En allmän reflektion

[il C]

slut för idag

1.
pehac skriver:
"Jag som följt Kebnekaisediskussionen från sidan kan lugnt säga att vad som framskymtar hos de flesta deltagarna i diskussionen tvärtom är ödmjukhet, kommen ur insikten om egna begränsningar..."

"Tråden om Kebnekaise skrämmer mig."
Respektfullt och ödmjukt?

2.
3.
chralm skriver
"Sedan så förstår jag inte ordet fjällklubbenvarning. Du kanske inte är med och vet vad klubben står för eller vad dess medlemmar tycker?"
Nej, jag är inte medlem. Jag skulle förmodligen inte få bli medlem även om jag ville. Det var kanske ett lågvattenmärke att ge sig på den anrika klubben helt utan anledening, vad har dom gjort mig? Rätta mig om jag har fel för det har jag säkert, men den bild jag har fått av Fjällklubben är konservativ, mossig och protektionistisk.

Det är inte lätt att komma in i, och bli accepterad av, den folkgrupp som kallar sig friluftsmänninskor. Om man inte kan koden, har den heliga Erfarenheten eller har fel utrustning så blir man bemött med skepsis. Jag tror att det kan bero på att vi friluftsmänniskor gärna vill behålla den exlusivitet som det innebär att vandra eller skida i fjällvärlden. En del av syftet (ofta i alla fall) är ju att komma bort från människor. Därför gör vi det gärna svårare än det egentligen är för nykomlingar, att komma ut i vildmarken. Vi får det att framstå som man behöver en massa avancerad utrustning och decennier av fjällvana så fort det blir blött eller kallt. Är det verkligen så? Är inte inställingen, nyfikenheten och viljan att lära viktigare?



Fredrik

Tyvärr blottar du bara den fördomsfullhet jag misstänkte,
och det är med den du läst de inlägg du citerar. När jag skriver
"tråden om Kebnekise skrämmer mig" är din reaktion
"ni tror ni är så himla duktiga". Det är alltså duktigt att vara
rädd?

Vad som skrämde mig var, jag upprepar, utgångspunkten,
grabbarna skulle ju till sist dit närmast av tvång, INTE av glädje och nyfikenhet, till ett område som jag själv drar mig för att
besöka ens under högsommaren! Och det är mitt bestämda
intryck att flertalet som tog upp denna tråd - för det
var väl den du kommenterade !!?? - också skrämdes av
de dåliga förberedelserna inför något de skulle *tveka
att göra själva.*

Jag är medlem i Fjällklubben. Jag har blivit det genom tillfälligheter,
bland annat därför att jag bidragit fyra gånger till deras tidning.
Jag har gått sammanlagt 12 dagar i svenska fjäll (men bortåt
70 dagar i Norge ...)
På det viset har jag kommit i kontakt med en del fjällklubbsfolk,
bland annat genom deras bidrag i Fjället. De är nog så olika
det någonsin går, men så mycket av snobbism eller
elitism har jag då inte märkt. Pröva med Fjällets redaktör
Göran Fagerström, och hans tre smultronböcker!
Eller "fjällflanören" Lars Bergqvist (artikeln finns på internet)
som präglade uttrycket "fjällfascist" om en del tendenser,
mest ur det förgångna. En av de mest kända fjällklubbisterna
är Claes Grundsten vars böcker knappast har en avvisande
eller exklusiv ton. Förmodligen har han gjort mest av alla
för att avmystifiera och avdramatisera fjällvandrandet.

Kanske jag själv bidragit lite, lite på den punkten, genom att
erkänna att jag inte tar av mig kläder när jag vadar, att jag vänder
vid tveksamhet och att jag omöjligt kan tänka mig
att bära mer än 20 kg (idag är det väl 18).

Varför det skulle handla om att "komma in i" eller "bli
accepterad" av någon grupp? De flesta vandrare håller väl
sig till sig själva eller ett fåtal vandringskamrater och vandrar för sin egen skull. Jag tar t o m risken att bli betraktad som en
kufisk gubbe (jag är 58 år) för att jag är nästan ensam om
att vandra i knickers (när det är för kallt för shorts)
eftersom det är bekvämast, speciellt i brant terräng.


det sista stycket jag citerar ovan är kvalificerad goja.
Den som berättar något ur den egna erfarenheten kanske
vill förmedla att "nyfikenhet" inte hjälper långt om man inte har
den mentala beredskapen att hantera ex.vis plötsliga väderomslag.
Några av sommarens dödsolyckor bekräftar säkert detta;
det exempel jag har bäst i minnet är den tyska som frös
ihjäl på Korsika i början av juni, av orsaker som i efterhand
framstår som närmast banala.

il C.

 

[samme83]

Innan vi stänger tänkte jag bara framföra en liten fundering kring det här med erfarenhet. Jag tror många på både den här tråden och den tråd den behandlar, inte riktigt har klart för sig vad de menar med erfarenhet. Det tror jag gör att den här diskutionen spårat ur en smula.

En menar att erfarenhet är att ha trillat ned från ett högt block och brutit både det ena och det andra och sedan räddats från en säker död.

En annan menar att erfarenhet är ha använt ett tält mer än en gång och vet hur sin kropp fungerar även utanför den normala dagsrutinen.

Då så! Nu vill inte jag läsa mer om detta. Friluftsliv är kul, men som någon sa, ju fler kockar desto sämre soppa! Många åsikter ska fram och om vi tar allt på för stort allvar blir det trist.
Ta nu en liten paus från allt detta råder jag allesammans och skriv svar i min nya tråd som jag aldeles strax ska påbörja!

mvh/samme

 

[Almgren]

Jag vill bara påpeka att jag är med i fjällklubben och det har jag varit sen jag var ca 25 år, nu är jag 32. Visst det finns en hel del gamla människor med i klubben, men på vilket sätt är det fel?

I klubben finns också en hel del olika människor, och det finns inga inträdeskrav i klubben som kräver att man är gammal, oerhört erfaren eller något sådant.

Svenska fjälkarlars klubb var en sådan, emn den är sen länge död.

Svenska fjällklubben är även en förening som förändrats med åren och blivit en väldigt bred förening. Sudra in på http://www.fjallklubben.org och se efter.

mvh Christian

 

[petratetra]

Håller med om mycket i Fredriks svar- men jag räknar mig ju fortfarande inte heller som gnällig gubbe

Men att de "gnälliga gubbarna" undermedvetet skulle vara rädda för att några youngsters tar sig upp på Keb i sneakers i oktober - rädda för att de då skulle slå gubbarna och deras erfarenhet på fingrarna... OJ. Tala om att överdriva.

Jag står för det jag skrev tidigare - om råd till oerfarna. Jag delar nämligen inte alls uppfattningen (som Fredrik tror att många har) att ju fler som åker till fjällen desto sämre. Tvärtom! (med eftertryck) Men för att få fler att bli bitna av fjällvandring bör man låta dem starta lite mjukt, så att de inte blir avskräckta. Har en hel del vänner som varit uppe en gång och pga felaktig planering eller utrustning ALDRIG MER vill åka dit för att resan blev en förskräcklig upplevelse. Och det är ju tråkigt - eller hur?

Minns också min egen första vandring. En helgtur bara - med guide - och fint höstväder. Men axlarna värkte och fötterna blev blöta och det var bitvis rätt tungt. Hade det varit en hel vecka med uselt väder med den utrustningen jag hade då, tältnätter och ingen erfaren i gänget, så hade jag antagligen inte blivit den inbitna, totalt beroende fjällälskare som jag är idag...