Från Kårsavaggestugan, via en dusch i Frippes Fall och sedan en väg vidare mot Abisko. … som den tedde sig i början av september 2020, och lite om ett annat duschbart vattenfall.
Frippes Fall finns omnämnt i diverse inlägg här, främst av Frippe själv som bokstavligen har försökt 'sätta fallet på kartan.' Se bland annat den här sidan. Historien bakom namnet är ju riktigt underhållande så det var ju bara ett måste att besöka detta vattenfall när jag nu för första gången fjällvandrade i det här området. Det jag saknat lite är en mer exakt vägbeskrivning, så här kommer ett försök till en sådan. Min ungefärliga rutt syns på kartan.
Jag började alltså vid Kårsavagge, där jag konstaterat att den fint photoshoppade kartan sitter på sin plats på väggen i farstun. (Dock, kartan är lite gammal i övrigt. Den visar fortfarande en bro en bit nedströms i Kårsavagge, ungefär där gränsen till nationalparken är, men den bron är riven numera.)
Den självklara starten är att följa leden upp mot Låktatjåkka, utpekad med enkel skylt vid starten. Stigen är ganska vältrampad och lätt att se, men det blir brant ganska snart. Det krävdes att jag ett par gånger släppte taget om ena staven för att istället greppa en klippkant, eller en buske för att få ett säkert grepp. Jokken man följer (inte alltid jättenära) ger upphov till flera småfall längs vägen upp och det finns fina vyer bakåt ut över Kårsavagge. Kan passa bra att fota lite, och samtidigt hämta andan.
Jokken går ganska djupt in i en skreva på flera platser, och är därmed lite svåråtkomlig. När jag hade kommit upp ganska långt och såg att jag enkelt skulle kunna ta mig fram till jokken så betraktade jag marken på andra sidan länge och väl. Där såg det ut att vara besvärligt och brant, så även om jag säkert kunde komma över jokken här så skulle fortsättningen bli alltför äventyrlig. Därför fortsatte jag uppåt på vänstra sidan av jokken, totalt upp till ca 260 m upp från Kårsavagge.
Då såg jag ett lite bredare och lugnare parti. Lite brant på västra sidan av jokken här, men det fanns åtminstone en ganska enkel väg ner till jokkanten. Vadet var lite pyssligt men efter att scannat av och testat lite olika vägar i vattnet så hittade jag en väg där vattnet som mest nådde upp till nedre fästet för skosnörena på mina kängor. Till skillnad från ca 80 m nedströms så var det här också enkelt att ta sig vidare på andra sidan när jag väl nått dit.
Väl över på andra sidan noterade jag att det fanns fler vadmöjligheter ytterligare ca 150 m uppströms. Tittar man på kartan så är det också där ovanför som stigen borde korsa jokken, så kanske hade jag fått ett mycket enklare vad om jag hade fortsatt lite längre på stigen?
Hur som helst, nu var de flesta och brantaste höjdmeterna avklarade, och jag hade tagit mig över jokken. Nu var det bara att följa platån med en svag uppförslutning ungefär rakt österut, och hålla koll på sjöarna och jokkarna jag passerade på vägen. Själv gick jag lite sicksack här för att också kolla in de andra bäckarna, med GPS:en lågt hölstrad för att vara säker på vilken jokk som var vilken. Marken här uppe på platån mellan de olika bäckarna var relativt lättgången, lite fuktigt på sina håll men inga stora problem att gå över eller runt. De andra jokkarna jag stötte på innehåller också en del fina små fall, vissa med bättre utsikt än, men inte lika lättillgängliga som Frippes Fall. Försök klättra in i det här fallet när du tagit av kängor och glasögon!
Frippes fall ligger ganska precis norr om Vuolimus Gorsajavris mittpunkt. Om man tänker sig att man följer den bäcken uppåt så svänger den ju skarpt höger, rakt österut, när den når det lite flackare området. Sedan kommer man till en liten sjö och bäcken går från den rakt norrut innan den kommer fram till två små sjöar. Fallet ligger precis nedom den översta av de två sjöarna. Koordinaterna enligt min GPS var N 68°20.8770’ O 18° 33.7697’
Det var några saker jag noterade när jag kom fram till Frippes Fall, och som jag inte kan minnas har kommit fram i tidigare inlägg om detta vattenfall. De samverkar till att göra fallet mycket praktiskt som dusch. Till exempel finns det en ganska välskyddad vrå bara 5-6 meter öster om fallet, bakom ett par stora stenbumlingar. Där blir det en del lä för vinden, och är man blyg så kan man komma undan för att klä om ur sikte från övriga i sällskapet. Själv vandrade jag ensam, men det blåste lite så jag uppskattade i alla fall skyddet från vinden. Nästa praktiska sak var att det bara var ett enstaka större steg uppåt från ’omklädningsrummet’ till duschen och sedan var det mycket lätt att trampa in i duschen, även utan glasögon. Och vad gäller glasögonen, och även handduken, så finns det en praktisk hylla för dem mycket nära. Just på den här bilden ligger dock handduken inte på just den platsen utan i 'omklädningsrummet'.
