Jag tror inte att sannolikheten att råka illa ut i bergen har ökat, per klättrare. Däremot är vi helt enkelt fler, och då ökar sannolikheten att NÅGON råkar illa ut varje år. Det tror jag förklarar mängden dödsfall på tex mont blanc. Räknat i antal döda är det säkert ett av världens farligaste berg, men det beror förstås på den otroligt stora trafiken.
Men i alperna frodas också en väldigt slapp attityd till klättring tycker jag. Till alpländernas fördel skall sägas att de är bra på att göra det lätt att komma igång med sporten, genom tillrättalagda väggar med grad 3 och 4, och massvis av bult. Problemet är att detta skapar en större mängd människor som ser sig som klättrare, inte nödvändigtvis bättre klätterkunskaper. Besökte parken Gaillands i Chamonix med barnen i förra veckan, och var skräckslagen av alla livfarliga övningar som pågick. Barn och gamlingar som helt utan kunskap om säkringsarbete klängde omkring i vertikal terräng, instruerade av okunniga föräldrar eller ledare som inte kan ha varit auktoriserade.
Denna sänkning av snittnivån hos klättrarna gör att kraven ökar på ytterligare tillrättaläggning. Tradklättring ses som elitism, snarare än ett ideal att eftersträva. Gamla tradleder med fullgoda säkringsmöjligheter bultas upp på löpande band (Ailefroide och Le Brevent i Chamonix är två sådana platser som jag besökt nyligen). Detta trots att dessa länder har ett överflöd av fantastiska sportklippor. Detta drivs på av guide-näringen. Guiderna har inget intresse av långsamma bestigningar i god stil, de vill upp med sina klienter fortast och säkrast möjligt, och hem igen till eftermiddagskaffet. Därför är bultning av tradturer ofta okontroversiellt.
Till detta kommer bekväma hyttor (ingen kall bivack), närhet till helikopter (ingen jobbig natt med brutet ben), Via Ferratas (inga jobbiga grepp att hålla i), guider (inga jobbiga beslut att ta) och så alla andra turister på berget som skapar en falsk känsla av trygghet.
Vad göra? Jag tycker att vi (och alpernas klättrare) bör vårda de vildare områdena, lämna leder obultade, helt enkelt inte exploatera allt. Då finns det en väg vidare för den som vill utvecklas till riktig klättrare, och värdiga mål att sträva efter. I Sverige har vi redan en sådan kultur som lever i högsta grad, men vi bör vara medvetna om att det är en tradition som hotas från alla håll, och som lätt slås i spillror när människor börjar förvänta sig att bergen skall likna inomhusgym. Tillrättaläggning av klättringen är ett sluttande plan.
Men i alperna frodas också en väldigt slapp attityd till klättring tycker jag. Till alpländernas fördel skall sägas att de är bra på att göra det lätt att komma igång med sporten, genom tillrättalagda väggar med grad 3 och 4, och massvis av bult. Problemet är att detta skapar en större mängd människor som ser sig som klättrare, inte nödvändigtvis bättre klätterkunskaper. Besökte parken Gaillands i Chamonix med barnen i förra veckan, och var skräckslagen av alla livfarliga övningar som pågick. Barn och gamlingar som helt utan kunskap om säkringsarbete klängde omkring i vertikal terräng, instruerade av okunniga föräldrar eller ledare som inte kan ha varit auktoriserade.
Denna sänkning av snittnivån hos klättrarna gör att kraven ökar på ytterligare tillrättaläggning. Tradklättring ses som elitism, snarare än ett ideal att eftersträva. Gamla tradleder med fullgoda säkringsmöjligheter bultas upp på löpande band (Ailefroide och Le Brevent i Chamonix är två sådana platser som jag besökt nyligen). Detta trots att dessa länder har ett överflöd av fantastiska sportklippor. Detta drivs på av guide-näringen. Guiderna har inget intresse av långsamma bestigningar i god stil, de vill upp med sina klienter fortast och säkrast möjligt, och hem igen till eftermiddagskaffet. Därför är bultning av tradturer ofta okontroversiellt.
Till detta kommer bekväma hyttor (ingen kall bivack), närhet till helikopter (ingen jobbig natt med brutet ben), Via Ferratas (inga jobbiga grepp att hålla i), guider (inga jobbiga beslut att ta) och så alla andra turister på berget som skapar en falsk känsla av trygghet.
Vad göra? Jag tycker att vi (och alpernas klättrare) bör vårda de vildare områdena, lämna leder obultade, helt enkelt inte exploatera allt. Då finns det en väg vidare för den som vill utvecklas till riktig klättrare, och värdiga mål att sträva efter. I Sverige har vi redan en sådan kultur som lever i högsta grad, men vi bör vara medvetna om att det är en tradition som hotas från alla håll, och som lätt slås i spillror när människor börjar förvänta sig att bergen skall likna inomhusgym. Tillrättaläggning av klättringen är ett sluttande plan.
