Känns som det väldigt mycket hänger på din dotters ålder och personlighet; där finns hela skalan från bekväma livsnjutare till dem som lever upp av extra strapatser. Själv tycker jag det är rätt meningslöst om man ändå inte får se något, avstår utan att blinka en tilltänkt toppbestigning, och ligger hellre och dagdrömmer i mitt lilla tält hela skitvädersdagen. Men folk är som sagt olika redan som barn.
Fast man kan bli överraskad, även om man tror sig känna vederbörande. Min yngsta dotter, då 17 år, hängde rätt motvilligt med på sin skolas traditionella fjällvandring. Hon hade visserligen varit med i mulle/strövare/frilufsare, rest/luffat/bergsvandrat med mig på kontinenten, men redan då vägrat både regn och uppförsbacke (om den inte gick att klättra, då var det genast kul), och sen ratat allt "friluftsliv" i trettonårsåldern.
Gänget åkte rakt in i en vägg av blåst, dimma och hällande regn, som föll sju dagar av sju. Tälten läckte så sovsäckarna simmade omkring. Sikten var lika med noll, temperaturen inte mycket däröver. Jag följde väderutsikterna med fasa och gav i tankarna upp allt hopp om dotterns frilufsarframtid.
På mitt försiktiga "nå, hur var det?" när jag mötte henne på tågstationen fick jag bara det korthuggna: "kul". Veckan efter hemkomsten återknöt hon kontakten med "sina" TVM:are och började planera för nästa vandring...
Väderprognoser är ju vad de är; ibland har man mer tur än väntat. Kan ni löpande anpassa turen efter vädret, allt från att i stället ta Malmbanan till Narvik till mysigt fjällstationsliv med dagsutflykter, så skulle jag nog slå till. Om tältet helt eller delvis är enda alternativet, skulle jag nog inte riskera din dotters första upplevelse; särskilt om hon inte är så gammal att hon kan se bortom det enskilda fallet.
