Att njuta av turen.

[Pask]

Njuta för mycket?

För mycket av det goda kan göra en sorgsen:

I lördags kväll satt jag i min thermareststol på en klippa 1 m från vattnet och ½ m från kajaken. Solen var på vär ner, det var helt stilla sånär som på en storlom som gled runt på vattnet. Skymning och 24 grader varmt. Shorts och T-shirt, inte en enda mygga. Efter solnedgången tog jag ett kvällsdopp i det 23-gradiga vattnet, och stod sedan på klippan helt näck och bara och njöt. Blöt utan att frysa det minsta. Då kom tankarna: Man kan inte ha det bättre. Det här är så bra som det över huvud taget kan bli. Ju mer jag tänkte på detta faktum, desto sorligare kändes det. Kommer man någonsin att få det lika bra igen? Kan man njuta maximalt och sedan vara nöjd, eller kommer man alltid att sakna dessa ögonblick när de väl är förbi? Kan man njuta för mycket?

Eder friluftsfilosof
Peter

 

[mgullo]

Re: Njuta för mycket?

För mycket av det goda kan göra en sorgsen:
[---] Kommer man någonsin att få det lika bra igen? Kan man njuta maximalt och sedan vara nöjd, eller kommer man alltid att sakna dessa ögonblick när de väl är förbi? [---]

Hej Peter och alla andra,

Tänkvärt inlägg i en berikande tråd!

Jag känner igen mig i din beskrivning av känslan. Jag har själv varit med om några liknande stunder med sådana tankar i min "friluftskarriär".

Det man upplever i den stunden när man står där näck på klippan och börjar bli kompis med en storlom (eller vad det nu är för situation) är nog någon slags ångest, tror jag, när man inser att den här stunden kommer faktiskt ta slut, och det relativt snart, och man måste tillbaka till "vardagen" / "civilisationen" eller vad det nu må vara. Jag tror att det är ganska oundvikligt med de tankarna i det läget.

Men i efterhand ser jag det inte som ledsamt, utan bara berikande, att ha så starka minnen med sig i sin personliga, alltid påtagna, ryggsäck; att man fått chansen att vara så priviligierad. På jobbet brukar ju kolleger fråga varandra på måndagar eller efter semestrar "vad har du gjort i helgen (el. likn.)"? Jag är glad när jag kan svara "jag satt under en gran och kollade på hur myrorna arbetade", "jag satt på en stubbe och försökte lyssna efter skogsmöss", eller kanske "jag och en kompis satt vid en avlägsen sjö och grillade korv, tog några pilsner och pratade om meningen med livet".

Av deras reaktioner att döma känner jag mig priviligierad som verkligen ser till att GÖRA sånt här. (Även om jag skulle vilja ut oftare, längre och till fler ställen, men det är en helt annan historia.) Många man pratar med är ju förstås helt oförstående till varför man åker ut i "en vanlig jävla skog" en helg i början av mars och tältar två nätter. Men många andra ser på en med något drömskt i blicken och verkar avundsjuka. De tar själva inte steget och utsätter sig för "det okända", det ovana.

Och minnena från dessa starka upplevelser vi filosofiskt lagda frilufsare bär med oss är förmodligen också drivkrafter för att komma ut snart igen. Så ser jag det, Peter, att sporrad av den senaste naturupplevelsen börjar man planera in den nästa, och man vet att känslan av närhet med naturen återkommer. Då är sorgsenheten borta.

Kan man njuta för mycket?

Inte om man lever i nuet. Men det kanske finns en risk om man ser fram mot morgondagen och man vet att den kommer utspela sig i den "trista" (?) vardagen.

Trädkramar från
# Magnus

 

[BAX]

Hoppas inte det!

Vet man att man har upplevt "maximum"? Kan det bli bättre?
När man upplevt nåt sånt du beskriver blir man väl sporrad att vara ute ännu mer, bara för att få uppleva samma sak igen, eller nånting ännu bättre.
Själv väntar jag på den där dagen då jag lutar mig över stavarna och tittar ner över byn, skaren är hård och det är en decimeter nysnö uppå den. Solen sänker sig i väster och färgar himlen röd, det är -15 grader och det hänger en nyskjuten tjäder på ryggen. Sist jag var med om det var 1995, men jag är helt säker på att det kommer hända igen bara jag är ute.

Apropå de tidigare inläggen så ska jag leta fram sotpannan och skärpa yxan.
/BAX

 

[walkerboh]

Visst känner jag igen mig. Ofta älgar man på utan att ängna tanke åt det lilla. Man känner en drivkraft av att komma fram. Slitet blir en viktig del av upplevelsen.
På min fjälltur nyligen så var det först efter tredje dagen som jag slappnade av på riktigt och inte tänkte så mycket på att komma fram. Jag var tacksam att kunna njuta av en sån underbar natur som vi har här.
Ren och fin natur, kan det bli bättre?
Jag hoppas att mina framtida barn kommer att få uppleva samma fjällvärd som vi kan uppleva idag.

Jag tror att det är viktigt att männskan kommer ut i naturen och får varva ner och ägna sig åt eftertanke. Kanske genom att spana in en grästuva i 20 minuter eller stå naken i solnedgången och inte känna några omgivande krav.

För min egen del så växer upplevelsen av naturen när jag får slita lite innan. (vandra länge eller likn.)
jag kan bli "ett" med naturen igen och bara vara.

/Stefan