Här kommer en reserapport från vår familjevandring som blev något ändrad jämfört med ursprungliga planer. Från början hade vi tänkt att gå från Vaisaluokta till norska Hellemobotn och sedan vidare norrut till Narvik med båt och buss. Efter många inlägg som föreslog att vi skulle gå en något enklare tur med tanke på att vi skulle ha småbarn med oss ändrade vi oss.
Vi - vilket alltså är två barnfamiljer med sammanlagt fem flickor i åldrarna åtta månader upp till nio år - valde i stället att gå till Aktse och använda oss av STF-stugan där som basläger för att göra dagsturer därifrån.
Vi åkte bil till Sitoälvsbron och gick i sakta mak de 10 km på cykelstigen till bryggan vid Laitaure. Det tog fyra timmar med ett antal pauser för hjortronplockning, vattendrickning och liknande. Ett antal kisspauser blev det också.
Vi missade halvfem-avgången med en halvtimme men det hade vi förvarnat om så vi meddelade Lennart Länta vår ankomst via walkie-talkie och fick vänta ytterligare ett tag.
Efter en härlig båtresa och en sista vandring upp till STF-stugorna var det skönt att installera oss och göra en middag bestående av nyinköp rökt röding och nybakad glödkaka. Vi hade turen att få den nedre stugan för oss själva. Den ena familjen hade ett sexbäddsrum och den andra familjen ett åttabäddsrum. Snacka om lyxigt!
Dag två var det Skierfe som gällde. Vädret skulle vara hyfsat bra så vi bestämde oss för en toppbestigning. Vi delade dock på oss för våra resekompisar var inte intresserad av att gå upp på toppen men vår familj tänkte göra ett försök. Vi strävade på undan för undan. Efter den första kilometern rakt uppåt efter Kungsleden tog vi av västerut ovan trädgränsen. Efter en lång lunchpaus och även andra pauser orkade inte äldsta flickan längre. Vi bestämde att jag och mellanflickan på fem år skulle fortsätta och de övriga väntade.
Sex timmar efter starten från STF-stugan kom Sally och jag upp till toppen. Vilken upplevelse och vilken fin utsikt. Solen strålade mycket vackert över rapadeltat. Vi skrev i toppboken, fotade och åt lite frukt innan vi började gå tillbaka till övriga familjen. Vi kastade också lite snöbollar när vi på hemvägen gick över några snöfläckar.
Återfärden tog tre timmar. Vi var ganska nöjda när vi kom tillbaka till STF-stugan.
Dag tre stod Namatj på programmet. Alla nio i våra två familjer tog båten till parkgränsen vid Namatj. Efter halvannan timmes vandring var vi uppe på toppen. Återigen strålande solsken och en underbar utsikt. En perfekt vandring för barn. Lagomt lång och inte allt för jobbig. Efter mat och lek uppe på Namatj gick vi tillbaka samma väg till parkgränsen. Barnen badade (eller i varje fall hoppade i vattnet och leran så att benen blev blöta och leriga) precis uppströms parkgränsen i rapadeltat när vi väntade på båten som skulle ta oss billbaka till STF-stugan.
Fjärde dagen var det dags för återresa. Vi packade ur stugan, städade och tog farväl av alla nya kamrater. Lennart Länta skjutsade oss åter till cykelstigen där vi efter ett matintag började vandringen till bilarna vid Sitoälvsbron. Nu tog samma vandring som tog fyra timmar för några dagar sedan endast tre timmar. Antingen hade vi fått upp farten i vandringen eller också var det hemlängtan som gjorde det.
Sammantagna intryck är att det var ett mycket klokt beslut att inte gå en lång sträcka med tältning som boendeform - vilket skulle vara fallet i vandringen mellan Vaisa och Hellebotn. Ett basläger med dagsutflykter är nog nödvändigt om man ska vandra med så små barn som vi gjorde.
I övrigt har det gått mycket bra. Myggen har varit ganska hård på barnen men vi har haft mygghattar och liknande för att skydda dem.
