Jag har en fråga. Jag har då det gäller min svåger, men även från annat håll, tyckt mig uppsnappa en attityd gällande vandring för vandringens egen skull. Det tycks finnas ett visst förakt för folk som vandrar en viss sträcka, utan att ha jakt eller fiske som mål.
En kille jag kände i skolan hade väldigt lustigt åt någon som skulle till fjällen på sommaren och vandra utan att fiska. Han tänkte att de antagligen bara skulle gå och lägga sig och sola någonstans.
Jägare och fiskare brukar tala om naturupplevelsen, men jag får intrycket att människor med fiskeintresse sällan vandrar för vandringens egen skull. Att de tycker folk som är ute och lallar i naturen utan fiske som mål är lite konstiga.
Jag har också lagt märke till att folk på landet där jag bor på somrarna och ibland vintern, sällan är ute i skogen annat än med skoter på vintern. Då ofta med fiske eller jakt som mål, eller för att se över skogen. Aldrig bara för att det är härligt.
Är det en attityd som ni märkt av? Att vandrare utan mål är småmuppiga? Det finns ju en möjlighet att jag är en överkänslig med paranoida tendenser.
En kille jag kände i skolan hade väldigt lustigt åt någon som skulle till fjällen på sommaren och vandra utan att fiska. Han tänkte att de antagligen bara skulle gå och lägga sig och sola någonstans.
Jägare och fiskare brukar tala om naturupplevelsen, men jag får intrycket att människor med fiskeintresse sällan vandrar för vandringens egen skull. Att de tycker folk som är ute och lallar i naturen utan fiske som mål är lite konstiga.
Jag har också lagt märke till att folk på landet där jag bor på somrarna och ibland vintern, sällan är ute i skogen annat än med skoter på vintern. Då ofta med fiske eller jakt som mål, eller för att se över skogen. Aldrig bara för att det är härligt.
Är det en attityd som ni märkt av? Att vandrare utan mål är småmuppiga? Det finns ju en möjlighet att jag är en överkänslig med paranoida tendenser.