Ensamvandring

[eastman]

Hej!

Har planer på en kortare fjällvandring i sommar.... två dagar i fjällen...
Det som jag har funderingar kring är att ensam vandra? Galenskap eller idioti?
Problemet är att mitt rese sällskap har blivit sjuk.
Har ni tips på hur man tänker vid ensamn vandring?

 

[Raskesven]

Njut. Det är en speciell känsla då det bara är du och naturen, du blir skönt medveten om allt omkring dig på ett annat sätt. Vad gäller säkerhet; gör det inte om du känner dig osäker, som ett vad som inte känns helt bekvämt. Det är bara två dygn du ska vara ute, så även om du inte gått solo förrr kommer du knappast att drabbas av någon lappsjuka. Jag tar minst en fjällvandring varje år solo för att jag tycker det är skönt. Ganska vanligt med några dagars soloturer i skog.

Raskesven

 

[eastman]

Ok... låter ju så underbart som jag har tänkt de... har du nån skärskild utrustning? Förvisso... helt själv har jag inte tänkt va... Hunden skall med också...

 

[grodanbolle]

Mer tråkigt men det är givetvis individuellt. Jag brukar palla 5 dagar innan jag ruttnar.

 

[Chilkoot]

Vad som är idioti för någon behöver inte vara det för någon annan. Beror väl på en mängd faktorer, exempelvis vart man tänkt gå (terräng, vattenpassage, välbesöka trakter mm), när man tänkt gå (snösituation och höjd på vattendrag), sin erfarenhet, fysik, hälsa och utrustning samt säkert 100 variabler ytterligare, som nästa person kan fylla på med.
Min andra tur till fjällen gjorde jag solo, 10 dagar och njöt varje sekund. Fördel med att gå själv är lugnet, föredel med att gå tillsammans är, förutom säkerheten, att man har någon att dela glädjen med (både under och efter).
Senast vandrade jag 11 dagar med en kompis, i år blir det 10 dagar på egen hand, nästa år hoppas jag det blir med familjen. Variation är kul.
Om du tänkt dig två dagar borde du inte kunna hamna hur långt bort från civilisationen som helst, vilket reducerar befarad (?) ”idiotifaktor”. Som jag ser det, så är två dagars ensamvandring i fjällen bättre än inga dagar alls, oavsett om man föredrar sällskap eller ej.

 

[joanna]

Varken galenskap eller idioti, såvida du inte tänkt ensamvandra på någon ödslig glaciär .
Om du trivs med det eller inte, kan du däremot bara komma fram till själv. Folk är olika - vissa tycker inte det är kul om man inte kan dela upplevelsen med någon, själv blir jag salig av långa ensamturer. Din korta vandring verkar ju vara ett ett perfekt tillfälle att testa, och kanske få uppleva den magiska närvaro i stunden, som Raskesven beskriver. Det verkar ju extra mysigt att din hund följer med!

Du skriver ingenting om var du tänkt vandra eller hur van du är, men under en tvådagarsvandring kommer du ju inte särskilt långt bort från "civilisationen". Följ någon hyfsat populär, markerad led utan stora vad, om du känner dig osäker, lämna besked om din rutt till någon anhörig, men annars...njut!

Edit: ha, skrev visst samtidigt med Chilkoot, och nästan samma sak...

 

[såg]

har man en hund me sig, så vanar den dig om de är nått farligt på g. själv gillar ja gå ensam, man kan ta i sin egen tackt o inte behöver stressa på bara va ute. o njut.

 

[avslutad210712]

Har gått två ensamvandringar själv och så länge man inte håller sig till de mest ödsliga trakterna så känns det vare sig extra äventyrligt eller farligt. Självklart är det lite värre om man råkar ut för en olycka men man får väl tänka efter lite extra om man är ensam och kanske inte ta det allra värsta vadet utan gå runt eller ändra färden.

 

[Anders V]

Går också gärna någon ensamtur ibland. Som nämnts tidigare, välj område efter erfarenhet. Ju vanare du är och ju bättre du är på riskminimering, desto ödsligare trakter men ta inte i för hårt. Ensamvandring handlar mycket om riskminimering: Vilken väg ut för slänten, kan jag undvika att gå över klapperstensfältet, ska jag verkligen göra detta vad eller gå runt, ska jag verkligen gå utanför stigarna, hinner jag fram innan det blir mörkt, vet någon om var jag är? Och en beredskap för de mest troliga olyckor: Stukningar, skavsår, skärsår, skrapsår, kyla, slagskador, brännskador. Ingen annan finns att ta hand om det och man ska inte behöva ringa fjällräddningen pga moderata skador. Och vid allvarliga skador är de första åtgärderna kritiska. Du måste kunna själv. Om det inte finns telefontäckning och din enda säkerhet är att du inte ringer vid en viss dead line när du är framme, måste du ha beredskap att ligga immobiliserad fram till larmet går och fram till de hittar dig. Det kan bli långa dagar om man planerar en vecka solo i Sarek och bryter foten andra dagen. Hur länge klarar du dig med att krypa/dra dig fram? Hittar du vatten och kan hålla dig torr, varm och mätt. Kan du signalera till en helikopter så att de hittar dig?