Övriga små vattenfall i området verkade betydligt mer knöliga i dessa avseenden. Mycket stenar att klättra över för att nå fram de sista meterna, inga bra ’omklädningsrum’ och inga uppenbara avställningsytor. Dessutom har jag ingen aning om de har samma egenskaper vad gäller vattnets temperatur.
Temperaturen -- ja just det. Tidigare redogörelser för Frippes Fall nämner ju att vattnet skulle kunna vara betydligt varmare här än i alla andra vattendrag i fjällen. Det var det inte den här dagen, den 5:e september. Badet blev därför kortvarigt.
Jag insåg där och då att jag nog bara sett bilder på att folk har duschat i den högra delen av fallet. Lite av vattnet faller mer åt vänster. Där kan man inte gå in i fallet men däremot finns det en liten avsats som man skulle kunna sitta på – en sittdusch helt enkelt. Trots temperaturen var jag därför tvungen att testa även denna variant, men jag fann att vinkeln på hyllan är ganska obekväm. Jag behövde luta mig ganska mycket bakåt för att få något vatten på mig, och eftersom hyllan är vinklad inåt så kändes det som att jag trillade bakåt in i duschen. Ståduschen till höger är klart bättre.
Avslutade duschandet, klädde på mig och stoppade lite energi i magen. Dags att fortsätta uppåt ovanför fallet och se hur tillflödet egentligen såg ut och om jag kunde förstå mer av varför detta fall skulle erbjuda varmare vatten. Det finns mycket riktigt en liten sjö ovanför, och som jag mindes beskrivningen så skulle den vara mycket grund och att det skulle göra att vattnet blir varmt. Hur djup den är undersökte jag inte, men jag slogs av att det också var mycket myrar/mossor ovanför. Vattnet från hela sluttningen norr om fallet verkade rinna i mängder av minimala rännilar eller sippra fram igenom mossorna och där rinner det förstås långsamt. Det var flera hundra meter brett med sådan blöt mossmark. Ser man till att flödet av vattnet i fallet faktiskt är ganska litet, och att hela det flödet strax uppströms är utspritt över flera hundra meters bredd så inser man förstås att genomrinningstiden i det här övre systemet är ganska långsam. Dvs om solen skiner och det är någorlunda varmt i luften så hinner marken och vattnet värmas upp ganska mycket. Det tror jag är en stor orsak till att det kan vara varmt i vattnet Så här ser det ut:
Sluttningen ligger ju i söderläge så solen kommer verkligen åt perfekt för ändamålet. När jag var där i början av september var de förhärskande temperaturerna omkring 5 grader, och solen sågs bara korta stunder, så någon vidare värme upplevde jag inte.
Jag fortsatte vandringen uppåt nordöst, i passet mellan topparna 1299 och 1194, för att gå parallellt med Gohpasjohka och upp mellan Slåttatjåkka och Njulla. Det var inte helt lättgånget på baksidan av toppen 1194. Det fanns en del vägval jag som inte var uppenbara och jag hamnade på någon hylla i slänten där det visade sig att jag behövde gå tillbaka en bit för att hamna rätt. Dessutom var det hela tiden på skrå, eller i fält med lösa stenar, och slutligen var stigen ganska svår att urskilja. Kanske hade det varit enklare att gå på östra sidan av topparna, eller rakt över topparna? Jag hittade dock stigen igen, enkelt när jag närmade mig toppen av passet mellan Slåttatjåkka och Njulla och därifrån följde jag stigen vid skidliften ner till Abisko igen.
Slutligen måste jag tipsa om ett annat vattenfall jag duschade i tidigare på min tur. (N 68° 10.3555 O 18° 28.5523) Det fallet ligger på östra sidan av Abiskojavri och det fanns en minimal tältplats intill, ... eller tältplats och tältplats. Mitt Hilleberg Akto fick precis plats, men det sluttade lite, och det var lite gropigt. Med några luftfyllda packpåsar, och andra småprylar lyckades jag fylla ut håligheterna skapligt. Huvudsaken var att vattenfallet var lättåtkomligt, och till skillnad från Frippes Fall badade det i kvällsol när jag kom dit. Jag tror inte detta fall har något speciellt varmt vatten, men kvällsolen kommer åt bättre än vid Frippes fall, och utsikten var vacker. Jag har för övrigt inga planer på att namnge det här fallet, utfärda diplom eller signera kartor, men ta er gärna dit ändå.
