hade också med mig ett rör med energidrycksbrus att slänga i drickat när det var extra segt, samt en resorbranson om två tabletter per dag. Det visade sig vara en ganska lyckad kombination, på det stora hela. Tyvärr var det alla dagar utom en för regnigt väder för att en lunchrast med uppvärmd mat skulle göra mer nytta än skada, så det slutade med att jag ‘återföll’ till min ursprungliga plan med ‘lagad’ mat där jag slagit läger, dvs frukost och middag.
Målet att få i mig tillräckligt mycket mat under vandringen tycker jag att jag lyckades med fullständigt, skulle jag vilja påstå, och det tillskriver jag en ganska rigid disciplin. Jag hade delat upp mitt jägarsnus i portionspåsar, och varje timme skulle en halv sådan gå åt, vare sig jag var sugen eller inte. I början var det som alltid hur enkelt som helst med detta, men ju längre dagen gick, desto mindre kunde jag lita på min ‘inre magklocka’. Då var heltimmesregimen räddningen: visade klockan på hel, då var det bara att käka, även om nötterna stod mig upp i halsen. Till middagen hade jag alltid någon chokladfet efterrätt (min barndoms kärlek till de där små paketen Nöt-creme fick sig äntligen en revival).
Som väntat var det inte helt lätt med vätskeintaget, då jag ofta upplever att jag får ont i huvudet om jag dricker för mycket, inte bara om jag dricker för lite. Men resorbtabletterna gjorde här underverk (gissar jag). En resorb under förmiddagen och en under eftermiddagen såg jag alltid till att ta, och det var ytterst sällan jag drogs med huvudvärk under någon längre tid.
Så, det var min Sarekresa, sett ur ett fastpack-perspektiv. Låt mig avslutningsvis säga något om att fastpacka i Sarek i relation till mer ’vanlig’ vandring. Jag gick nu med tio kilo på ryggen när resan började, och det är förstås enormt skönt för hela kroppen att slippa mervikten förknippad med en traditionell resa. Rent praktiskt var det också rätt härligt att kunna bestiga Pårtetoppen med hela packningen utan problem, och ta en annan väg ner, snarare än att sätta basecamp och tvingas ge sig tillbaka till samma ställe. Sånt gav en härlig frihetskänsla. Jag rörde mig lätt och utan de småkrämpor vid axlar och höft som jag ofta får när jag bär större packning. Allt detta är på pluskonto. Glädjande nog kunde jag också röra mig utan att få några större benrelaterade problem. Vaden krampade när jag gjorde ett bäckhopp för mycket andra dagen, och jag fick landa på andra foten vid mina hopp ett tag, men det var nästan det enda.
Fötterna höll också helt och hållet, trots att de varje kväll när strumporna åkte av såg ut att aldrig mer bli sig själva. Likväl var de tillbaka till sitt forna jag varje morgon när de gosiga nattstrumporna avlägsnades. Jag tillskriver detta den gångtakt som Sarek ‘tvingade fram’ — löpning under lång tid brukar ju slita betydligt mer. Vildmarksupplevelsen då? Blir det inte mindre av den när man rusar fram, tror jag många frågar sig. Ja, i någon mening är det förstås så, om man tänker på möjligheten att studera djur- och växtlivet. Det är klart att den som står stilla och väntar ser mer. Men vad gäller den där storslagna upplevelsen av bergen och dalarna och naturen i stort, så är det ju något som slår emot en hela tiden, och där tycker jag inte man kan säga att jag upplevde mindre än förr. Det blev fortfarande mer foton än man orkar mer att redigera.
Men det fanns minus. Det största (och ja kanske det enda när jag tänker efter, men det var ganska stort) för min del stavas ‘kalla blöta fötter.’ Mina trailskor var blöta från första steget till sista, och har väl inte torkat än. Det visste jag ju från tidigare, mer sydliga fastpackäventyr. Naturen är helt sanslöst blöt. Men vattentemperaturen på Sörmlandsleden och i Sarek en regnig dag är inte densamma, och jag var kall om fötterna alltsomoftast. Inte hela tiden, och aldrig så mycket att jag var rädd att förfrysa dem. Men helt klart så mycket och ofta att det påverkade komforten. Av mina fem dagar i Sarek var det en dag med strålande sol, och då mindes jag plötsligt hur det kändes med varmt blött istället för kallt blött. Underbart. Men då var plötsligt snön mycket kallare, eftersom solen smälte ytan så att det var som att vada i glaciärbäcken hela tiden. Och fyra av dem dagar var (till största delen) regniga, och då var det blött precis överallt. Bara på (de hala) stenområdena fick strumporna värmas ifred.
