Varför frågar aldrig någon, "hur det är och hur man påverkas av" att vandra i sällskap? Sällskap är inget egenvärde. Jag har vandrat, liftat, långrest... etc solo ända sen tonåren, ibland i ett halvår, och sett det som ett (positivt) normaltillstånd.
Mitt behov av periodiskt ensamluffande är mycket starkt och jag skulle ha svårt att vara utan. Ensamheten gör att jag glömmer mitt "jag" och öppnar mig utåt - blir vaket och koncentrerat receptiv och närvarande i stunden. Jag ser, förstår och upplever mer, och mer intensivt.
Ensamhet är frihet, men friheten "från" (hänsyn till andra etc) är inte så viktig för mig, som friheten "till" sådant, som mer sällan händer i sällskap; ensamhet tillåter improvisation och öppnar mitt sinne för det oväntade och spontana. Också för förutsättningslösa, ibland helt magiska möten. Rör jag mig genom mer befolkade trakter, kommer jag närmare det lokala livet och kulturen - också därför att folk oftare tar kontakt med den ensamma resenären.
Har jag ändå gjort avsteg från "normaltillståndet" och valt att vandra i sällskap, så har drivkraften alltid varit att dela med mig av allt det fina till någon man älskar: en kärlek, mina barn, en mycket nära vän. Det är delandets glädje, men vårt lilla mikrokosmos blir gärna så självtillräckligt, att yttervärlden lämnar oss alltför mycket i fred - både bildligt och bokstavligt.
Jag känner igen mig i sachsarens beskrivningar av vad vandrandet efter en led, resp. ledlöst, gör med sinnena.
Jag känner
inte igen mig i beskrivningar av ensamvandrandet som en "utmaning" att klara av, eller ett andrum från vardagens stök och stress. Jag har inget behov att bevisa vad jag klarar av, och jag gillar min vardag
Jag känner delvis igen den konflikt mellan "vara i nuet" och impulserna att ändå dokumentera/reflektera detta "nu" i ord eller bild, som luktafotogen beskriver. Det går inte att få bägge samtidigt.
Jag är en utpräglad bildmänniska, så ibland åker ändå kameran eller skissblocket fram. Skissblocket är avgjort bättre - man överlåter inte något till en maskin, utan får tvärtom odla en ännu mer intensiv förståelse av vad det är man egentligen ser.
En del klarar ju av att skiva helt fantastiskt om sina vandringar, men själv är jag helt säker på att jag skulle förstöra dem i grunden, om jag försökte trycka in dem i linjära ordföljder - fr a för mig själv.
I den här tråden skriver jag lite mer om detta dilemma.
Tråden är läsvärd i sin helhet, om du vill hitta fler tankar kring de frågor du ställer.
Sök på forum, det finns fler trådar som ta upp olika aspekter av ensamvandring.