Anser jägare/fiskare att vandring är meningslös hobby?

Jag har en fråga. Jag har då det gäller min svåger, men även från annat håll, tyckt mig uppsnappa en attityd gällande vandring för vandringens egen skull. Det tycks finnas ett visst förakt för folk som vandrar en viss sträcka, utan att ha jakt eller fiske som mål.
En kille jag kände i skolan hade väldigt lustigt åt någon som skulle till fjällen på sommaren och vandra utan att fiska. Han tänkte att de antagligen bara skulle gå och lägga sig och sola någonstans.

Jägare och fiskare brukar tala om naturupplevelsen, men jag får intrycket att människor med fiskeintresse sällan vandrar för vandringens egen skull. Att de tycker folk som är ute och lallar i naturen utan fiske som mål är lite konstiga.
Jag har också lagt märke till att folk på landet där jag bor på somrarna och ibland vintern, sällan är ute i skogen annat än med skoter på vintern. Då ofta med fiske eller jakt som mål, eller för att se över skogen. Aldrig bara för att det är härligt.

Är det en attityd som ni märkt av? Att vandrare utan mål är småmuppiga? Det finns ju en möjlighet att jag är en överkänslig med paranoida tendenser.
 
Som fiskare kan jag inte se mig själv i den svenska fjällvärlden utan att fiska....skulle bli tokig utan att ha ett spö med i packningen. Det är dock mitt intresse, kan inte något vis "se" ner på människor som vandrar med andra preferenser.
Nej har svårt för denna fackindelning av folk. Gör det man mår bra av, döm mindre, var öppen

/Martin
 
Det finns enormt många anledning till varför man söker sig ut i naturen. Det känns svårt och onödigt att försöka generalisera om alla ur intressegrupp X ser ned på dem i grupp Y. Vissa människor har lättare att förstå andras motivation till att göra något, andra inte. Personligen gillar jag att vandra, med eller utan fiskespö.
 
Välkännt fenomen.

Jag har en bekant som är av den åsikten som TS just beskriver, att ska man till fjälls, så ska fiskegrejorna med och i slutändan avgör just hans intresse, upplägget för en fjällvandring. Dvs. gå till ett ställe och fiska där. Att bara gå omkring är helt förkastligt enligt honom. Jag är själv inbiten fiskare men jag har inga problem med att lämna fiskeutrustningen hemma om jag ska fjällvandra, mycket beroende på att packningen inte får bli för stor och för tung, så att jag inte kan se så mkt som möjligt när jag är ute. Kommer jag så förbi några fina vattendrag kan känna en saknad av fiskegrejorna och en viss ånger av dessa inte var med ändå. Men säger till mig själv: -Hit ska jag återvända med fluspöt!
Mina eskapader till fjälls kan således bli mer av karaktären "fiskerekognosering" Sedan berättar jag för min kompis vilka fina fiskevatten jag hittade senast jag var ute och helt plötsligt är det bestämt att vi tar en tur dit och fiskar. Så nog är det lite som TS beskriver.
Hur var och en upplever naturen är individuellt och beroende på vad vi vill ha ut av den och det i sin tur påverkas av vårt intresse.
 
Jag har också lagt märke till att folk på landet där jag bor på somrarna och ibland vintern, sällan är ute i skogen annat än med skoter på vintern. Då ofta med fiske eller jakt som mål, eller för att se över skogen. Aldrig bara för att det är härligt.

Jag är uppväxt på landet (om än inte riktigt i Skoter-land) och kan hålla med om att jag känner till den attityden. Personligen hade jag ett extremt litet intresse för att bege mig ut i skogen fast vi nästan bodde omringade av den när jag var yngre. Jag var dessutom inte särskilt jakt- eller fiskeintresserad fast min far var aktiv utövare av bägge.

Majoriteten av åtminstone killarna i tonåren tog sig i princip bara ut i naturen för att fiska och i mera begränsad omfattning för att jaga. Köra moped, motorcross eller liknande kunde nog också locka ut folk :) Vuxna människor (dock inte alla) hade i större omfattning ett bredare intresse av naturen i närområdet och det kunde innefatta t.ex. bär- och svampplockning, något som min mamma och pappa gillade/gillar. Men sedan finns det definitivt vuxna landsbygdsbor som har i princip noll intresse för att vara ute i naturen, de råkar helt enkelt bara bo där.

Möjligt att det beror lite på att man sällan blir särskilt extatisk över sådant som man är van vid. Om man är uppväxt på landet så är det nog lätt att se all natur som en självklarhet som bara är där. Det var först bra många år efter att jag flyttade till storstäderna som jag började känna ett sug efter att få komma ut i naturen.

Eftersom jag själv aldrig blivit någon jägare eller varit någon storfiskare så är det just själva naturen som jag känner en dragning till. Men visst kan även jag ibland känna att man måste hitta på något vettigt att ha och göra där ute för att det inte ska kännas "meningslöst". Men att upptäcka och vandra i magnifika miljöer kan räcka ganska långt som meningsskapande verksamhet för mig. Då jag inte växte upp i Norrland så är exempelvis varje fjällresa speciell och exotisk för mig.
 