Frippes Fall finns omnämnt i diverse inlägg här, främst av Frippe själv som bokstavligen har försökt 'sätta fallet på kartan.' Se bland annat den här sidan. Historien bakom namnet är ju riktigt underhållande så det var ju bara ett måste att besöka detta vattenfall när jag nu för första gången fjällvandrade i det här området. Det jag saknat lite är en mer exakt vägbeskrivning, så här kommer ett försök till en sådan. Min ungefärliga rutt syns på kartan.
Jag började alltså vid Kårsavagge, där jag konstaterat att den fint photoshoppade kartan sitter på sin plats på väggen i farstun. (Dock, kartan är lite gammal i övrigt. Den visar fortfarande en bro en bit nedströms i Kårsavagge, ungefär där gränsen till nationalparken är, men den bron är riven numera.)
Den självklara starten är att följa leden upp mot Låktatjåkka, utpekad med enkel skylt vid starten. Stigen är ganska vältrampad och lätt att se, men det blir brant ganska snart. Det krävdes att jag ett par gånger släppte taget om ena staven för att istället greppa en klippkant, eller en buske för att få ett säkert grepp. Jokken man följer (inte alltid jättenära) ger upphov till flera småfall längs vägen upp och det finns fina vyer bakåt ut över Kårsavagge. Kan passa bra att fota lite, och samtidigt hämta andan.
Jokken går ganska djupt in i en skreva på flera platser, och är därmed lite svåråtkomlig. När jag hade kommit upp ganska långt och såg att jag enkelt skulle kunna ta mig fram till jokken så betraktade jag marken på andra sidan länge och väl. Där såg det ut att vara besvärligt och brant, så även om jag säkert kunde komma över jokken här så skulle fortsättningen bli alltför äventyrlig. Därför fortsatte jag uppåt på vänstra sidan av jokken, totalt upp till ca 260 m upp från Kårsavagge.
Då såg jag ett lite bredare och lugnare parti. Lite brant på västra sidan av jokken här, men det fanns åtminstone en ganska enkel väg ner till jokkanten. Vadet var lite pyssligt men efter att scannat av och testat lite olika vägar i vattnet så hittade jag en väg där vattnet som mest nådde upp till nedre fästet för skosnörena på mina kängor. Till skillnad från ca 80 m nedströms så var det här också enkelt att ta sig vidare på andra sidan när jag väl nått dit.
Väl över på andra sidan noterade jag att det fanns fler vadmöjligheter ytterligare ca 150 m uppströms. Tittar man på kartan så är det också där ovanför som stigen borde korsa jokken, så kanske hade jag fått ett mycket enklare vad om jag hade fortsatt lite längre på stigen?
Hur som helst, nu var de flesta och brantaste höjdmeterna avklarade, och jag hade tagit mig över jokken. Nu var det bara att följa platån med en svag uppförslutning ungefär rakt österut, och hålla koll på sjöarna och jokkarna jag passerade på vägen. Själv gick jag lite sicksack här för att också kolla in de andra bäckarna, med GPS:en lågt hölstrad för att vara säker på vilken jokk som var vilken. Marken här uppe på platån mellan de olika bäckarna var relativt lättgången, lite fuktigt på sina håll men inga stora problem att gå över eller runt. De andra jokkarna jag stötte på innehåller också en del fina små fall, vissa med bättre utsikt än, men inte lika lättillgängliga som Frippes Fall. Försök klättra in i det här fallet när du tagit av kängor och glasögon!
Frippes fall ligger ganska precis norr om Vuolimus Gorsajavris mittpunkt. Om man tänker sig att man följer den bäcken uppåt så svänger den ju skarpt höger, rakt österut, när den når det lite flackare området. Sedan kommer man till en liten sjö och bäcken går från den rakt norrut innan den kommer fram till två små sjöar. Fallet ligger precis nedom den översta av de två sjöarna. Koordinaterna enligt min GPS var N 68°20.8770’ O 18° 33.7697’
Det var några saker jag noterade när jag kom fram till Frippes Fall, och som jag inte kan minnas har kommit fram i tidigare inlägg om detta vattenfall. De samverkar till att göra fallet mycket praktiskt som dusch. Till exempel finns det en ganska välskyddad vrå bara 5-6 meter öster om fallet, bakom ett par stora stenbumlingar. Där blir det en del lä för vinden, och är man blyg så kan man komma undan för att klä om ur sikte från övriga i sällskapet. Själv vandrade jag ensam, men det blåste lite så jag uppskattade i alla fall skyddet från vinden. Nästa praktiska sak var att det bara var ett enstaka större steg uppåt från ’omklädningsrummet’ till duschen och sedan var det mycket lätt att trampa in i duschen, även utan glasögon. Och vad gäller glasögonen, och även handduken, så finns det en praktisk hylla för dem mycket nära. Just på den här bilden ligger dock handduken inte på just den platsen utan i 'omklädningsrummet'.
