Mezzner; sa:
Allt resonemang om fallfaktorer osv, kan få via ferrata att verka farligt. Men det är nog som Per säger, det är som regel långt mindre risker än vid normal led-klättring, men det innebär dock inte att särskild via ferrat-utrustning är att betrakta som nödvändig. Den utrustningen är ju dessutom väldigt enkel.
Precis, o då med förbehållet, att alpinism alltid involverar risker och kräver en extra stor dos fjällvett. Kände ett ögonblick, sannolikt utan anledning, som om vi utpekades som dumdristiga.
Vi tycker det är jättekul att gå via ferratas. Det vimlar av dem i dolomiterna. Från början var de, som sagts, militärstigar, men på senare år har det anlagts nya, en del är mycket luftiga.
Den största risken som jag uppfattar det är åskväder, man riskerar inte bara att bli träffad av blixten, dessutom leder ju vajrarna spänningen. Trängsel kan också vara farlig. Det är inget kul att ta sig förbi eller möta folk, särskilt om de tycker det är utsatt och obehagligt och har blivit stående på något utsatt ställe.
Vissa via ferratas är det mycket traffik på och de är mycket väl underhållna. Det sitter järnstegar, och tag, och ibland kan det vara järnsteg, inmurade i berget, och hela vägen går det en vajer, som man är inklippad i. Det faktum att det är så gott om tag, och de är monterade just för att man ska använda dem, gör klättringen mycket lätt. Objektivt är det oftast inte svårare än att använda köksstegen för att ta ner en bok som står högt i bokhyllan, subjektivt kan det dock vara svindlande, på
Pössnecker har man plötsligt när man kommer runt ett hörn hundratals meter luft under sig. — Gogglade upp länken.
Som jag ser saken är det en ovanligt säker form av klättring, ehuru ej helt riskfri, och perfekt för att börja eller för den som inte har någon pålitlig repkamrat att klättra "på riktigt med". I de flesta fall anser jag att man i princip ej bör klättra ensam. Via ferratas kan man dock gå ensam och faktiskt vara hyggligt säkrad.
Normalt är det sällan mer än fem sex meter mellan stolparna som vajern sitter på, ofta är det mindre, man klippar ur o i hela tiden, och dessutom finns det massvis av annat stålgrejs att hålla i.
När det gäller fallfaktorn får jag en fallfaktor på två. Då antar jag, i) att ett klätterband, inte vilket som helst utan ett av dessa svindyra 2 meter långa som är avsedda att vara dynamiska, har ungefär samma elasticitet som ett normalt 11 mm klätterrep, och ii) att stålpinnen man halkar ner till motsvarar en 12 mm bult. Klart ohälsosamt! Risk för skador!
När det gäller specialutrustning, särskild broms, etc, tycker jag det ska bejakas. Det är alldeles självklart att man ska maximera säkerheten så mycket som möjligt. Är det så, att man åker till Dolomiterna just för att gå via ferratas o inte klättra är det givet att man ska köpa grejorna, de är inte dyra, o just när det gäller rep o motsv vill man gärna veta vad utrustningen har för historia. Är det däremot så, att man ligger i Canazei o klättrar kan man utan att ta några onödiga risker varva med en o annan via ferrata o då använda klättergrejorna.
Per