Vad jag inte gillar är om det ska vara en känsla av att man trampar på annans mark på nåder, och med skuldkänsla i kroppen. I Sverige har man aldrig kunnat äga marken på ett sätt som gör att ägandet i sig ger rätt att hindra någon att vistas på marken. Ingen levande ägare har förvärvat sin mark under andra omständigheter, så det är bara business as usual att allemansrätten finns. Att det finns de som sneglar mot kontinenten och arbetar för liknande egendomsrätt här, är tråkiigt, beklämmande och allt möjligt, men jag känner kanske inte att det är direkt hotfullt. Dock ser man exempel på hur markägare eller jaktarrendatorer har kunnat tillgodose sina särintressen längre än vad gällande lagstiftning syftar till genom diverse restriktioner i naturreservat. Det kan vara en subjektiv syn, även om jag tycker att den är ostridig i vissa fall, men det är min syn.
Det är ETT problem.
Ett annat är alla som bryter mot diverse regler och gör markägare ledsna eller ilskna. Men det är ett annat problem och självklart kan problemen samverka, men inte regelmässigt.
När det gäller korvpinnnediskussionen är det ju ett typiskt exempel på ett problem som är ett ickeproblem i många fall, men i fall där antalet besökare blir stort så är det trist.
Vid rastplatser längs vägar kan det se för j-ligt ut, och det skulle kunna se betydligt trevligare ut om folk fattade att det stora antalet människor bör innebära att man är extra försiktig, men skräp förstås, men även med annat slitage som faktiskt är OK på lågfrekventerade platser. Jfr f ö den kanalisering av "allemansrättsutnyttjare" som faktiskt är otillåten. När det gäller rastplatser så tar ju förstås kommunerna ett särskilt ansvar på dessa platser, med anläggningar och även städning osv så det ligger förstås lite vid sidan av den allmänna diskussionen.