Så inför nästa fastpack till Sarek måste jag ha en lösning på fotfrågan. När jag börjar välja stenområden — de man vanligtvis undviker — för att slippa frysa i blötsnön vet jag att något inte är helt rätt. Jag trailspringer nästan alltid i ett par ylletrumpor, för de både värmer och ventilerar bort vattnet. Jag hade också Sealskinz som var tilltänkta för storvaden, och som jag tänkt vandra i om det blev för kallt i bara ylle. Men inget fungerade tillräckligt bra. Sealskinzen tog förstås in vatten de med, om än lite långsammare, och ventilerade så mycket sämre att jag övergav dem ganska snabbt som annat än vadstrumpor. Det jag tänker prova på härnäst är förstås Neopren, något jag aldrig tagit till förut. Kan jag snabbvandra dag ut och dag in i ett par sådana, och vara blöt men varm, så är saken biff. Men det återstår att se.
Att snabbvandra i Sarek var som väntat betydligt mera strävsamt än ‘vanlig’ fastpack längs en markerad och upptrampad led. Det var ju tydligt redan från tidigare, mera traditionella, Sarekvandringar. Trots det måste jag erkänna att omfattningen av hur mycket svårare det var att ta sig fram med något som liknade hastighet längs den rutt jag kom att välja förvånade mig. Jag gissar att en del av detta kan förklaras med att min tidigare sträckning (längs Rapadalen och Ruothesvagge) är förhållandevis lättrampad då den innehåller en relativt stor andel sträckor där kombinationen av renar och mången vandrare skapat tydliga stigar längs dalarna. Nu valde jag mindre välbesökta områden och avslutade runt det ganska svårtrampade Pårtemassivet. Dessutom misstänker jag att min vandringstakt redan vid förra resan låg ganska nära den kombination av rimligt bekväm och säker långsiktig framfart min ‘inre mätare’ stämt av, och att jag vid denna, trots en klart mycket lättare packning, inte rörde mig så enormt mycket fortare. Det var helt enkelt för mycket buskar och stenterräng och andra hala eller riskabla underlag med begränsad framfart för att min gångtakt skulle öka drastiskt.
Nå, hur det än var med den saken så slutade det med att jag när resan var klar hade snittat ganska precis tre mil om dagen, och då är också en tur till en 2000-meterstopp inberäknat i detta. Så i relation till min målsättning, som låg mellan 3-4 mil per dag, får det väl anses godkänt. Jag lyckades åtminstone chocka de få medvandrare jag mötte vid Sareks randområden (väl inne i Sarek mötte jag en (1) person på hela tiden) med hur liten packning jag hade, vilket ju också var ett slags delmål: “men du kan väl inte vandra i Sarek med den där säcken?” Vad gäller framfartsmetod så var det nästan uteslutande gång som gällde, med undantag för färdvägarna in och ut ur Sarek, då det var spårat och då jag sprang en hel del vid ankomst. Jag försökte till en början springa en del vid de lättvandrade hedportionerna inne i dalarna, men det var som att min kropp hela tiden gav signaler om att det inte var det mest energioptimala sättet att ta sig fram i terrängen, och jag återgick snart till gång (om än snabb-) igen.
Intagsmässigt så slutade det med att jag tog med mig torrmat för tre måltider om dagen, och därutöver min egen kombination av jägarsnus - med 80% nötter och 20% nonstop för viktminimeringens skull. (Bixitkex letade jag förgäves efter tyvärr, jag vet inte var de tagit vägen.) Jag hade också med mig ett rör med energidrycksbrus att slänga i drickat när det var extra segt, samt en resorbranson om två tabletter per dag. Det visade sig vara en ganska lyckad kombination, på det stora hela. Tyvärr var det alla dagar utom en för regnigt väder för att en lunchrast med uppvärmd mat skulle göra mer nytta än skada, så det slutade med att jag ‘återföll’ till min ursprungliga plan med ‘lagad’ mat där jag slagit läger, dvs frukost och middag.
Målet att få i mig tillräckligt mycket mat under vandringen tycker jag att jag lyckades med fullständigt, skulle jag vilja påstå, och det tillskriver jag en ganska rigid disciplin. Jag hade delat upp mitt jägarsnus i portionspåsar, och varje timme skulle en halv sådan gå åt, vare sig jag var sugen eller inte. I början var det som alltid hur enkelt som helst med detta, men ju längre dagen gick, desto mindre kunde jag lita på min ‘inre magklocka’. Då var heltimmesregimen räddningen: visade klockan på hel, då var det bara att käka, även om nötterna stod mig upp i halsen. Till middagen hade jag alltid någon chokladfet efterrätt (min barndoms kärlek till de där små paketen Nöt-creme fick sig äntligen en revival).
