Din erfarenhet av ensamvandring

[Humlan.W]

Jag vandrade Kungsleden (Abisko-Hemavan) ensam i sommras och ska nu skriva en rapport om hur det är och hur man påverkas av att vandra ensam. Under resans gång träffade jag så klart många som kunde dela med sig av egna erfarenheter och tankar kring ämnet men jag känner att jag behöver fler ... för att få en bredare och mer korekt slutsats. Eftersom rapporten ska vara vetenskaplig kan jag inte bara ta mina egna upplevelser utan måste även få information från annat håll. Jag undrar därför om ni kan hjälpa mig genom att berätta hur ni upplever ensamvandring och hur ni påverkas av det. Alternativt om ni vet någon jag kan ta kontakt med, en hemsida eller kanske en bok, så är detta också till mycket hjälp.

Tack på förhand!

 

[LightDan]

För mig är ensamvandring ett andningshål från vardagen och ett tillfälle att få hämta kraft.
Jag har inte erfarenhet längre än två veckor dock, men har inte känt det som något negativt under den relativt korta tiden.
De sista par åren har jag haft hund med på mina turer, något som känna övervägande positivt.

Jag vet inte helt vad du är ute efter, ställ frågor så svarar jag gärna.

Jag antar att erfarenheter varierar, någon upplever det hemskt att vara ensam, andra gillar att vara för sig själv, alla är vi någonstans längs en glidande skala här, jag är dock nära den senare ytterpunkten.

 

[dallan]

Det är aldrig kul att känna sig ensam, men att vara själv däremot är fint.

Har bara varit ute som längst 5 dagar själv.
Gav dock mersmak för längre turer då jag inte tyckte att det var något problem att jag blev rastlös eller kände mig ensam.
Största skillnaden var att jag kände mig försiktigare.
Funderade på att ändra vägval under resans gång men skippade det pga att jag inte hade någon täckning och inte hade sagt till folk att det var den vägen jag tänkte välja.
Annars fann jag turen väldigt meditativ.
Tänkte innan att jag skulle få mycket tid att fundera på livsval osv som gnagt i mig en längre tid men det slutade med att jag allt som oftast fann mig i ett tillstånd där det var omgivningarna som dikterade tankarna.
När jag kom hem insåg jag att jag inte hade ägnat några vidare djupa funderingar kring vad som pågick i livet just då, utan snarare gick funderingarna kring livet som sådant, inte mitt eget liv specifikt.
Men jag hade fått en paus från funderandet vilket var jävligt skönt och bidrog till att jag kunde börja handla i frågorna när jag kom hem.
Tror nog att det är ett bra sätt att stärka sin självkänsla och sitt självförtroende att vara ute själv.
Men då ska man just vara ute själv och inte ensam.
Om ni förstår vad jag menar.

/alex

 

[Akklokk]

Har bara varit ute som längst 5 dagar själv.
Gav dock mersmak för längre turer då jag inte tyckte att det var något problem att jag blev rastlös eller kände mig ensam.
Största skillnaden var att jag kände mig försiktigare.
Funderade på att ändra vägval under resans gång men skippade det pga att jag inte hade någon täckning och inte hade sagt till folk att det var den vägen jag tänkte välja.
Annars fann jag turen väldigt meditativ.
Tänkte innan att jag skulle få mycket tid att fundera på livsval osv som gnagt i mig en längre tid men det slutade med att jag allt som oftast fann mig i ett tillstånd där det var omgivningarna som dikterade tankarna.
När jag kom hem insåg jag att jag inte hade ägnat några vidare djupa funderingar kring vad som pågick i livet just då, utan snarare gick funderingarna kring livet som sådant, inte mitt eget liv specifikt.
Men jag hade fått en paus från funderandet vilket var jävligt skönt och bidrog till att jag kunde börja handla i frågorna när jag kom hem.
Tror nog att det är ett bra sätt att stärka sin självkänsla och sitt självförtroende att vara ute själv.
Men då ska man just vara ute själv och inte ensam.
Om ni förstår vad jag menar.

/alex

Väl skrivet, håller med. Sen måste jag säga att ensamvandring varierar ganska mycket i ensamhet beroende på hur man går. Tycker det är rätt social grej att gå själv längs led, men en helt annan upplevelse att knata inne i Sarek eller i Arjeplogsfjällen.