Jag har gärna med flugspö eller kompakt litet haspelspö och jagar ripa. Men jag är gärna ute och "bara" vandrar också. Ser inte folk som konstiga som har vandringen som mål. Har inte hört sånt nämnas heller.
 
Jag tror att det åtminstone till en del kan ha att göra med tradition och historia. Det vi idag kallar friluftsliv, dvs "att vistas i nauren till ingen nytta" uppstod bland borgerligheten i städerna. Landsbygdsbefolkningen och industriarbetarna i staden hade inte tid och ork att när söndagen kom ta sig ut i skogen bara för nöjes skull. Om man skulle vara i skogen skulle det banne mig vara nån nytta med det hela, dvs jaga, fiska, plocka bär.
 
Att förstå varandra

Om man bor i storstad skulle jag tänka mig att behovet och drömmen om skog och fjäll är stor om man är naturintresserad
Bor man nära naturen finns det nog så nära att själva avsaknaden inte finns på samma sätt. Jag som jobbat i skogen har inte haft samma drivkraft som frugan som jobbat på kontor att nödvändigtvis dra iväg på helgerna. Jag vet att många som bor naturnära gärna fiskar, jagar, plockar bär eller svamp eller åker ut på skotertur. Att bara sätta sig på en stubbe och finnas till blir inte lika viktigt. Då kanske man drömmer om en resa till andra mål istället. Kanske en resa till stora staden?
Om man tar forumets alla trådar om hightecprylar och kläder så tror jag det är representativt för storstadsnära och oftast unga. Människor på landet har nog en mer avspänd attityd till det hela.

Däremot så ska man inte se ner på våra våra olika behov och erfarenheter utan ha en ödmjuk inställning till våra olika intressen. Jag ser fram emot vårvinterns pimpling efter röding. Jag ser även fram emot en resa till kungliga huvudstaden där annat lockar.
 
Jag har en fråga. Jag har då det gäller min svåger, men även från annat håll, tyckt mig uppsnappa en attityd gällande vandring för vandringens egen skull. Det tycks finnas ett visst förakt för folk som vandrar en viss sträcka, utan att ha jakt eller fiske som mål.
En kille jag kände i skolan hade väldigt lustigt åt någon som skulle till fjällen på sommaren och vandra utan att fiska. Han tänkte att de antagligen bara skulle gå och lägga sig och sola någonstans.

Jägare och fiskare brukar tala om naturupplevelsen, men jag får intrycket att människor med fiskeintresse sällan vandrar för vandringens egen skull. Att de tycker folk som är ute och lallar i naturen utan fiske som mål är lite konstiga.
Jag har också lagt märke till att folk på landet där jag bor på somrarna och ibland vintern, sällan är ute i skogen annat än med skoter på vintern. Då ofta med fiske eller jakt som mål, eller för att se över skogen. Aldrig bara för att det är härligt.

Är det en attityd som ni märkt av? Att vandrare utan mål är småmuppiga? Det finns ju en möjlighet att jag är en överkänslig med paranoida tendenser.

Girighet... tyvärr!
 
Handlar väl om vad intresset är som får en ut.

För mig är är det i första hand upplevelsen som tar mig ut. Snäppet efter kommer naturfotografin. Det händer alltså inte att jag åker ut till fjälls eller vad man nu vill kalla det, utan kameran, precis som flugfiskaren inte åker utan fiskespöt.

Men att se ned på en annans hobby är bara löjligt. Bara för jag har en kamera med mig, eller jägaren ett vapen, eller fiskaren ett spö så betyder väl inte det att den som är ute efter vandringen i sig och som inte har med något annat intresse ut är på något vis sämre eller konstig eller vad som helst ?

Ärligt talat dummaste jag hört på bra länge..

Mvh / Johannes
 
Jag tror att det åtminstone till en del kan ha att göra med tradition och historia. Det vi idag kallar friluftsliv, dvs "att vistas i nauren till ingen nytta" uppstod bland borgerligheten i städerna. Landsbygdsbefolkningen och industriarbetarna i staden hade inte tid och ork att när söndagen kom ta sig ut i skogen bara för nöjes skull. Om man skulle vara i skogen skulle det banne mig vara nån nytta med det hela, dvs jaga, fiska, plocka bär.

En intresant aspekt av Graylingman, som får mig att tänka på att man förr hade skördelov/bärlov/potatislov för elever och värnpliktiga. I jordbrukssamhället fanns alltid ett stort arbetskraftsbehov framförallt under höstarna. Ledigheten var till för att elever och beväringar skulle hjälpa till med arbetet hemma på gården och i hushållen och inte tänkt som rekreationstid. Ledigtid=arbetstid alltså!
 
Utan att ha något belägg vill jag mena att:
Det handlar om kulturellt kapital.

Arbetare åker skoter på vintern och fiskar i fjällen på sommaren.
Akademiker går på tur på vintern och fjällvandrar på sommaren.
 
Liknande trådar

Liknande trådar


Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg