imponerande värden,
onekligen. Själv hade jag väl 48 i vilopuls upp till drygt 50
års ålder men jag har slutat mäta och slutat att bry mig.
Speciellt de första åren jag vandrade i Alperna kände
jag nog lite av pressen att utnyttja min relativt goda
kondition, t ex när det gällde att ta sig upp mot passet
eller hinna långa sträckor på en dag. Då blev jag
förstås VANSINNIGT frustrerad av terränghinder, t ex blockterräng,
där ingen kondition i världen kunde hjälpa mig över 1-2 kilometer i
timmen.
Nu när jag lugnat ner mig - jag ska snart fylla 59 - är
jag inte angelägen att hinna långt på viss tid, tvärtom
tar jag det lugnt för att hinna smälta allt jag ser på vägen
(och ÄNDÅ säger folk i Frankrike att jag går fort uppför ...).
Jag vill inte ens veta av så långa etapper,
det blir väl 6-7 timmar, kanske 15 kilometer
i Alperna, kanske 18 till drygt 20 i fjällen,
ty
jag uppskattar också lägret och dess långsamma ritualer,
tvätta mig, laga mat, skriva dagbok, studera nästa etapp,
gå runt och utforska trakten lite.
Med det vill jag egentligen säga att du ska slänga pulsklockan,
gå din naturliga takt, dvs. om du är rastlös, öka, om du är flåsig, minska (om du inte har läst R M Pirsigs bok Zen and the
Art of Motorcycle Maintenance, gör det!). Känslan betyder
mer än siffror.
Träning? Att bära ungefär den avsedda bördan
på några promenader, gärna i sluttande terräng, så
att t ex låren vänjer sig. Det är inte *mycket* i den vägen som
behövs, men det kan befria dig från hämmande stelhet.
il C.