 

[LRC]

"As for why one chooses to go alone in the first place, there can be many reasons. For one, it bestows a feeling of sufficiency – that you and your equipment can face any challenge and come out on top, and of completeness – that you are one with the environment on an almost personal plane. Another thing is independence – that you need have no consideration for others, and only take into account what you want, and what you know, not having to make allowances for other wishes and levels of experience, regardless of in whose favor such differences manifest themselves. On a more fundamental level, it may be a wish to create a situation where your thoughts have no restraints, but an endless source of tranquil stimuli, with only Nature itself as your partner. Then again it could be no stranger than not having succeeded in enticing anyone to accompany you, so what are you gonna do?"

 

[sachsaren]

Om ensamvandring.

Ensamvandring är en mycket efterlängtad paus från vardagen.
Ensamvandring är en extrem och mycket konsekvent form av frihet. Som människor är vi sociala varelser och det är härligt och gör gott att det är så. Men det gör också gott att ibland få komma ifrån alla möjliga former av gruppdynamiska kompromisser.
Ensamvandring behövs som en mental motvikt eftersom jag har ett mycket socialt yrke som jämt håller mig i ett tätt nätverk av kommunikation, tider och ömsesidiga förpliktelser med mera.

Jag upplever en stor skillnad mellan ensamvandring på leder och ensamvandring i oledad terräng:

Ensamvandring på leder liknar ofta en meditation. Vägen/leden finns, den existerar och jag behöver bara följa den. Jag koncentrerar mig på min kropp och mina steg. När jag lyfter min blick ser jag landskapet runtomkring mig som en upplevelse. Leden jag går på kommer att leda mig genom denna upplevelse.

Ensamvandring i oledad terräng gör att alla mina sinnen är ytterst vakna, öppna och fokuserade på ett sätt som inte går att jämföra med någon annan aktivitet. Det finns ingen väg eller led. Inte någonstans. Vägen uppstår enbart i mitt huvud. I mitt huvud. I realtid. Mitt framför ögonen på mig. Hela den mentala kapaciteten är upptagen av att scanna terrängen, att bedömma möjligheter, att läsa landskapet som en öppen och spännande bok. Jag är både vaken och försjunken i det jag gör. Jag är både öppen och samlad på ett enastående sätt. Sinnena är öppnare än någonsin, kroppens muskler har en högre men inte alls obehaglig grundspänning. Som ett djur. Det djur vi inte behöver vara så länge det finns leder och infrastruktur. Om några känslor skulle infinna sig eller tränga upp till ytan så skulle det handla om en djup trygghet och intensiv levnadslycka i det omedelbara nuet.

 

[luktafotogen]

Det enda jag saknat under mina soloäventyr är att få visa någon annan hur förbannat vacker världen är. När jag sprang längs bergskammarna i Nordnorge och kände att fler borde få uppleva känslan, vinden och se de vackra vyerna. När det varit tufft har jag varit glad att ingen annan är med som kan tänkas klaga eller ge upp. Sen har det förstås funnits många tillfällen då jag egoistiskt uppskattat att det bara är jag, isen, vidderna och naturen. På ett sätt är jag inte helt ärlig med det för så gott som alla mina resor bildbloggades flitigt för att inspirera och på billigast möjliga sätt visa att man lever. Kändes dock härligt att trycka på deleteknappen när man var hemma. Spårlös färdsel är en skön känsla även på internet.

 

[Gunnar81]

Jag har varit på tur själv ett par gånger och kan bara instämma med mycket av det som redan sagts. Frihetskänslan är stor. Skönt att kunna välja sitt eget tempo. Naturupplevelsen blir starkare utan sällskap som distraherar. På gott och ont dock, och emellanåt tycker jag att det är skönt att komma till en stuga och träffa lite folk.

 

[Vonsan]

Ensam och ensam

Jag delar gärna med mig men känner att det blir enklare om Du mailar mig
och kommer med specifika frågor.
Har vandrat ensam längs leder mellan 25-30 år.
Även gått med sällskap och tycker mig kunna jämföra rätt bra.
Vänliga hälsningar
Vonsan

 

[Onesport]

Tänkte någon gång på hur befriande det känns att för några dagar inte behöva ta ansvar för en massa saker hela tiden, sedan slog det mig hur mycket större ansvaret att ta hand om sig själv blir när man är ute ensam i besvärlig terräng, växlande väder osv, besvärliga saker KAN ju faktiskt hända.

