ensamvandring

[haiwa]

Så blev man då ensam kvar till höstens vandring runt kebnekaise, inte helt ensam då Haiwa (finsk lapphund) följer med. Vandringen kommer att ske i mitten av september i åtta nätter (tältning) genom vistas - unna räita vagge - singi - nikkaluokta. Jag är van vandrare och kommer troligen vara helt ensam i dom trakterna vid den tidpunkten. Ni som gjort ensamvandringar får gärna dela med er av erfarenhet. Börjar man spela kort och samspråka med hunden efter några dygn i ensamheten? Blir man rädd när det brallar apa då man ligger där i tältet genomblöt och frusen utan någon som helst hjälp utifrån, eller kanske man stärks av erfarenheten och vandrar vidare som en starkare person...
Ska hur som helst bli väldigt rogivande!

 

[Onesport]

Jag hade ingen hund att prata med så jag fick nöja mig med mig själv, det tog inte mer än någon timme att komma över den första blygheten sen pratade jag/vi glatt med mig/varandra...

http://www.utsidan.se/cldoc/solopromenad-katterjakk-abisko.htm

Nu var ju inte jag ute så länge men rogivande var det definitivt.

Go' tur!

 

[MarkusF]

Det var en väldigt trevligt skriven artikel, Johan. Tack för den!

 

[avslutad210712]

Man kanske inte direkt pratar med sig själv men jag gissar att de jag hunnit ikapp blivit rätt less på mitt pratande

 

[MarkusF]

Jag har inte vandrat så mycket ensam, men däremot seglat. Och jag har också märkt att efter en eller två dagar i ensamhet blir jag också väldigt social och pratsam. Men det räcker att prata ytligt på bryggan, i affären eller nåt sånt för att jag ska vara nöjd. Det behövs ingen längre kontakt för det. Ett tag bodde jag ensam i en sommarstuga utan några större sociala kontakter förutom i affären och "på byn" om jag sprang på nån. Och det räckte ganska bra för att jag skulle fungera.
Men jag skulle nog inte passa för en långsegling ensam över större hav i veckor. Då hade jag nog ledsnat ganska snart.

 

[DrSlurf]

Jag har vandrat Pandjelanta ensam en gång, från Vaisaluokta till Kvikkjokk i början på september. Såg nån person varje dag fram till Staloluokta men därefter var det bara stugvärdena på Tuottar och Taraluopal stugorna som jag såg. Gick aldelles utmärkt och var en helt annorlunda erfarenhet. Man vänjer sigt snabbt men det som jag hade svårast med var rasterna. Det är enklare att njuta av det fina landskapet när man kan dela upplevelsen, så jag tvingade mig slälv att stana lika ofta och bara sitta och njuta. Vädret var dåligt, regn och kallt största delen av turen.

 

[borano20]

Reaktion..

Hej.. När jag varit ute,kanske 4 dagar,ensam,så blir jag lite folkskygg. "Fan,därborta kommer det nån,kanske inte har sett mig.." Har väl aldrig tyckt,eller tänkt på,att ensamheten kan vara jobbig. Har ju själv valt den. Kanske skulle bli annorlunda om man PLÖTSLIGT,utan förvarning,bara stod där.. Ska lura på det.. mvh borano20

 

[Pwe]

Brukar nästan alltid göra mina fjällvandringar ensam. Men brukar hålla till i Jämtlandsfjällen, så när jag blir sällskapssjuk går jag förbi någon stuga...

Det jag uppskattar mest med att gå själv är den kompromisslöshet det innebär - en egotripp utan dess like. Det är jag, och sen jag, och sen..... helt utan anpassning till någon annan.

Har även märkt att jag snabbare kommer till ro och ner i varv när jag är själv jämfört med när jag har sällskap (går i och för sig rätt snabbt i båda fallen.....)

