I början på 60-telet, när jag skulle upp Till Vaisaluokta första gången, var det inte lika enkelt som idag. Jag bodde i Göteborg på den tiden. Tåg till Gällivare, rälsbuss till Porjus, buss till Luspebryggan lite norr om porjus – och båt därifrån till Jaurekaska. Jarurekaska är en mårka mellan två sjöar, över den fick man gå till nästa båt som förde en till Saltoluokta - där man fick sova natten.
Nästa dag reste man från Salto upp till Stora Sjöfallets södra sida och en ny mårka man fick ta sig över till fots till nästa sjö som jag inte längre minns vad den heter (Kårtjekjaure?) där båt väntade. Sjön är kort, bara en mil till Suorva där man lade till vid en brygga en bit från den gamla dammen. (det fanns ingen väg mellan Sjöfallet och Suorva vid denna tid). Därifrån gick man upp mot dammen till ett par röda hus som låg under dammens norra del, det södra huset var ett STF kafé där man kunde fika, få sig en macka eller kaka. Från denna plats tog man sig via en lååång träbro upp till dammens södra sida. Denna träbro gick alltså över dammens vattenutsläpp på denna tid.
På andra sidan dammen där träbron slutade fanns en brygga – och där låg Akka och väntade på att få köra upp längs Akkajaure till först Vakotavare, sedan Ritsem, Änonhjalme och Vaisaluokta. Resan från Porjus tog alltså nästan 2 dygn.
Om vädret blev dåligt fick man övernatta där man var. Det hände att båten fick köra in till stranden och att man fick övernatta där mitt i båtresan. Allt kunde hända – och det gjorde det också- ibland.
I mitten på 60-talet började vägen västerut byggas. Startpunkten för båten blev då Kilometer 37 (kallad ”37:an) på Vägen västerut - och man åkte buss dit från Porjus. Några år senare åkte man buss till Kebnatsbryggan och bussen vände i Sjöfallet. Lite senare drogs bussen upp till Suorva, ännu lite senare till Ritsem – och båtarna/båtturerna längs hela denna gamla led lades ned allteftersom vägen byggdes och bussar sattes in.
Porjus betyder segel – och från Porjus kunde Samerna förr i tiden segla upp längs sjöarna till sina sommarvisten, därav namnet.
Från Vaisa tar man idag båten över till Ritsem – och några få timmar senare är man i Porjus eller Gällivare.
Jag vill inte påstå att det var bättre förr, men, ibland var det trevligare tycker jag. Att resa med båt två dygn var behagligt. Man såg hur fjällen växte fram, från lågfjäll till Akkas toppar. Man pratade med folk, kokade kaffe och hade kul på båten, pratade med de Samer som var besättningen på båten, hörde om väder och vind och om hur sommaren varit hittills, slowtalk, eftertänksamt, mjuka röster och många glada skratt och skämt, samt en och annan sup också ibland.
Det var ”vildare” då. Idag är det, i alla fall för mig, så slätstruket ”civiliserat” . Salto var Salto, en instution i området. Där fick hunden följa med in, där fanns enbart fjällvandrare och Samer i en skön blandning. Ville man ha en kopp kaffe kunde man gå in i köket och hämta en själv samt betala i en burk invid spisen. Man samtalade med gamla fjällrävar invid brasan, satt i fotogenlampors sken på kvällen (fanns ingen el där då) . Högg man ved fick man gratis lunch eller middag på Salto, det var hemtrevligt i sin rätta bemärkelse.
Idag ser jag Salto som bussresenärers lilla paradis – och där fjällvandrare är mest till besvär. Det är inte fjällvandrarna man lever på idag…
Sist jag var där fick inte hunden komma med in, man skulle ta av sig stövlarna – och personalen hade uniform… jag blev serverad på bron…av en kypare…
Jag satt där på bron, dörren in var stängd, min hund låg bredvid mig och jag tänkte på gamla tider när Salto var Salto, en plats för fjällvandrare och fjällfolk och där man kände sig hemma, kände alla, skrattade och trivdes samt, vid behov, utförde sysslor för STF, som att reparea gamla Pontus, en sorts trehjulig traktor, unik i sitt slag, som ofta gick sönder. Nu var jag en främling, någonting man inte ville ha inomhus längre – som blev serverad på bron av en kypare i uniform som rynkade på näsan åt hunden ”är den farlig”? Frågade han innan han tog sista steget fram till mig, jag sa Bella är snäll som ett lamm, vilket hon också var. Bella undrade säkert varför hon inte fick gå in som hon gjorde förr i tiden. ”har du varit här förut”? Frågade kyparen, jag nickade ”ja” sa jag ”jag har varit här förut” ”då vet du att du måste betala tältavgift var du än sätter upp tältet, han sneglade på Bella ”det gäller även för Samelägret” lade han till, jag kände att jag ville inte argumentera. Jag kunde bara konstatera att Salto, som alltid varit Salto, inte längre var det Salto jag kände så väl. Civilisationen hade kommit dit.
Sedan dess har jag bara passerat Salto. För mig är Salto ett litet monument över en svunnen tid där människor samarbetade och gav ett handtag till den som just då behövde det. Jag har många minnen från Salto.
I Suorva stod allt olåst. Här bodde Samer vår och höst, de hade sina bostäder ute på den lilla ”halvön” söder om dammen som inte är någon halvö längre. Där fanns Agelhyddor och Kåtor – och allt stod olåst.
Så kom bilvägen till Suorva – och en ny sorts turister kom på besök, sådana som öppnade dörren och bara steg in och sa att ”dom bara ville se hur lappar bodde”. Saker försvann, saker stals, man slog sönder saker – och man tvingades låsa sina bostäder och förrådshus – men det hjälpte inte – så Samerna flyttade därifrån.( Vid något tillfälle hade någon av dessa turister uträttat naturbehov, stora sorten, mitt på golvet i en av samernas bostäder. Tydligare ståndpunkt än så kan man nog inte framföra).
Ju lättare det är att komma till en plats – ju sämre kvalité på människor kommer det dit. Så sa man – och – tyvärr - det blev även min erfarenhet.
Dock, fjällen står kvar, att vandra i dem är som förr, man är upptill sig själv och sitt valda sällskap. Här stjäls sällan någonting, här möter man sällan några bråkstakar eller några otrevliga människor, här är kvalitén fortfarande hög på folk. Dagens utrustning är lättare, varmare, torrare och mer praktisk än förr vilket gör fjällvandingen lite enklare och lättare vilket är bra. STF;s stugor är fortfarande till för fjällvandrare. Här har saker och ting inte förändrats lika snabbt, allt är lika vackert som förr och upplevelsen är densamma.
Jag är så gammal nuförtiden att jag vet att de som kommer till Salto idag tyckeratt Salto är en trevlig plats. De upplever en ny plats med öppna sinnen och tar den till sig – vilket är bra, det är så det skall vara. Det var så jag gjorde när jag kom dit. Så jag skall inte klanka ned på Salto eller Vägen Västerut och vad den förde med sig – av både positiva och negativa saker. Det är snarare jag som inte har förändrats i samma takt som övriga välden. Men, de minnen jag har är trevliga att bära med sig. Förr är bara förr, inget annat. Allting förändras, oftast till det positiva. Det är skönt att bara drömma sig tillbaka ibland.
Beklagar om jag snott tråden, men frågan om båt och eventuellt oväder, förde med sig minnen och tankar.
Thomas