Jag tror att jag växer som människa när jag känner mig trygg och inte ett dugg orolig för min egen del(det här lär jag få äta upp om jag skadar mig/går vilse/annat på kommande turer...) när jag kastar mig rakt ut i naturen. Hemma kan man ju ibland oroa sönder sig för småsaker som man inte ens kan påverka.

Sen är man givetvis inte så oberoende som man vill tro när man är ute, skulle jag gå rejält vilse, tältet blåsa sönder och maten ta slut så skulle jag inte vara så tuff längre, definitivt inte, men så länge man är i den där bubblan och känner: "Jag har allt jag behöver, jag klarar allt!" så känns det så jädra gôtt.

Här är min, väldigt ovetenskapliga, betraktelse av ensamvandring:

http://www.utsidan.se/cldoc/solopromenad-katterjakk-abisko.htm

Berätta gärna var vi kan ta del av din rapport när den är färdig.

 

[rockempire]

Hör av dig om du jag kan vara till hjälp, senast i somras/höstas var jag i Sarek 30 dagar. Brukar bara vandra själv från 1 vecka upp till 4..

Med vänlig hälsning, Per

 

[joanna]

Varför frågar aldrig någon, "hur det är och hur man påverkas av" att vandra i sällskap? Sällskap är inget egenvärde. Jag har vandrat, liftat, långrest... etc solo ända sen tonåren, ibland i ett halvår, och sett det som ett (positivt) normaltillstånd.

Mitt behov av periodiskt ensamluffande är mycket starkt och jag skulle ha svårt att vara utan. Ensamheten gör att jag glömmer mitt "jag" och öppnar mig utåt - blir vaket och koncentrerat receptiv och närvarande i stunden. Jag ser, förstår och upplever mer, och mer intensivt.
Ensamhet är frihet, men friheten "från" (hänsyn till andra etc) är inte så viktig för mig, som friheten "till" sådant, som mer sällan händer i sällskap; ensamhet tillåter improvisation och öppnar mitt sinne för det oväntade och spontana. Också för förutsättningslösa, ibland helt magiska möten. Rör jag mig genom mer befolkade trakter, kommer jag närmare det lokala livet och kulturen - också därför att folk oftare tar kontakt med den ensamma resenären.

Har jag ändå gjort avsteg från "normaltillståndet" och valt att vandra i sällskap, så har drivkraften alltid varit att dela med mig av allt det fina till någon man älskar: en kärlek, mina barn, en mycket nära vän. Det är delandets glädje, men vårt lilla mikrokosmos blir gärna så självtillräckligt, att yttervärlden lämnar oss alltför mycket i fred - både bildligt och bokstavligt.

Jag känner igen mig i sachsarens beskrivningar av vad vandrandet efter en led, resp. ledlöst, gör med sinnena.
Jag känner inte igen mig i beskrivningar av ensamvandrandet som en "utmaning" att klara av, eller ett andrum från vardagens stök och stress. Jag har inget behov att bevisa vad jag klarar av, och jag gillar min vardag

Jag känner delvis igen den konflikt mellan "vara i nuet" och impulserna att ändå dokumentera/reflektera detta "nu" i ord eller bild, som luktafotogen beskriver. Det går inte att få bägge samtidigt.
Jag är en utpräglad bildmänniska, så ibland åker ändå kameran eller skissblocket fram. Skissblocket är avgjort bättre - man överlåter inte något till en maskin, utan får tvärtom odla en ännu mer intensiv förståelse av vad det är man egentligen ser.
En del klarar ju av att skiva helt fantastiskt om sina vandringar, men själv är jag helt säker på att jag skulle förstöra dem i grunden, om jag försökte trycka in dem i linjära ordföljder - fr a för mig själv.
I den här tråden skriver jag lite mer om detta dilemma.

Tråden är läsvärd i sin helhet, om du vill hitta fler tankar kring de frågor du ställer.
Sök på forum, det finns fler trådar som ta upp olika aspekter av ensamvandring.