"Det var här jag fann Sveriges vackraste punkt."
Sten Selander om Jeknaffo nordtopp ur "Lappland - Några sommarströvtåg"
Efter att ha för flera år sedan läst ovanstående så visste jag att jag, förr eller senare, måste ta mig dit.
Selander fortsätter:
"Långt borta i nordväst avtecknar sig de våldsamt splittrade Lofotensfjällen; sen lyfter Sveriges största glaciär, Ålmallojekna, sin ofantliga silversköld; så stiger Blåmannens ädla kontur upp över den lysande vita linje som ritas av ännu väldigare isfält på norska sidan; och till sist reser sig Sulitelmas oerhörda mur av svarta stup och vitblå jöklar, kanske det mest majestätiska i hela den svenska fjällvärlden. Och bortom Lofotensfjällen och Blåmannsisen skymtar en lysande blå strimma - kan det vara Atlanten?"
För egen del så vandrade jag dagen innan under ett lågt kompakt molntäcke och stundtals duggande regn från Råvejávrre till en tältplats nere vid jokken i Gájlávágge. Under natten klarnade det upp och jag vaknade med ispansar på tältet och klarblå himmel utanför. Två timmar senare var jag uppe på Jiegnáffo nordtopp innan molnen hunnit börja växa till igen. Utsiken västerut är verkligen en av de absolut bästa jag sett i svenska fjällen med två sjösystem som linjerar upp mot betraktaren, omslutna av en halvcirkel med istäckta fjäll från Sulitelma till Sierggatjåhkkå. Bort mot Norge var det dock disigt, så några skymtar av Lofoten eller Atlanten fick jag aldrig.