På minussidan är för mig, precis som sagts ovan just vid rasterna, att ha någon att dela utsikten och upplevelsen med. Så därför brukar mina vandringar bli 3-5 dagar ensam och ledlöst, och sedan stugvandring resten.

//Peter

 

[ZoeEnPhos]

Hej Jonas! Dela i efterhand din ensamvandring?

Så blev man då ensam kvar till höstens vandring runt kebnekaise, inte helt ensam då Haiwa (finsk lapphund) följer med. Vandringen kommer att ske i mitten av september i åtta nätter (tältning) genom vistas - unna räita vagge - singi - nikkaluokta. Jag är van vandrare och kommer troligen vara helt ensam i dom trakterna vid den tidpunkten. Ni som gjort ensamvandringar får gärna dela med er av erfarenhet. Börjar man spela kort och samspråka med hunden efter några dygn i ensamheten? Blir man rädd när det brallar apa då man ligger där i tältet genomblöt och frusen utan någon som helst hjälp utifrån, eller kanske man stärks av erfarenheten och vandrar vidare som en starkare person...
Ska hur som helst bli väldigt rogivande!

Hej Jonas!
Spännande vandring du har att se framemot!

Tänker mig att du kanske redan är van med att gå ut ensam men tillsammans med Haiwa hemmavid? (Lars Monsen vandrar ofta ensam tillsammans med sin hund/hundar!)

Ett litet tips till dig Jona; som du kanske redan har tänkt på, är att fotografera din ensamvandring (som en bild-dag-bok)!
Då kan du med hjälp av din kamera ett instrument för dokumentering, hemmavid och senare dela dina ensamma straptser i fjällen - du kan plåta det du ser och betyder något för dig i både landskapen, tillsammans med Haiwa, ta självporträtt på dig själv och visa alla dina lägerplatser på bild i sitt sammanhang med mäktiga fjäll som inramar din valda lägerplats, och kanske även göra kortare video sekvenser av din vandringen (om du kan filma med din kamera) där du givetvis även kan tala in vad du känner just då, eller hur det känns för dig att klättra höjdmetrar i skrå etc! Då känner du dig möjligen mindre ensam, eftersom du vet att du sedan kan vid senare tillfällen dela ditt fjälläventyr och ensam vandring med familjen och med dina vänner i efterhand om du så önskar!

Önskar dig Jonas & Haiwa en riktigt god tur och skönt väder med massor av unika och fina upplevelser!

 

[joanna]

(...) fotografera din ensamvandring (som en bild-dag-bok)!
Då kan du med hjälp av din kamera ett instrument för dokumentering, hemmavid och senare dela dina ensamma straptser i fjällen - du kan plåta det du ser och betyder något för dig i både landskapen, tillsammans med Haiwa, ta självporträtt på dig själv och visa alla dina lägerplatser på bild i sitt sammanhang med mäktiga fjäll som inramar din valda lägerplats, och kanske även göra kortare video sekvenser av din vandringen (om du kan filma med din kamera) där du givetvis även kan tala in vad du känner just då, eller hur det känns för dig att klättra höjdmetrar i skrå etc! Då känner du dig möjligen mindre ensam, eftersom du vet att du sedan kan vid senare tillfällen dela ditt fjälläventyr och ensam vandring med familjen och med dina vänner i efterhand om du så önskar!
(...)

Vill du uppleva vad som verkligen är fördelen med ensamvandring. så gör precis tvärtom. Så fort man ta fram kameran, eller ens tänker på att göra det, oavsett om det är för "det här blir en fin bild", eller för att "det här vill jag minnas efteråt/berätta om för andra" - har man på gott och ont gått ur "här och nu" och blir en betraktare.

I vår kultur kan vi snart inte göra någonting utan att ett registrerande överjag finns med och skall lägga upp en regisserad berättelse om oss själva att spegla sig i.