Det finns lite att fundera på innan man ger sig ut ensam. Väljer du en populär vandringsled ökar dina marginaler drastiskt. Sen är det ganska kul att möta andra vandrare ibland och få lite mänsklig kontakt.

Lycka till!

 

[eastman]

Tack för svaren... är väl inte så de kryllar av folk i området... Men tillräkligt för att inte behöva ligga hur länge som helst... sedan är det ju så att ett första förband skall vara med... sedan skall man ha kunskap om att använda första förbandet...
Ang, vad och dylikt är man ju alltid försiktig med... van vandrare vill jag inte påstå att jag är men är van vandrare...
Det är ett tag kvar, så jag skall fortsätta och fundera om vilken dragning av vandringen som jag skall gå...

 

[Elvah]

Jag har bara vandrat flerdagarstur själv en gång, älskade det, men det har fallit sig så att jag alltid haft sällskap därefter. Det börjar definitiv bli hög tid för det igen.

Jag bara måste berätta om detta fantastiska minne!

Den enda gången var för cirka 20 år sedan. Jag var en rebellisk tonåring och tyckte det var mesigt att göra saker med föräldrar... Det blev en tredagarsvandring från Ljungdalen till Helags med en lite alternativ rutt längs pilgrimsleden och toppbestigning.

Vid toppturen glömde jag fylla på vatten vid sista vattendraget och fick därför gå en massa omvägar ner och upp. Sedan efter toppen blev det dimma och regn på nedvägen. En sådär 10 meters sikt emellanåt. Nog visste jag att jag skulle nedåt och att jag skulle följa kammen, men av någon anledning hamnade jag en bit ifrån denna. Och så var jag trött och det var halt på stenblocken. Och det började bli kväll och alla andra vandrare verkade vara nere från fjället. Någon gång i denna veva fick jag nästan som en sorts uppenbarelse. Nej då, inga jesusgrejer, bara en känsla av att vara totalt utlämnad till denna storslagna natur och en klar och tydlig insikt om vad livet är och vad som verkligen är viktigt: Här och nu. Och i denna känsla kände jag mig oerhört trygg. Den bär jag med mig varje dag. Och det är verkligen hög tid att möta det där igen...

Nu hade jag varit ute väldigt mycket på fjället och jag tävlade i orientering som tonåring, så oavsett hur jävligt det än kändes när jag gick där och försökte hitta kammen till höger om mig utan att göra det, och hur frustrerande det än var att behöva gå en massa halkiga omvägar, så var jag aldrig rädd. Jag var van vid att springa vilse ensam i skogen, det är liksom en del av orienteringssportens tjusning att göra det och tvingas reda ut det. Jag minns inte, men det är möjligt att jag både lipade och pratade för mig själv i ren frustration. Och det hör liksom till saken att det kändes just så - lite smått övermäktigt, men ändå tryggt i att jag hela tiden visste att det är ett steg i taget framåt som gäller, och det löser sig alltid.

Med respekt, kunskaper och lite sunt jävlar anamma finns inget att vara rädd för. Däremot har jag med den något stigande åldern insett hur viktigt det är att vara fysiskt förberedd, vilket jag struntade fullkomligt i tidigare. Min killes knä pajade förra sommaren när vi var ute. Det där vill man ju inte gärna vara med om när man går ensam.

Mitt mål är att ge mig ut själv i Sarek. Men i dagsläget är 15 kg absolut max för vad jag står ut med att bära. Och då är man ju lite begränsad. Framför allt om man ska gå själv och inte kan dela upp tält och mat med någon annan. Så nu är det gymmet som gäller!

Så, mitt tips: Gör som omvärldsanalytikerna och gör en SWOT-analys, var medveten om dina styrkor och begränsningar och respektera dem. Rädd kan man vara när man går ensam på kvällen i Malmö...

 

[Patrik_L]

Mitt mål är att ge mig ut själv i Sarek. Men i dagsläget är 15 kg absolut max för vad jag står ut med att bära. Och då är man ju lite begränsad.

Med femton kilo klarar du dig minst en vecka om du tänker till på vad du packar...