Den 3 oktober, under en lång löptur, snavade jag på en decimeterhög smal stubbe, flög omkull
och fick höger arm mellan överkroppen och marken så illa och våldsamt att axeln slogs ur led. Det var 2-3 km hemifrån, men jag gick hem, drog av kläderna (en svettig T-shirt med en enda arm är en utmaning) duschade, tog på ordentliga kläder (tröjan över armen, en strumpa, oknutna skor, snörena i skaften) och tog sjuktransport till akuten. Väl där fick jag snabb hjälp; de lyckades med viss möda och en avsevärd dos morfin få axeln på plats. Röntgen visade också på en fraktur högt upp på axeln, vid ett muskelfäste. Jag kör naturligtvis rehab, som nu gått över från isometriska övningar (astråkigt!) till gummiband (mindre tråkigt, men inte smärtfritt). Prognosen är 6 månader!! Och jag som klarat samtidiga frakturer i bäcken, armbåge och radius, samt försvagad rumpmuskel, på tre (trafikolycka, februari 2008). Värken är inte olidlig, men tillräcklig för att störa min nattsömn.
Nu får jag kallelse till vårdcentralen för undersökning av förmodad benskörhet! Det är ju omtänksamt men verkar också vara lite slöseri med allmänna medel. Hur troligt är det att en frisk och aktiv 67-åring, som springer fyra mil i veckan, och gör en del styrketräning (speciellt för benen), skulle lida av den åkomman - då borde jag väl ha brutit ett par ben tidigare? Och varför ledde inte min olycka 2008 - tre frakturer på ett bräde - till någon sådan undersökning? Jag gissar att det handlar om en slentrianmässig åldersgräns. Över 65 så är man gammal.
Däremot kan jag gång på gång uppvisa ett högt blodtryck utan att få ens förslag på åtgärder.
På akuten den 3/10 hade jag 140/80, jag har för inte så länge sen rekommenderats efter ett gymtest att sänka det övre trycket till 120. Men i det fallet innebär min höga ålder att man inte ska bry sig ...
och fick höger arm mellan överkroppen och marken så illa och våldsamt att axeln slogs ur led. Det var 2-3 km hemifrån, men jag gick hem, drog av kläderna (en svettig T-shirt med en enda arm är en utmaning) duschade, tog på ordentliga kläder (tröjan över armen, en strumpa, oknutna skor, snörena i skaften) och tog sjuktransport till akuten. Väl där fick jag snabb hjälp; de lyckades med viss möda och en avsevärd dos morfin få axeln på plats. Röntgen visade också på en fraktur högt upp på axeln, vid ett muskelfäste. Jag kör naturligtvis rehab, som nu gått över från isometriska övningar (astråkigt!) till gummiband (mindre tråkigt, men inte smärtfritt). Prognosen är 6 månader!! Och jag som klarat samtidiga frakturer i bäcken, armbåge och radius, samt försvagad rumpmuskel, på tre (trafikolycka, februari 2008). Värken är inte olidlig, men tillräcklig för att störa min nattsömn.
Nu får jag kallelse till vårdcentralen för undersökning av förmodad benskörhet! Det är ju omtänksamt men verkar också vara lite slöseri med allmänna medel. Hur troligt är det att en frisk och aktiv 67-åring, som springer fyra mil i veckan, och gör en del styrketräning (speciellt för benen), skulle lida av den åkomman - då borde jag väl ha brutit ett par ben tidigare? Och varför ledde inte min olycka 2008 - tre frakturer på ett bräde - till någon sådan undersökning? Jag gissar att det handlar om en slentrianmässig åldersgräns. Över 65 så är man gammal.
Däremot kan jag gång på gång uppvisa ett högt blodtryck utan att få ens förslag på åtgärder.
På akuten den 3/10 hade jag 140/80, jag har för inte så länge sen rekommenderats efter ett gymtest att sänka det övre trycket till 120. Men i det fallet innebär min höga ålder att man inte ska bry sig ...