Varför inte se ensamvandringen som en särskild kvalitet, i stället för som ett problem. Det är ett bra tillfälle att i en positiv bemärkelse glömma sig själv och finnas till i stunden. Jag uppskattar verligen att vandra/resa med en god vän, ett barn eller en kärlek, men jag blir absolut mer receptiv och närvarande när jag är ensam. Ensamhet tillåter improvisation och öppnar för det oväntade och förutsättningslösa.

Varje resa måste inte bli till en torkad blomma i ett fint album, eller ens berättad om.

 

[piaea]

Jag brukar vandra själv. I och för sig är jag stugvandrare så jag kan ofta få mitt lyst mäte av att prata med andra om kvällarna. Men jag vandrar gärna där det är lite människor, helst själv. Jag vill umgås med naturen. Finns många fördelar med att vandra själv tycker jag. Jag är så mycket mera i och med naturen (tycker om att prata så har jag sällskap är jag social). Älskar att fotografera all vacker natur och det skulle nog inte bli så mycket om jag vandra med andra pga hänsyn och att jag inte såg alla vackra vyer på samma sätt. En annan stor fördel tycker jag är intresset av att lära känna andra människor är mycket större när man är själv än när man är i sällskap. Sedan kan man bli lite väl pratsam ibland,, får väl hoppas omgivningen har överseende

Nackdelen är som andra påtalat rasterna. Det blir väldigt mycket vandring (vilket inte behöver vara negativt) Blir långa dagar från tidig morgon till kväll när jag går själv, Och kvällarna som ofta blir tidiga. Men så mycket upplevelser istället med naturen. En annan fördel som också kan vara är att om man känner att det är jobbigt och motigt så är det ju ingen idé att gnälla.. ;-)

Joanna: Tycker även om jag älskar att fotografera att man missar och är inte här och nu helt, fast å andra sidan så ser jag så mycket mera när jag tittar på omgivningarna som potentiella "bildmotiv". Då kan jag se den lilla vackra blomman som vajar i vinden som jag annars missat. Jag brukar tänka att mina fotografier ska vara till jag är gammal och inte kan komma ut och vandra, då ska jag drömma mig bort ut i fjällvärden med bilderna

En ytterligare fördel är ju att man verkligen kommer iväg på sin semester, sin vandring som man vill göra. Det var i alla fall så mina vandringar med mig själv började, jag ledsna på att försöka övertala någon att följa med. Och nu tycker jag så mycket om dem.

Önskar dig en riktigt härlig ensamvandring!

 

[joanna]

(...) En annan stor fördel tycker jag är intresset av att lära känna andra människor är mycket större när man är själv än när man är i sällskap. (...)

Jag känner igen mig, på resor i bebodda/befolkade trakter är det i själva verket ett av mina starkare motiv att luffa ensam. Inte bara för att man själv får ett öppnare sinne, utan också för att andra människor har lättare att ta kontakt. Det blir gärna lite självtillräckligt och inkrökt om man reser/vandrar i sällskap, man blir lämnad i fred av utomstående när de vill visa hänsyn eller bara inte kan se någon naturlig ingång.

(...) Tycker även om jag älskar att fotografera att man missar och är inte här och nu helt, fast å andra sidan så ser jag så mycket mera när jag tittar på omgivningarna som potentiella "bildmotiv". Då kan jag se den lilla vackra blomman som vajar i vinden som jag annars missat. (...)

Känner igen mig här också, det är faktiskt ett dilemma för en utpräglad bildmänniska, som även i sitt yrke ständigt får öva på att SE - inte bara titta. Har jag väl tagit fram kameran blir det gärna ingen ände, så jag bestämmer mig rätt ofta för att hålla den nerpackad. Men jag är inte säker på att man ser mindre utan, om man bara är lite tränad. Att ta fram skissblocket är i så fall faktiskt ett bättre sätt - då måste man verkligen ta in och förstå, hur den där blomman är funtad.

Vad jag reagerade på var dock inte detta, utan mera på att varenda grej vi gör måste omvandlas till någon sort film eller berättelse om oss själva - annars finns den/vi inte?