Mänskligt att glömma - men kan få...
Denna incidens hände dan före dopparedan 2005 i Vättlefjäll några mil norr om Göteborg. Vi var 6 klubbmedlemmar från GLSK. (Göteborgs Långfärds Skridsko Klubb)
Vi stannade till i södra änden av Surtesjön. Min skrinnarkompis förvarnade mig om en vindbrunn strax utanför en av uddarna mellan en av öarna. Vi skrinnar i dess riktning (norröver). Att vindbrunnen skulle göra sig påmind så snabbt genom att tonerna blev allt intensivare, så förstod jag att nu gäller det att stanna snabbt. Pikade, och det gick allt för lätt igenom, så jag bedömde istjockleken till strax under 4 cm tjock! Vände och fick de övriga i gruppen varnade och stoppade.
Det var på ”håret” att jag inte gick igenom. Det hade gått väldigt illa för mig, och jag hade säkert fått sällskap med mig i vaken! Vi hade en rejäl fart. Men, med eftertanke, på grund av att vid första fikat i norra änden av Kroksjön upptäckte jag, att jag glömt knäppa fast mina grenband! Jag har nämligen dubbla sådana. Då hade vi redan åkt på flera sjöar. Detta är helt jämförbart med att paddla kajak och befinna sig långt ute på havet och upptäcka att man saknar flytvästen när vågorna blir högre och besvärligare att hantera.
Hur hade det gått för mig om jag plurrat, kan man enbart spekulera i? Troligen hade jag fått påtagliga problem som jag kanske inte hade löst lika elegant som när jag kravlar mig upp ur vaken med den nya så kallade ”vaktekniken” med eller utan dubbar! När jag väl upptäckte detta blev jag verkligen kallsvettig och paralyserad över vad jag kunde ha ställt till med, usch ja! Jag blev förtegen och berättade inte detta för gruppen. Det gör jag nu, och samtidigt vill jag uppmana alla långfärdskridskoåkare:
Kontrollera att grenbandet är låst, att det också fungerar som det ska, att ryggsäcken inte under några som helst omständigheter flyter upp vid en eventuell plurrning.
I samband med att jag är färdledare så brukar jag alltid kasta ett örnöga på att alla i gruppen har grenbandet låst, och göra en okulärbesiktning av att ryggsäcken verkligen rymmer ett helt ombyte, och att den fungerar som en verklig flytväst vid en eventuell plurrning.
Nu var jag inte färdledare, även om det var jag som utlyste spontanturen så fungerar man inte som färdledare. Alla måste ta sitt eget ansvar. Som sagt, det är nyttigt att göra bort sig, och styrkan ligger i att våga berätta om sina misstag, och vem är det egentligen som kollar att färdledaren/spontanutlysaren verkligen är rätt utrustad? Som sagt, det är mänskligt att glömma, eller hur?
Grenband på – farligt att glömma!
Inge Bäckström
051224
[Ändrat av ingeback 2006-01-10 kl 15:02]
Denna incidens hände dan före dopparedan 2005 i Vättlefjäll några mil norr om Göteborg. Vi var 6 klubbmedlemmar från GLSK. (Göteborgs Långfärds Skridsko Klubb)
Vi stannade till i södra änden av Surtesjön. Min skrinnarkompis förvarnade mig om en vindbrunn strax utanför en av uddarna mellan en av öarna. Vi skrinnar i dess riktning (norröver). Att vindbrunnen skulle göra sig påmind så snabbt genom att tonerna blev allt intensivare, så förstod jag att nu gäller det att stanna snabbt. Pikade, och det gick allt för lätt igenom, så jag bedömde istjockleken till strax under 4 cm tjock! Vände och fick de övriga i gruppen varnade och stoppade.
Det var på ”håret” att jag inte gick igenom. Det hade gått väldigt illa för mig, och jag hade säkert fått sällskap med mig i vaken! Vi hade en rejäl fart. Men, med eftertanke, på grund av att vid första fikat i norra änden av Kroksjön upptäckte jag, att jag glömt knäppa fast mina grenband! Jag har nämligen dubbla sådana. Då hade vi redan åkt på flera sjöar. Detta är helt jämförbart med att paddla kajak och befinna sig långt ute på havet och upptäcka att man saknar flytvästen när vågorna blir högre och besvärligare att hantera.
Hur hade det gått för mig om jag plurrat, kan man enbart spekulera i? Troligen hade jag fått påtagliga problem som jag kanske inte hade löst lika elegant som när jag kravlar mig upp ur vaken med den nya så kallade ”vaktekniken” med eller utan dubbar! När jag väl upptäckte detta blev jag verkligen kallsvettig och paralyserad över vad jag kunde ha ställt till med, usch ja! Jag blev förtegen och berättade inte detta för gruppen. Det gör jag nu, och samtidigt vill jag uppmana alla långfärdskridskoåkare:
Kontrollera att grenbandet är låst, att det också fungerar som det ska, att ryggsäcken inte under några som helst omständigheter flyter upp vid en eventuell plurrning.
I samband med att jag är färdledare så brukar jag alltid kasta ett örnöga på att alla i gruppen har grenbandet låst, och göra en okulärbesiktning av att ryggsäcken verkligen rymmer ett helt ombyte, och att den fungerar som en verklig flytväst vid en eventuell plurrning.
Nu var jag inte färdledare, även om det var jag som utlyste spontanturen så fungerar man inte som färdledare. Alla måste ta sitt eget ansvar. Som sagt, det är nyttigt att göra bort sig, och styrkan ligger i att våga berätta om sina misstag, och vem är det egentligen som kollar att färdledaren/spontanutlysaren verkligen är rätt utrustad? Som sagt, det är mänskligt att glömma, eller hur?
Grenband på – farligt att glömma!
Inge Bäckström
051224
[Ändrat av ingeback 2006-01-10 kl 15:02]