Aktse är dessutom mycket bra då det finns en butik där. Vi hade inte mycket mat med oss då det blev mycket att bära ändå.
Hälsningar från familjerna Nygårds och Stoltz-Eriksen via Anders Nygårds
Vi - vilket alltså är två barnfamiljer med sammanlagt fem flickor i åldrarna åtta månader upp till nio år - valde i stället att gå till Aktse och använda oss av STF-stugan där som basläger för att göra dagsturer därifrån.
Vi åkte bil till Sitoälvsbron och gick i sakta mak de 10 km på cykelstigen till bryggan vid Laitaure. Det tog fyra timmar med ett antal pauser för hjortronplockning, vattendrickning och liknande. Ett antal kisspauser blev det också.
Vi missade halvfem-avgången med en halvtimme men det hade vi förvarnat om så vi meddelade Lennart Länta vår ankomst via walkie-talkie och fick vänta ytterligare ett tag.
Efter en härlig båtresa och en sista vandring upp till STF-stugorna var det skönt att installera oss och göra en middag bestående av nyinköp rökt röding och nybakad glödkaka. Vi hade turen att få den nedre stugan för oss själva. Den ena familjen hade ett sexbäddsrum och den andra familjen ett åttabäddsrum. Snacka om lyxigt!
Dag två var det Skierfe som gällde. Vädret skulle vara hyfsat bra så vi bestämde oss för en toppbestigning. Vi delade dock på oss för våra resekompisar var inte intresserad av att gå upp på toppen men vår familj tänkte göra ett försök. Vi strävade på undan för undan. Efter den första kilometern rakt uppåt efter Kungsleden tog vi av västerut ovan trädgränsen. Efter en lång lunchpaus och även andra pauser orkade inte äldsta flickan längre. Vi bestämde att jag och mellanflickan på fem år skulle fortsätta och de övriga väntade.
Sex timmar efter starten från STF-stugan kom Sally och jag upp till toppen. Vilken upplevelse och vilken fin utsikt. Solen strålade mycket vackert över rapadeltat. Vi skrev i toppboken, fotade och åt lite frukt innan vi började gå tillbaka till övriga familjen. Vi kastade också lite snöbollar när vi på hemvägen gick över några snöfläckar.
Återfärden tog tre timmar. Vi var ganska nöjda när vi kom tillbaka till STF-stugan.
Dag tre stod Namatj på programmet. Alla nio i våra två familjer tog båten till parkgränsen vid Namatj. Efter halvannan timmes vandring var vi uppe på toppen. Återigen strålande solsken och en underbar utsikt. En perfekt vandring för barn. Lagomt lång och inte allt för jobbig. Efter mat och lek uppe på Namatj gick vi tillbaka samma väg till parkgränsen. Barnen badade (eller i varje fall hoppade i vattnet och leran så att benen blev blöta och leriga) precis uppströms parkgränsen i rapadeltat när vi väntade på båten som skulle ta oss billbaka till STF-stugan.
Fjärde dagen var det dags för återresa. Vi packade ur stugan, städade och tog farväl av alla nya kamrater. Lennart Länta skjutsade oss åter till cykelstigen där vi efter ett matintag började vandringen till bilarna vid Sitoälvsbron. Nu tog samma vandring som tog fyra timmar för några dagar sedan endast tre timmar. Antingen hade vi fått upp farten i vandringen eller också var det hemlängtan som gjorde det.
Sammantagna intryck är att det var ett mycket klokt beslut att inte gå en lång sträcka med tältning som boendeform - vilket skulle vara fallet i vandringen mellan Vaisa och Hellebotn. Ett basläger med dagsutflykter är nog nödvändigt om man ska vandra med så små barn som vi gjorde.
I övrigt har det gått mycket bra. Myggen har varit ganska hård på barnen men vi har haft mygghattar och liknande för att skydda dem.
Aktse är dessutom mycket bra då det finns en butik där. Vi hade inte mycket mat med oss då det blev mycket att bära ändå.
Hälsningar från familjerna Nygårds och Stoltz-Eriksen via Anders Nygårds