Jag vill gärna få så mycket information som möjligt om sträckan. Var är det bäst att korsa Gohpasjohka? Kan den vara svår att vada? Kan jag förvänta mig några rösen eller är det totalt oledat för det mesta? Jag antar att delar av sträckan har en stig som inte är så tydlig. Kan stora snöfältområden ställa till det för mig (planerar att göra denna tur i slutet på augusti)? Andra vad att ta hänsyn till? Andra rekommendationer eller avrådan gällande denna väg?
Svarar på mina egna frågor efter att nu ha kommit tillbaka från min vandring, kan ju komma andra som liksom jag letar info längs denna sträckan framöver.
Jag tog det lite lugnare än mitt förslag i trådstarten och gick hela den sträckan men med en övernattning på Låktatjåkko. Jag hade tur att linbanan i Abisko var igång, den gick igen för första gången efter en veckas tekniska problem med nedstängning.
Vandringen från linbanans topp uppåt gick enkelt, väl markerad led. När det var dags att avvika från leden ner mot Björkliden hade jag lite svårt att bestämma var jag skulle ta sikte, ville inte tappa för mycket höjdmeter i onödan men samtidigt ville jag gärna närma mig jokken ganska snabbt för att bedöma hur vadet skulle bli. Någon stig eller antydan till sådan där rekommenderad färdväg runt Slåttajåkka markeras på karta kunde jag inte se.
Vadet över Gohpasjohka gjorde jag på lite drygt 900 möh och det var enkelt och okomplicerat, varken särskilt högt vatten eller så snabbt vattenflöde. På andra sidan jåkken tänkte jag hitta stigen så snart som möjligt men det tog ett tag innan jag korsade den. Mötte ett par andra vandrare som hade följt stigen uppifrån men tappat bort den, de upplevde att det var dåligt rösat. När jag efter någon eller ett par km hittade igen stigen upplevde jag det som mycket väl markerat, täta rösen med skarp orangefärg.
Vadade jåkken igen innan branten upp mot Kåppatjåkka, även här mycket enkelt vad (dock ej möjligt att gå torrskodd). I branten innan vindskyddet tappade jag bort rösena men det var enkelt att hitta rätt ändå. Vindskyddet är inte förfallet (som många verkar tro?) utan i helt ok skick, jag var tacksam för att kunna äta min lunch där då det blåste friskt. Efter vindskyddet vadade jag jåkken för tredje gången och även nu var det enkelt men inte möjligt att komma torrskodd över (då går jag i låga terrängskor, möjligen hade höga kängor klarat sig).
Upp genom Måndalen blev det 100 % sten som underlag vilket gör att stig inte finns. Det var dimmigt så jag var oerhört tacksam för de rösen som finns. De är ganska frekventa, några enstaka gånger hade jag svårt att se nästa men ganska snabbt hittade jag vägen. Utan rösen hade det varit riktigt jobbigt att navigera i dimman, den lösa steniga terrängen i brant uppförs hade varit svår att hålla kompassriktning i.
Dimman lättade lite när jag kom ner mot de dalgångar som leder söderut mot Kårsavagge. Det var fortsatt bra rösat hela vägen fram till Låkta men inga skyltar vid korsningar av leder så det gäller att hålla koll på var man ska. Det fanns inga snöfält kvar varken i Måndalen eller Harpasset.
Dagen efter gick jag Harpasset i motsatt riktning för att sedan vandra genom Latnjavaggi till Kårsavaggestugan. Det var tjock dimma när jag lämnade Låkta, trots att det är bra med rösen var jag tacksam att jag gått samma sträcka dagen innan, annars hade det känts lite otäckt att inte se var man var på väg. När jag kom ner mot Goublavaggi lättade dimman och jag kunde enkelt orientera mig till rätt nedfart ner i Latnjavaggi. Lite sparsamt med rösen men det var enkelt att vandra och navigera. Förvånades över att inte möta eller se en enda person under hela dagen i Latnjavaggi. Jag vadade jåkken nedom Latnjajavri lite högre än var stigen anger. Jag klarade efter mycket om och men av att hoppa på stenar hela vägen över, krävdes en del sicksackande och att ha tungan rätt i mun men då jag var lite frusen redan innan vadet och det såg görbart ut valde jag att lägga lite tid på att få hålla skorna torra vilket lyckades. Ska tilläggas att jag hade två stavar vilket var ett måste för att stenhoppningen skulle lyckas.
Resten av vandringen ner till Kårsa var lättnavigerad med tydlig stig och rösen. Mycket brant på sina ställen.
Sammanfattningsvis mycket fina vandringssträckor för den som vill uppleva en blandning av karg och stening högfjällsterräng och gröna mjuka dalar. Jag upplevde samtliga vad som mycket enkla och navigeringen relativt enkel med tanke på alla hjälpsamma rösen längs vägen. Fysiskt var det ganska krävande terräng, många höjdmetrar och mycket sten längs stigarna att hela tiden anpassa steglängden efter.
