crazy; sa:
Det där med utvattning är en ren myt. Att det uppkommer nya ord och svordommar gör bara spåket mer mångfaciterat.
Att sprâket, och framför allt dess ordskatt, icke är en konstant, utan tvärtom befinner sig i stándig förvandling; därom kan vi vara total eniga. Om detta sedan är positivt eller negativt är en frâga för var och en att utröna, och beror vál pà individens inställning till livet i allmänhet.
Dock, denna konstanta utveckling av ordskatten per se är naturligtvis inte synonymt med den urvattning som undertecknad behagade âsyfta i inlágg nâgot tidigare i denna trâd. Missförstândet kan bero pà en delvis olycklig formulering i densamma.
Vad som àsyftades var alltsà icke att ordskatten i sig urvattnats/transformerats, utan snarare att BRUKET av ordskatten har urvattnats. Detta är enligt mig icke en myt, utan kan lätt vederháftas medelst en snabb jämförande studie mellan exempelvis press- och radio-referat, brevváxlingar, romaner, avhandlingar etc etc; dels frân tidigt 1900-tal och dels fràn dagens datum.
Denna urvattning kännetecknas framför allt av att dagens användare av den svenska ordskatten i daglig tal och skrift anvánder sig av betydligt färre ord ur densamme, vilket de facto leder till tradiga upprepningar, betydligt mindre precision och en i största allmánhet ledsam, enahanda och i lángden uttràkande prosa.
Ett gott exempel är vâr vän Kapten Haddock, svordommarnas mäster och okrönte kung, vilken brukar ordskattens alla till buds stàende medel för att háva ur sig otidigheter av de mest skilda slag.
Hur futtiga, lângtràkiga och urvattnade vore inte Tintin-böckerna om Haddock begränsat sig till att upprepa de gamla vanliga "Fan", Djävlar" och "Helvete", till exempel?
Mvh, Mats
[Ändrat av Malindo 2004-11-25 kl 10:49]