Som väntat var det inte helt lätt med vätskeintaget, då jag ofta upplever att jag får ont i huvudet om jag dricker för mycket, inte bara om jag dricker för lite. Men resorbtabletterna gjorde här underverk (gissar jag). En resorb under förmiddagen och en under eftermiddagen såg jag alltid till att ta, och det var ytterst sällan jag drogs med huvudvärk under någon längre tid.
Så, det var min Sarekresa, sett ur ett fastpack-perspektiv. Låt mig avslutningsvis säga något om att fastpacka i Sarek i relation till mer ’vanlig’ vandring. Jag gick nu med tio kilo på ryggen när resan började, och det är förstås enormt skönt för hela kroppen att slippa mervikten förknippad med en traditionell resa. Rent praktiskt var det också rätt härligt att kunna bestiga Pårtetoppen med hela packningen utan problem, och ta en annan väg ner, snarare än att sätta basecamp och tvingas ge sig tillbaka till samma ställe. Sånt gav en härlig frihetskänsla. Jag rörde mig lätt och utan de småkrämpor vid axlar och höft som jag ofta får när jag bär större packning. Allt detta är på pluskonto. Glädjande nog kunde jag också röra mig utan att få några större benrelaterade problem. Vaden krampade när jag gjorde ett bäckhopp för mycket andra dagen, och jag fick landa på andra foten vid mina hopp ett tag, men det var nästan det enda.
Fötterna höll också helt och hållet, trots att de varje kväll när strumporna åkte av såg ut att aldrig mer bli sig själva. Likväl var de tillbaka till sitt forna jag varje morgon när de gosiga nattstrumporna avlägsnades. Jag tillskriver detta den gångtakt som Sarek ‘tvingade fram’ — löpning under lång tid brukar ju slita betydligt mer. Vildmarksupplevelsen då? Blir det inte mindre av den när man rusar fram, tror jag många frågar sig. Ja, i någon mening är det förstås så, om man tänker på möjligheten att studera djur- och växtlivet. Det är klart att den som står stilla och väntar ser mer. Men vad gäller den där storslagna upplevelsen av bergen och dalarna och naturen i stort, så är det ju något som slår emot en hela tiden, och där tycker jag inte man kan säga att jag upplevde mindre än förr. Det blev fortfarande mer foton än man orkar mer att redigera.
Men det fanns minus. Det största (och ja kanske det enda när jag tänker efter, men det var ganska stort) för min del stavas ‘kalla blöta fötter.’ Mina trailskor var blöta från första steget till sista, och har väl inte torkat än. Det visste jag ju från tidigare, mer sydliga fastpackäventyr. Naturen är helt sanslöst blöt. Men vattentemperaturen på Sörmlandsleden och i Sarek en regnig dag är inte densamma, och jag var kall om fötterna alltsomoftast. Inte hela tiden, och aldrig så mycket att jag var rädd att förfrysa dem. Men helt klart så mycket och ofta att det påverkade komforten. Av mina fem dagar i Sarek var det en dag med strålande sol, och då mindes jag plötsligt hur det kändes med varmt blött istället för kallt blött. Underbart. Men då var plötsligt snön mycket kallare, eftersom solen smälte ytan så att det var som att vada i glaciärbäcken hela tiden. Och fyra av dem dagar var (till största delen) regniga, och då var det blött precis överallt. Bara på (de hala) stenområdena fick strumporna värmas ifred.
Så inför nästa fastpack till Sarek måste jag ha en lösning på fotfrågan. När jag börjar välja stenområden — de man vanligtvis undviker — för att slippa frysa i blötsnön vet jag att något inte är helt rätt. Jag trailspringer nästan alltid i ett par ylletrumpor, för de både värmer och ventilerar bort vattnet. Jag hade också Sealskinz som var tilltänkta för storvaden, och som jag tänkt vandra i om det blev för kallt i bara ylle. Men inget fungerade tillräckligt bra. Sealskinzen tog förstås in vatten de med, om än lite långsammare, och ventilerade så mycket sämre att jag övergav dem ganska snabbt som annat än vadstrumpor. Det jag tänker prova på härnäst är förstås Neopren, något jag aldrig tagit till förut. Kan jag snabbvandra dag ut och dag in i ett par sådana, och vara blöt men varm, så är saken biff. Men det återstår att se.