Övriga små vattenfall i området verkade betydligt mer knöliga i dessa avseenden. Mycket stenar att klättra över för att nå fram de sista meterna, inga bra ’omklädningsrum’ och inga uppenbara avställningsytor. Dessutom har jag ingen aning om de har samma egenskaper vad gäller vattnets temperatur.
Temperaturen -- ja just det. Tidigare redogörelser för Frippes Fall nämner ju att vattnet skulle kunna vara betydligt varmare här än i alla andra vattendrag i fjällen. Det var det inte den här dagen, den 5:e september. Badet blev därför kortvarigt.
Jag insåg där och då att jag nog bara sett bilder på att folk har duschat i den högra delen av fallet. Lite av vattnet faller mer åt vänster. Där kan man inte gå in i fallet men däremot finns det en liten avsats som man skulle kunna sitta på – en sittdusch helt enkelt. Trots temperaturen var jag därför tvungen att testa även denna variant, men jag fann att vinkeln på hyllan är ganska obekväm. Jag behövde luta mig ganska mycket bakåt för att få något vatten på mig, och eftersom hyllan är vinklad inåt så kändes det som att jag trillade bakåt in i duschen. Ståduschen till höger är klart bättre.
Avslutade duschandet, klädde på mig och stoppade lite energi i magen. Dags att fortsätta uppåt ovanför fallet och se hur tillflödet egentligen såg ut och om jag kunde förstå mer av varför detta fall skulle erbjuda varmare vatten. Det finns mycket riktigt en liten sjö ovanför, och som jag mindes beskrivningen så skulle den vara mycket grund och att det skulle göra att vattnet blir varmt. Hur djup den är undersökte jag inte, men jag slogs av att det också var mycket myrar/mossor ovanför. Vattnet från hela sluttningen norr om fallet verkade rinna i mängder av minimala rännilar eller sippra fram igenom mossorna och där rinner det förstås långsamt. Det var flera hundra meter brett med sådan blöt mossmark. Ser man till att flödet av vattnet i fallet faktiskt är ganska litet, och att hela det flödet strax uppströms är utspritt över flera hundra meters bredd så inser man förstås att genomrinningstiden i det här övre systemet är ganska långsam. Dvs om solen skiner och det är någorlunda varmt i luften så hinner marken och vattnet värmas upp ganska mycket. Det tror jag är en stor orsak till att det kan vara varmt i vattnet Så här ser det ut:
Sluttningen ligger ju i söderläge så solen kommer verkligen åt perfekt för ändamålet. När jag var där i början av september var de förhärskande temperaturerna omkring 5 grader, och solen sågs bara korta stunder, så någon vidare värme upplevde jag inte.
Jag fortsatte vandringen uppåt nordöst, i passet mellan topparna 1299 och 1194, för att gå parallellt med Gohpasjohka och upp mellan Slåttatjåkka och Njulla. Det var inte helt lättgånget på baksidan av toppen 1194. Det fanns en del vägval jag som inte var uppenbara och jag hamnade på någon hylla i slänten där det visade sig att jag behövde gå tillbaka en bit för att hamna rätt. Dessutom var det hela tiden på skrå, eller i fält med lösa stenar, och slutligen var stigen ganska svår att urskilja. Kanske hade det varit enklare att gå på östra sidan av topparna, eller rakt över topparna? Jag hittade dock stigen igen, enkelt när jag närmade mig toppen av passet mellan Slåttatjåkka och Njulla och därifrån följde jag stigen vid skidliften ner till Abisko igen.
Slutligen måste jag tipsa om ett annat vattenfall jag duschade i tidigare på min tur. (N 68° 10.3555 O 18° 28.5523) Det fallet ligger på östra sidan av Abiskojavri och det fanns en minimal tältplats intill, ... eller tältplats och tältplats. Mitt Hilleberg Akto fick precis plats, men det sluttade lite, och det var lite gropigt. Med några luftfyllda packpåsar, och andra småprylar lyckades jag fylla ut håligheterna skapligt. Huvudsaken var att vattenfallet var lättåtkomligt, och till skillnad från Frippes Fall badade det i kvällsol när jag kom dit. Jag tror inte detta fall har något speciellt varmt vatten, men kvällsolen kommer åt bättre än vid Frippes fall, och utsikten var vacker. Jag har för övrigt inga planer på att namnge det här fallet, utfärda diplom eller signera kartor, men ta er gärna dit ändå.
