Ungefär 20 år av personlig evolution
Jag började mina första försök i telemarkstekniken efter att ha läst en artikel i tidningen Vi i mitten av åttiotalet.
Testskidor blev ett par sju och en halv fot långa Tegsnässkidor med Kaby stövelbindning och Kirunakängan ,om någon kommer ihåg den, som resten av utstyret.
Testterräng blev hyfsat branta mellannorrländska hyggen, stilen blev som på bilder på den tiden och som på mycket gamla norska bilder. Långt isär med benen, tydlig plogform mellan skidorna och högt lite flaxande armar och ett visst mått av medvridning. Tekniken fungerade, skidorna svängde och ristade vackra långa svängspår i snön. Och den viktiga lärdomen att ta med sig till nästa steg var vikten av att vara flexibel när det gäller förflyttningen av tyngdpunkt mellan fram och bakskida beroende av underlagets beskaffenhet. Samt att det är skidorna som gör jobbet om man står rätt på dessa.
Nästa steg blev på tur på fjället med Fischer Europa 99 och Alpina 1400 pjäxor, stilen i stort som ovan om än lite mer samlad och mindre plogform mellan skidorna. Lärdomarna var att fjällföret kan vara obarmhärtigt och tå fungerar stämkristiania och paralell- samt överstegssväng a la längdåkningsskidor bättre. Men när rätt styrsnö finns så ger de styvare pjäxorna och stålkant en lättare och snabbare sväng.
Därefter ett par Dynastar Montaigne, samma pjäxor. En skida med ett enastående utpräglat dubbelspann för att vara en turskida. Dax att börja prova i pist, liftåkningen var klart läskigast. Skidorna krävde stort tryck på framskidan för att tryckas igenom och svänga runt sin midja. Gick rakt utför som järnspett om man stog fel. Felslutledning var att man i pist bara skulle belasta den främre skidan och låta den bakre passivt hänga med.
Efter att Dynastaren desintigrerat i Hallstaberget i Sollefteå så blev det ett par Tua Wilderness breda, tyckte man då, med enkelspann. Asolo Extrem snörda stenhårda läderpjucks och Riva 1 bindning. Helt plötsligt åkte man som en Gud, kort sväng, lång sväng brant och flackt, pist och off-pist allt var åkbart, ingen fjällsida var säker. Skidorna gjorde åter jobbet. Återuppväckt lärdom, det är viktigt att fördela belastningen mellan fram och bakskida flexibelt efter underlaget.
Tua Montets finns det snällare skida, man blir snabbare i kortsväng.
K2 Pist off, Garmount Extremo plastpjucks det går fortare, brantare, svängarna är kortare och man får jäkligt mycket mer ont i fötterna.
K2 Pist-Stinx snällare skida än Tua Montets men livligare och roligare. Åker allt oftare med Scarpa T4 då dessa pjäxor räcker mer än väl på mjuka fören som jag tycker är telemarkens hemvist. Tänker på en kille i Björkliden som undrade varför vi som Telemarksåkare tjatade om hälgreppet i pjäxorna då vi ändå åker med lös häl. Va' klok sagt.
Min samlade lärdom är att nöjet med åkningen inte beror av utrustningen utan av nöjet att behärska tekniken med den utrustning man för tillfället står på. Och att grundtekniken är viktig att behärska å den nöts väldigt bra in på sladdriga prylar. Jag har inte funnit skidåkningen roligare för var vinter utan den har alltid varigt rolig. Dock har utrustningsevolutionen öppnat mina möjligheter att ränna skidor på fler ställen.
Till sist Sondre Norheims och hans kompisars utstyr var som påpekats tidigare knappast så stenhård, upphöjt, maxad etc. Men de hade säkert skoj och åkte nog som Gudar.
Förövrigt kan jag rekomendera Ernest Hemmingways novell "Snö över landet".
Claes
