Rungá; sa:
När jag bodde i Norrland var jag tvungen att mörka att jag sparang i fjällen och det var vissa svårigheter när man ständigt fick frågan var man fiskat? "Nää, men du vet jag vandrar så jävla högt att det inte finns fisk i sjöarna"
Men jag var ju underligförklarad, konstutbildning å sånt, så jag slapp tråkningar. Att ägna sig å något så underligt som att vandra utan att "göra någonting" var bara vad som väntade från en sån som jeg.
Visst ligger det nåt i det du skriver, jag har upplevt samma oförståelse från den del av min släkt som är uppvuxen i norrlands inland. Dock har jag börjat förstå dem. Delvis.
När saker och ting ligger direkt utanför knuten, så tappar de sin exotism. Egenvärdet i att gå och drälla ute i all sten går lite förlorat, och då söker man en orsak för att gå runt bland all den där stenen. Fiske, ripjakt, fara ut och fika med barnbarnen. Hur är det för stadsbon? Åker han/hon ned på stan dagligen/ofta bara för att driva runt? Nej, man har sina syften, annars känner man sig som en dagdrivare.
När jag började läsa här i Umeå där jag är född och uppvuxen, förbryllades jag av mina kurskamrater som gjorde "dagsturer till Grössjön", eller "Utflykter till Nydalasjön". Grössjön är i mina ögon ett träsk (ja, mitt i en myr) och Nydalasjön är kanske den mest exploaterade vattenpölen i Umeå. Hade jag missat nåt? Till Nydala åkte (eller "for") man ju för att fiska eller bada, och till Grössjön for man inte ö h t, om man inte var ornitologiskt intresserad. Efter en tid tvivlade jag på mina gamla "fördomar", och åkte iväg till sagda sjöar. Jodå, Nydala är fortf exploaterad, och Grössjön är ett träsk i en myr. Vad hade jag där att hämta? Ingen svamp att plocka, ingen fisk att fiska. Hux flux är vi i analogi med fjällvandrandet. De där ställena har alltid varit tillgängliga, och därför är de ej exotiska (längre) för mig.
Förutom denna aspekt, som man skulle kunna kalla tillgänglighetsaspekten, så finns det tyvärr en bekvämlighetsaspekt (som jag inte riktigt förstår). Jag tror den hänger samman med tillgänglighetsaspekten. När de flesta av mina norrländska bekanta ska ta sig ut i naturen, så är det bil, skoter och 4-hjuling som gäller. Undantagslöst. Varför ska man gå/skida 2-3 dagar för att koka sig en kopp kaffe vid fjället X, när man kan ta skotern? Här skiljer jag ut mig, eftersom jag uppskattar ansträngningen. Samma sak ser man med fisket: De som bor kvar i trakterna av farsans föräldrahem, skakar på huvet när han kommer dragande med spö och håv. Varför sportfiska harren när den går så mycket fortare att näta upp? Jag tycker att de är ena j*vla dumskallar, och där kommer någonting in som inte bara är en fråga om tillgänglighet. Farsan har dragit tusentals harrar genom åren i de där vattnen, men han vill inte lägga nät.
Kanske tappar man lite respekten för något som är alldeles för tillgängligt?
